Månad: mars 2019

Jag har rymt hemifrån

Jag har skolkat från skolan

Jag har tjuvrökt

Jag har fått mitt hjärta krossat

Jag har bråkat med mina föräldrar

Jag har tyckt mig vara vuxen innan de vuxna tyckt det

Jag har haft mardrömmar som liten som jag minns än idag

Jag har smitit ut på natten när resten av familjen legat och sovit

Jag har hängt med personer som kanske inte var det bästa för mig

 

Hur många gånger nickade du precis och tänkte ”jag också”? Om svaret är ”ingen gång”, läs igenom ovanstående rader igen och tänk efter noga. Samtliga påståenden stämmer för mig. Det kanske kan tyckas vara ganska personliga saker att säga, speciellt såhär i en officiell blogg för ett konstmuseum. Men är de verkligen det? Det är saker som finns i varenda ungdomsbok och biografi. Varför då? Jo, för att de allra flesta av oss har varit med om dem.

Det är många som känner igen sig i våra utställningar just nu. Det självklara är ju Småland – idyll och irrvägar, där många som är från trakten känner igen sina hembygder, eller Orreforsglaset, Döderhultarns figurer eller Björn Bergs Emil i Lönneberga-illustrationer. Det är också många som känner igen sin barndoms Balthazar på andra våningen. Men framförallt så känner man igen sig i verken. Bland Balthazars filmer känner man såklart igen Martin, den som ingen märker när han är på plats och alla saknar först när han är borta. Man känner igen musikerna som följer sin dröm, men har det svårt när ingen håller dem om ryggen. Eller lyckan när man, likt trafikpolisen och generalen träffar en själsfrände, där allt bara klickar.

När vi tittar på konst som föreställer människor, verkligen tittar och försöker förstå, sätter oss in i deras tillstånd, insuper deras ansiktsuttryck och känsloyttringar… Så börjar vi få en känsla för dem. En förståelse för ett livsöde, eller en personlighet. Eller så lär man sig något om sig själv. Det finns mycket som är allmänmänskligt och det går snabbt att tolka in sig själv i bilder av andra, bara man ger det chansen.

I USA bor en man som heter Daryl Davis. Han är en svart musiker, som har gjort det till sitt livs uppdrag att få så många KKK-medlemmar som möjligt att sluta engagera sig i organisationen. I dagsläget har han personligen fått fler än 200 att sluta. Hur? Genom att prata med dem. Ju mer han pratar med dem, desto mer gemensamma saker upptäcker de hos varandra – sportintressen, favoritmusik, mat och annat. De pratar också om förutfattade meningar. Till slut så blir det där med annorlunda hudfärg inte något annat än just vad det är – en del av ett utseende.

Jag tror att vi har mycket att lära oss av den animerade filmen, av Döderhultarns träfigurer och Lotte Lasersteins oljemåleri. Av alla sätt som man avbildat människor genom historien. Vi kan dels upptäcka det speciella med just en tid, en person eller en kultur. Men vi kan också se att vi trots alla skiftningar ändå kan känna igen oss i dem som avbildats. I våra gemensamma skönhetsfläckar, snedsteg, segrar och förluster – kort sagt, i det allmänt mänskliga.

De senaste veckorna har vi sett en hel del demonstrationer kring klimatförändringar. Över hela Europa tog människor sig ut på gatorna för att uppmärksamma att någonting i politiken måste genomföras nu, innan det är för sent. Det var inte bara vuxna som demonstrerade utan framför allt barn. När medvetenheten växer om hur vi förstör vår värld, är det barn som kommer att betala det största priset för klimatförändringarna. Vilka naturspår kan vi hitta i Kalmar konstmuseum när vi följer barnens demonstrerande röst? 

Redan i butiken kan vi hitta spår av naturen. Den här månaden började vi visa  ”månadens konstnär”. I en film på cirka 60 sekunder lyfter vi fem olika konstnärer som är del av konstikalmarlan.se. Det märks att naturen aldrig är långt bort i konst från den här trakten. Naturrealistiska bilder av djur i Bo Lundwalls verk väcker en behaglig känsla av en nästan idyllisk naturföreställning, medan Mats Tusenfot bilder har en mer kuslig riktning. Kanske är naturen det första konstverk vi upplever – det är i alla fall en oändlig källa av inspiration. 

På andra våningen kan vi hitta ett fotoprojekt av Behzad Koshravi Noori som är del av Professor Balthazar-utställningen. Fotoprojektet visar bilder av tavlorna som satts vid olika plataner som formar ett monument i en park i Belgrad. Efter den Alliansfria rörelsens första möte i 1961 planterade alla politiker ett platanträd med en tavla som visar namnet av landet. Träd är populära som monument och symbol. Redan i bibeln hittar vi ett berömt träd: kunskapens träd. Men vi kan också tänka på livets träd och släktträd. Träden fungerar som en metafor som återkommer i nästan varje kultur – ett sätt för att förmedla till oss att vårda trädet för livets, kunskapens och gemenskapens skull. Trädet ber oss att vara rädda om det.

I det andra stora utställningsrummet där vi visar Småland – idyll och irrvägar hörs ibland ljudet av en sågmaskin. På videoskärmen syns Lisa Tornell och Johanna Gustafsson Fürsts verk Riksväg 25, delar samhälle innebär en gemenskap skuld, ett videokonstverk som vill inte bara ifrågasätter vad en plats är, utan även hur en plats formas. Största delen av verket handlar om Skruv, en by i Småland som är omgiven av skog. Det är svart att missa hur isolerat Skruv är. Skogen avspärrar oss från samhället. I Björn Gidstams verk kan man även se hur växter tar över ett hus. Naturen är också en kraft som kan överta oss och som borde betvingas för att ge plats till människor.  

Samtidigt visar Louis Sparres Kol och koks in Kalmars hamn oss också industri. Sven Ljungbergs verk ger oss intryck av hur människor bor. Träden blir del av ett kulturlandskap – planterat med idén att ge platsen någonting naturligt. Planterat, ordentligt, för människors skull. Pauline Franssons verk När du inte längre är bärande – som Kalmar konstföreningen köpte efter Sydosten 2018 – verkar ifrågasätta just detta: hur förhåller vi oss till naturen och vad för plats ger vi den i vår värld? Försvinner figuren i bakgrunden eller träden figuren från bakgrunden? 

På detta sätt kan vi omformulera frågan om naturens plats: ska vi förena oss med eller bryta med naturen för att kunna leva i balans som kan vara en positiv förbättring för naturen och människan? Det verkar som att de demonstrerande barnen redan har hittat ett svar. Vi behöver bara följa dem. 

Bild: De sista löven, Torbjörn Zetterholm , 1973, ur Kalmar konstmuseums samling (inte med i Smålandsutställningen)

“På lingonröda tuvor och på villande mo där furuskogen susar susilull och susilo. Där kan du se dem en och en och stundom två och två på lingonröda tuvor komma dansande på tå…” 

Så lyder de första raderna i den svenska schlagern Flickorna i Småland som skrevs 1912 av Karl Williams (Kalle i Dalen) och Fridolf Lundberg. Sången blev en långlivad schlager och har spelats in i ett flertal versioner. Det sägs att Karl Williams fick inspiration till sången när han cyklade från Hamneda (en ort i Ljungby kommun) till en fest i Torpa. Han fick stanna cykeln för en punktering och fick då se tre flickor komma gåendes över ljungbackarna i närheten.  

På lördag den 9 mars öppnas vår utställning Småland – idyll och irrvägar. I denna utställning har Kalmar konstmuseum tagit sig an det som geografiskt ligger oss närmast och utforskar konst, artefakter och berättelser med anknytning till den geografiska sfär som bildar landskapet Småland. 

Om idén om den småländska idyllen bland annat syftar till de bilder som målas upp för ens inre – bilder med röda stugor, blomstrande ängar med gärdsgårdar, Astrid Lindgrens Bullerbynbarn som trär smultron på strån och sover på höskullen, flickor på ljungbackar och lingonröda tuvor i skymningen, glittrande sjöar och John Bauers gröna skogar – vad är då irrvägarna? Är det kanske bland annat den fattigdom som ändå präglat Småland genom stora delar av sin historia? Dåliga skördar och hungersnöd till följd som tvingat människor att bryta upp och lämna sina hem. Fattigdom, sjukdomar och sociala orättvisor. En verklighet som visar en annan sida av det pittoreska Småland. Det finns säkert många irrvägar att följa och i utställningen på Kalmar konstmuseum får vi ta del av dem i både dåtid och nutid. En resa genom ett urval ur samlingarna, en del inlånat och del samtida konstnärliga uttryck.  

Sången Flickorna i Småland tog också en irrväg då den amerikanska vokalgruppen Delta Rythm Boys som turnerade i Sverige plockade upp melodin och gjorde den till en stor hit. Och ofta är det faktiskt deras version som man just förknippar denna sång med. 

Hjärtligt välkomna att ta del av utställningen Småland – idyll och irrvägar som har vernissage nu på lördag den 9 mars kl. 14.00. 

 Bild: Gullabo 1898, akvarell av Axel Lekander