Vivian’s Garden

Rosalind Nashashibi

29/02 - 29/04 2020

Inför Documenta 14 fick den brittiska konstnären Rosalind Nashashibi i uppdrag att resa till Guatemala för att porträttera konstnärerna Vivan Suter och Elisabeth Wild och deras avskärmade liv i djungeln utanför staden Panajachel. Resultatet är ett gripande porträtt av en mor och dotter-relation, om skapande, om behovet av egna rum och om underliggande koloniala maktrelationer.

Kännetecknande för Nashashibis filmer är att de inleds med en öppning vid en fysisk gräns som sedan stängs och lämnar kvar en utbredd känsla av att befinna sig i en inhägnad. I Vivian’s Garden öppnas och stängs porten till Vivian och Elisabeths kvinnliga fristad av Don Juan – en av de många mayaindianer som arbetar som tjänstefolk åt de österrikiska konstnärerna. Nashashibi följer sedan tätt efter arbetarna i deras sysslor och visar samtidigt upp Vivians vardag och hennes relation till sin 95-åriga mor. I glödande bilder på 16mm som på ett elaborerat sätt leker med ljus och mörker får vi en inblick i denna självvalda exil inifrån en övervuxen trädgård där världen lämnats utanför. Vi kommer på en gång nära och stängs samtidigt ute från samspelet mellan mor och dotter där rollerna inte sällan omärkbart byter plats. Abrupta samtal om ett våldsamt förflutet och en stundande resa som väntar Vivian öppnar upp en glipa mot en hotande omvärld. Här är paradiset både fängelse och fristad.

Bilder: stillbilder ur Vivian’s Garden med tillstånd av Rosalind Nashashibi och LUX, London.

 

Om Vivian Suter och Elisabeth Wild

Konstnärerna Vivian Suter och Elisabeth Wild som porträtteras i Vivian’s Garden har varit verksamma konstnärer i årtionden, men fick först väldigt nyligen sina stora internationella genombrott.

Elisabeth Wild föddes i Wien 1922. När nazisterna kom till makten flyttade hennes judiska pappa familjen till Buenos Aires, Argentina. Elisabeth utbildade sig till konstnär, gifte sig och dottern Vivian föddes 1949. Familjen flyttade tillbaks till Europa 1962 och bosatte sig i Basel, Schweiz.

Elisabeth var framgångsrik, även i Europa, och Vivian gick tidigt i moderns fotspår. Som 17-åring började hon i konstskola i Schweiz och redan 1970, som 21-åring, fick hon en stor separatutställning på det anrika schweiziska galleriet Stampa. Men efter flera utställningar på olika institutioner insåg Vivian att det var konsten – inte konstvärlden – som hon brann för. Hon lämnade den europeiska konstscenen, först för Los Angeles, sedan Mexiko och tillslut Guatemala. Här förälskade hon sig i en man och i sjön Atitlán, hon fick en son, separerade – allt innan hon hunnit fylla 30 – och arbetade hela tiden vidare med sin konst.

Sedan 80-talet bor hon i ett hus vid sjön i Guatemala, dit även Elisabeth flyttade i mitten av 90-talet. Båda fortsatte sitt konstnärliga skapande – helt under konstvärldens radar. Vivians konst utvecklades av begränsningarna i Guatemala, lösare penseldrag och tunnare färg frigjorde hennes process. Målningar som förstörts under orkaner blev en upptäcktsfärd in i naturens skapande, något hon nu ofta bjuder in i sina verk. Elisabeth började arbeta med collage.

Detta fortsatte i trädgårdens frihet och stillhet, tills en dag 2011 då Adam Szymczyk, dåvarande chef för Kunsthalle Basel, ville återskapa en utställning som Vivian en gång medverkat i, och omvärlden plötsligt kom och knackade på dörren till Vivians hus i Guatemala.

Den här gången var Vivian redo för uppmärksamheten och världen har sedan dess fått förnya bekantskapen med mor och dotter i ett flertal utställningar, inte minst vid Dokumenta 14, 2017, till vilken Rosalind Nashashibis film gjordes. Även Elisabeth fick därmed ett sent internationellt genombrott. Hon avled i februari i år, 98 år gammal, och en retrospektiv utställning planeras på MUMOK i Wien 2021. Vivian fortsätter att synas i solo- och grupputställningar världen över.