Två dagar i Stockholm

I slutet av november var vi på Kalmar konstmuseum på personalresa i Stockholm. Syftet med resan var att besöka vår kommande museichef Bettina Pehrsson på hennes nuvarande arbetsplats Marabouparken samt att givetvis titta på konst. 

Första stopp var Marabouparken i Sundbyberg. Marabouparken är en konsthall som uppfördes 2010 i f d kakaolaboratoriet i Marabouparken. Sundbybergs stad köpte Marabouparken år 2006 och beslöt att investera i en om- och tillbyggnad av laboratoriet för att hysa en ny konsthall, restaurang, konstpedagogik för barn och ungdomar samt möteslokaler.  Nu visar konsthallen Behzad Khosravi Nooris utställning Professor Balthazar och monumentet över den osynliga medborgaren, en utställning som även Kalmar konstmuseum kommer att visa nästa år.  

Senare samma dag besökte vi Nationalmuseum. Den 13 oktober i år öppnades åter Nationalmuseum efter att ha renoverats i fem och ett halvt år. Deras samling av konst och design sträcker sig ända tillbaka till 1500-talet. Nyöppningen har varit en enorm publiksuccé vilket fortfarande märktes när vi var där. Ända fram till stängning på kvällen var det fullt med folk i huset. 

Dag två inleddes med besök på Moderna Museet och visning av den pågående Modernautställningen 2018. Modernautställningen är ett projekt som genomförs vart fjärde år där den svenska samtidskonsten får stå i fokus. Som vi tidigare redan nämnt här på bloggen medverkar konstnärer som även tidigare visats på Kalmar konstmuseum: Muhammad Ali och Ingela Ihrman. Moderna museet bjöd även på Andy Warhol-utställningen Warhol 1968. En utställning som blickar tillbaka på Andy Warhols första egna utställning i Europa som var just på Moderna Museet 1968.

En del av oss valde att avrunda resan med en liten gallerirunda runt Vanadisplan. Vi besökte bland annat Galleri Cecilia Hillström där vi såg utställningen The Healer med Mats Hjelm. Mats Hjelm var en av konstnärerna som medverkade i utställningen Djupt Minne som visades på Kalmar konstmuseum 05/04 – 08/10 2017. På Galleri Cecilia Hillström visar han bland annat en väldigt stark videoinstallation där ljud och bild samspelar i en icke kronologisk historia. Bilder på övergivna platser och natur synkas med ett slags repetitivt ljudspår. Vackert och tänkvärt. På Galleri Sandström Andersson visar danska Anette H Flensburg måleri. Rumsmiljöer uppbyggda av ljus, skugga och linjer. Motivet är egentligen pappersmodeller som hon fotograferar och sedan målar av. Anette H Flensburgs målningar fungerar som parallella världar där betraktaren får kika in och förundras.

Detta var två dagar i Stockholm – den snabba versionen. Det var ett fint besök med mycket berikande upplevelser! Att titta på konst är också en förutsättning för att kunna förmedla konst. Det skapar nya perspektiv och ny kunskap som vi sedan kan använda i vår verksamhet.

PS.

Den 11 december inleddes vår julklappsinsamling till Kalmar Stadsmission, som pågår tom den 20 december. Det går bra att lämna paketen i vår reception under museets ordinarie öppettider. Den 21 december lämnas dessa till Stadsmissionen. Tack för ert bidrag!

Lite hjälp på traven

Konst är svårt.

Svårt på precis samma sätt som att det är svårt att skejta.

Jag kan inte skejta, trots att jag försökt flera gånger. Jag har ganska dålig balans och inte några jättebra reflexer. Men det kanske är att förvänta sig, eftersom jag kan räkna gångerna jag stått på en skejtboard på mina tio fingrar och aldrig haft någon som på allvar förklarat för mig hur man ska göra. Jag har aldrig snackat skating, eller hängt vid skateparker. Den enda skejtaren jag känner till är Tony Hawk, fast det gör å andra sidan större delen av mänskligheten i min ålder också.

Jag hyser däremot inga tvivel om att jag skulle kunna lära mig skejta. Inte för att jag tror att jag skulle kunna bli någon Tony Hawk, men jag skulle i alla fall kunna lära mig ett par tricks och att stå på brädan i nerförsbacke. Om jag lade ner tiden och energin och kom in i rätt tänk.

Det är samma sak med konst. Du kan inte förvänta dig att gå in på ett museum och förstå allt första gången. Eller andra gången. Eller tredje. Det är faktiskt så att det för mig som guide ofta tar ett par rundor av en utställning innan jag känner att jag förstått vad konstnären vill säga. Jag går också på vernissager och visningar av konstnärer jag är intresserad av. Mycket är lättare att förstå med kontext och förklaring.

Ibland får man vara beredd på att bli konfunderad eller irriterad. Det är en del av att titta på konst, speciellt samtidskonst. Men till skillnad från skating så behöver du inga snabba reflexer eller några smärta, smidiga ben för att intressera dig för samtidskonst. Faktiskt så behöver du inga ben över huvud taget för att uppskatta ett stycke konst. Allt du behöver är ett öppet sinne. Ögon är en fördel, men till och med dem kan man klara sig utan. Det går fortfarande att ha någon som syntolkar, och vem som helst kan tänka kring konst, även om man inte rent fysiskt kan se den. Men om det däremot blir problem på just tankefronten, om man trots sina varande eller icke-varande ben och ögon inte känner att man har något att hjärngymnastisera med, kan jag härunder erbjuda lite draghjälp.

 

Mitt personliga recept på att uppleva konst råder som följer:

  1. Upplev konsten. Titta. Lyssna. Lukta. Om man får röra den, rör konsten. Använd dina sinnen för att ta in intryck och fundera sen över verken. Vad, var hur och varför? Vad tycker du att du har framför dig och vad väcker det för funderingar och tankar i dig?
  2. Läs verknamn och eventuella texter i utställningssalen och se om det ändrar på din åsikt och uppfattning. Kanske hittar du något nytt att fundera kring, eller ser detaljer som du inte upptäckt innan.
  3. Om det finns, läs utställningens katalog eller övrigt utställningsmaterial. Tar konstnären eller curatorn någon ställning i hur verken ska upplevas eller vad de betyder? Överensstämmer det med din upplevelse? Om inte, kan du ändå förstå tankegången?
  4. Gå på en guidad visning. Håll dig öppen för idéer och lyssna på vad guiden har att säga. Ibland dyker det upp ny information eller ingångar som varken står i katalogen eller i utställningsrummet.
  5. Ställ frågor. Gärna till guiden, eller någon annan i personalen. Ibland kanske det inte behövs, ibland är det absolut nödvändigt. Framförallt beror det på hur mycket du själv vill veta.
  6. Om du fortfarande är intresserad av konsten och konstnären, skriv upp namn och sök på det på nätet. De allra flesta idag yrkesverksamma konstnärerna har sina egna hemsidor, eller i alla fall ett instagram- eller facebook-konto där du kan se mer av deras konst och få konstnärens egna tolkning på vad de gör. Du kan också fråga personalen på museet, galleriet eller konsthallen om tips angående konstnären.

 

Självklart är denna lista bara ett förslag jag erbjuder, men som jag vet funkar för mig. Om du tappar intresset någonstans under punkt 1-3, så hoppa direkt till punkt 4. Om inte det hjälper, och du fortfarande inte känner något intresse för just den utställningen – släpp den, den är tydligen inte din grej. Om du hellre börjar med att gå en guidad tur är det givetvis också helt ok, men personligen gillar jag att bilda mig en egen uppfattning innan jag tar in någon annans.

Vi i personalen på museet, och alla andra ställen som visar konst, finns på plats just för att ge dig redskap för att uppleva konsten. Sannolikheten att du kan börja trixa med en skateboard när du ställer dig på den för första gången är ganska liten. Likaså är chansen att du förstår alla nyanser av ett samtidskonstverk första gången du ser det.

Så ta hjälp av oss.

Även den bäste kan behöva lite hjälp på traven ibland

Insvept i ett stycke Jag

Nu har det hänt igen.

Museets möjligtvis minst modeintresserade person ska skriva om mode.

Eller det är inte sant, jag är intresserad av mode. Men inte på det sättet att jag bryr mig om vilka märken som är stora och hur modet förändrats genom tiderna. Inte heller så att jag lägger ner tid, energi och pengar för att min outfit ska vara på topp, utan det är mer varför folk har på sig det som de har på sig som intresserar mig.

Varför har du den långa svarta rocken?

Den korta kjolen som knappt täcker låren? Den bylsiga ytterjackan? Militärbyxorna? Reflexmössan? Varför har du shorts när det är minusgrader? Varför har du yllejacka när det är 20 grader varmt?  Varför?

För att det gör någon glad. För att det gör någon arg. För att jag tycker det är snyggt. För att det är så jag känner mig. För att det är praktiskt. För att det INTE är praktiskt. För att modet råkar vara så här, i Finland, i Japan eller Spanien. För vem utom spanjorerna, som har sol året om, kan tänka sig ha en vårkollektion som är svart? Inte svensken som precis kommit ut ur årets självmordstätaste period, den mörka eviga gråvintern som håller oss i sitt grepp från mitten av oktober till någon gång runt påsk.

Ja, vad tänker modedesignerna som sitter och påtar med sina skisser? Vad gick genom Wanja Djanajeffs huvud när hon satte samiska mönster på vinterkollektionen? Var det Kerstin Thorvalls försök till revolution att rita med yviga linjer eller var det bara det enda sättet hon kände att hon kunde få fram det hon ville?

Kudzanai Chiurai, konstnären bakom Madness and Civilization har tänkt, det vet jag i alla fall, för han har förklarat för mig att en tanke med We live in silence-serien var att placera in den svarta personen på konstmuseerna. Han kunde inte se sig själv i någon av alla de hyllade historiska oljemålningarna. Så han lyfte in sig själv, sin släkt, sitt land och alla som inte har den arsenik-vita hyn, som tycks vara så populär, in i de konsthistoriska verkens värld.

Vad det gäller att ikläda sig en roll så är filmen med samma namn intressant. I We live in silence 1-7 så överger den kvinnliga huvudpersonen sin traditionella folkdräkt för en västerländsk kostym för att visa att hon anammat sin nya kultur. Hon röker cigarr, dricker whiskey och skriver en check till servitören. Men när hon till slut sitter vid mitten av bordet, omgiven av likadant klädda som dricker vin och skrattar och hon stirrar oss i ögonen… så bär hon huvudbonaden från sitt hemland.

Vem är hon? Egentligen?

På tredje våningen på museet, under Sydostens lokala förmågor och över Kudazani Chiurais politiska verk, sitter ett stickprov av Designarkivets modeskisser, samlade under namnet Vem är du?. De har fått sällskap av dikter, lyrik på engelska och svenska, översatta och på originalspråk. För att belysa något med skisserna. För att säga något om de i teckningarna många gånger osynliga modellerna, eller den som höll i pennan.

Vem är du?

I twilight?

I Game of thrones?

I Solsidan?

Likt kläder köper vi koncept online och sveper in oss i dem, kallar dem för Jag. Är det inte bättre att definiera sig själv med adjektiv än med någon förkonstruerad mall? Jag minns att i ett stycke från de svenska nationella proven som jag skrev i grundskolan var det en man som sa: ”Du kan inte köpa ett färdigt koncept och säga att det är du. Du måste utforma det själv. Ta bibeln till exempel…” Och ja, pröva du att fråga fyra präster vad kristendom är. Plötsligt är definitionen ”kristen” reducerat till ett grå dis och du måste definiera vad för slags kristen du är, eller försvinna in i ett anonymt myller av tudelade åsikter.

Men ibland är det bra. Som när Kudzanai infogar den svarta personen i västerländsk konst. Som gör ett färdigt koncept till sitt. Eller som använder berättelser och historien för att ta avstamp för att definiera vad han är och inte är.

Vem är du? I detta nu? Förutom skisserna och poesin på tredje våningen så finns där också tre speglar. Så titta på verken. Läs texterna. Tänk ett slag. Och titta på dig själv.

Vad ser du?