Vi följer barnen

De senaste veckorna har vi sett en hel del demonstrationer kring klimatförändringar. Över hela Europa tog människor sig ut på gatorna för att uppmärksamma att någonting i politiken måste genomföras nu, innan det är för sent. Det var inte bara vuxna som demonstrerade utan framför allt barn. När medvetenheten växer om hur vi förstör vår värld, är det barn som kommer att betala det största priset för klimatförändringarna. Vilka naturspår kan vi hitta i Kalmar konstmuseum när vi följer barnens demonstrerande röst? 

Redan i butiken kan vi hitta spår av naturen. Den här månaden började vi visa  ”månadens konstnär”. I en film på cirka 60 sekunder lyfter vi fem olika konstnärer som är del av konstikalmarlan.se. Det märks att naturen aldrig är långt bort i konst från den här trakten. Naturrealistiska bilder av djur i Bo Lundwalls verk väcker en behaglig känsla av en nästan idyllisk naturföreställning, medan Mats Tusenfot bilder har en mer kuslig riktning. Kanske är naturen det första konstverk vi upplever – det är i alla fall en oändlig källa av inspiration. 

På andra våningen kan vi hitta ett fotoprojekt av Behzad Koshravi Noori som är del av Professor Balthazar-utställningen. Fotoprojektet visar bilder av tavlorna som satts vid olika plataner som formar ett monument i en park i Belgrad. Efter den Alliansfria rörelsens första möte i 1961 planterade alla politiker ett platanträd med en tavla som visar namnet av landet. Träd är populära som monument och symbol. Redan i bibeln hittar vi ett berömt träd: kunskapens träd. Men vi kan också tänka på livets träd och släktträd. Träden fungerar som en metafor som återkommer i nästan varje kultur – ett sätt för att förmedla till oss att vårda trädet för livets, kunskapens och gemenskapens skull. Trädet ber oss att vara rädda om det.

I det andra stora utställningsrummet där vi visar Småland – idyll och irrvägar hörs ibland ljudet av en sågmaskin. På videoskärmen syns Lisa Tornell och Johanna Gustafsson Fürsts verk Riksväg 25, delar samhälle innebär en gemenskap skuld, ett videokonstverk som vill inte bara ifrågasätter vad en plats är, utan även hur en plats formas. Största delen av verket handlar om Skruv, en by i Småland som är omgiven av skog. Det är svart att missa hur isolerat Skruv är. Skogen avspärrar oss från samhället. I Björn Gidstams verk kan man även se hur växter tar över ett hus. Naturen är också en kraft som kan överta oss och som borde betvingas för att ge plats till människor.  

Samtidigt visar Louis Sparres Kol och koks in Kalmars hamn oss också industri. Sven Ljungbergs verk ger oss intryck av hur människor bor. Träden blir del av ett kulturlandskap – planterat med idén att ge platsen någonting naturligt. Planterat, ordentligt, för människors skull. Pauline Franssons verk När du inte längre är bärande – som Kalmar konstföreningen köpte efter Sydosten 2018 – verkar ifrågasätta just detta: hur förhåller vi oss till naturen och vad för plats ger vi den i vår värld? Försvinner figuren i bakgrunden eller träden figuren från bakgrunden? 

På detta sätt kan vi omformulera frågan om naturens plats: ska vi förena oss med eller bryta med naturen för att kunna leva i balans som kan vara en positiv förbättring för naturen och människan? Det verkar som att de demonstrerande barnen redan har hittat ett svar. Vi behöver bara följa dem. 

Bild: De sista löven, Torbjörn Zetterholm , 1973, ur Kalmar konstmuseums samling (inte med i Smålandsutställningen)