Jag har rymt hemifrån
Jag har skolkat från skolan
Jag har tjuvrökt
Jag har fått mitt hjärta krossat
Jag har bråkat med mina föräldrar
Jag har tyckt mig vara vuxen innan de vuxna tyckt det
Jag har haft mardrömmar som liten som jag minns än idag
Jag har smitit ut på natten när resten av familjen legat och sovit
Jag har hängt med personer som kanske inte var det bästa för mig
Hur många gånger nickade du precis och tänkte ”jag också”? Om svaret är ”ingen gång”, läs igenom ovanstående rader igen och tänk efter noga. Samtliga påståenden stämmer för mig. Det kanske kan tyckas vara ganska personliga saker att säga, speciellt såhär i en officiell blogg för ett konstmuseum. Men är de verkligen det? Det är saker som finns i varenda ungdomsbok och biografi. Varför då? Jo, för att de allra flesta av oss har varit med om dem.
Det är många som känner igen sig i våra utställningar just nu. Det självklara är ju Småland – idyll och irrvägar, där många som är från trakten känner igen sina hembygder, eller Orreforsglaset, Döderhultarns figurer eller Björn Bergs Emil i Lönneberga-illustrationer. Det är också många som känner igen sin barndoms Balthazar på andra våningen. Men framförallt så känner man igen sig i verken. Bland Balthazars filmer känner man såklart igen Martin, den som ingen märker när han är på plats och alla saknar först när han är borta. Man känner igen musikerna som följer sin dröm, men har det svårt när ingen håller dem om ryggen. Eller lyckan när man, likt trafikpolisen och generalen träffar en själsfrände, där allt bara klickar.
När vi tittar på konst som föreställer människor, verkligen tittar och försöker förstå, sätter oss in i deras tillstånd, insuper deras ansiktsuttryck och känsloyttringar… Så börjar vi få en känsla för dem. En förståelse för ett livsöde, eller en personlighet. Eller så lär man sig något om sig själv. Det finns mycket som är allmänmänskligt och det går snabbt att tolka in sig själv i bilder av andra, bara man ger det chansen.
I USA bor en man som heter Daryl Davis. Han är en svart musiker, som har gjort det till sitt livs uppdrag att få så många KKK-medlemmar som möjligt att sluta engagera sig i organisationen. I dagsläget har han personligen fått fler än 200 att sluta. Hur? Genom att prata med dem. Ju mer han pratar med dem, desto mer gemensamma saker upptäcker de hos varandra – sportintressen, favoritmusik, mat och annat. De pratar också om förutfattade meningar. Till slut så blir det där med annorlunda hudfärg inte något annat än just vad det är – en del av ett utseende.
Jag tror att vi har mycket att lära oss av den animerade filmen, av Döderhultarns träfigurer och Lotte Lasersteins oljemåleri. Av alla sätt som man avbildat människor genom historien. Vi kan dels upptäcka det speciella med just en tid, en person eller en kultur. Men vi kan också se att vi trots alla skiftningar ändå kan känna igen oss i dem som avbildats. I våra gemensamma skönhetsfläckar, snedsteg, segrar och förluster – kort sagt, i det allmänt mänskliga.