Uppvärmning!

Besöker du mer än två museer varje år? Tycker du om att prata om konst och litteratur? Åker du till konstmuseet eller biblioteket för en föreläsning? Teater? Vi måste vara ärliga om detta: samtidskonst, kultur, litteratur och aktiv deltagning av kulturell underhållning är ju inte för alla. Eller, rättare sagt, inte alla kan ta in kultur på ett liknande sätt. Men det finns en grupp i Sverige som gör det bättre än alla andra. En grupp som trotsar varje storm, som motstår kritik, som tänker för sig själva och stödjer, konsumerar och skyddar vår levande kultur med en kritisk och leende blick.

Kulturtanter.

Kulturtant var ett av mina första seriösa svenska ord. ‘Titta’, sa min sambo en gång, ‘hon är en typisk kulturtant.’ En kvinna vandrade förbi i en färgglad klänning, stora örhängen och bruna stövlar. En Astrid Lindgren som går på en punkfest för 45+ åriga kvinnor. Jag tyckte direkt om alla kulturtanter.

Traditionellt har kvinnor alltid varit bland de största konsumenterna av det kulturella livet i Europa. Det var vanligt i den gamla Grekland, men också i Romerska tider, att kvinnor var ansvariga för det kulturella livet. De organiserade fester, pratade om konst och sörjde för underhållning. Det låter bättre än krigföring, eller? När litteratur inträdde i Europa var det kvinnor som läste mest.

Men den kulturella konsumtionen ses ofta ner på – särskilt när det gäller fantasi och en kreativ blick på verkligheten. Jag tänker direkt på Jane Austen – en av de mest populära författarna från 1800-talet och vars böcker fortfarande läses och filmas i hela världen. När jag pluggade litteratur – en studie som kommer alltmer att försvinna i de sociala mediernas tid – var det härligt att läsa hur Jane Austen försvarar att läsa romaner. Austen var väl medveten om att litteratur – och förmodligen konst i allmänhet – alltid står i strid mot historia och världen som byggs av faktum. I sin roman Northanger Abbey (1817) kritiseras huvudpersonen Catherine Morland för att läsa för mycket. Romaner är fantasins produkt som lockar till dumhet och är i alla fall ett stort slöseri. Northanger Abbeys berättare förklarar:

‘’”Åh, det är bara en roman’’ svarar den unga damen och lägger med låtsad likgiltighet eller ett ögonblicks skamsenhet ner boken. ‘’Bara en roman’’ är kanske Cecilia eller Camilla av Fanny Burney eller Belinda av Maria Edgeworth, eller kort sagt bara ett verk där de subtilaste talangerna kommer till uttryck, där de mest fullständiga kunskaperna om människans natur, de finaste skildringarna av dess olika former avslöjas för världen på det mest spirituella och humoristiska sätt och med de mest välvalda ord.’’

”En roman är ingen utflykt från verkligheten”, skrev Austen. Det kan vara en blick in i hjärtat av själva verkligheten. Konst kan ge ett annat perspektiv. Konst kräver att vi glömmer våra egna bekymmer en stund och att vi blir någonting annat eller någon annan. Som en gallerinnehavare sa till mig en gång: ‘’Konst kan bota.’’ På detta sätt är kulturtanter inga pensionärer som går från utställning till utställning. De är våra kulturkrigare, våra kulturlöpare som konsumerar konst för att hålla sina sinnen öppna.

Kultur är ett arbete som kräver träning. Kom ihåg att våra hjärtan och våra hjärnor är också muskler. Jane Austen skrev inte om detta. Därför är det viktigt att träna din kropp innan du går på en kulturrunda. Sträck ut dina händer och rör ditt huvud. Läs en bok i en hel timma utan att göra någonting annat. Meditera. Värm upp din kropp. Kulturtant 2018 kommer.

(Kulturtant 2018 kommer i slutet av oktober. Håll koll på vår webbsida för mer information. Undrar du vad Kulturtant är, då kan du läsa här om Kulturtant 2017. 

Bild: Dagens Nyheter, Rolf Pettersson, 1977 ur Kalmar konstmuseums samling)

Dåtidskonst

För några dagar sen fick jag ett nytt sätt att se på begreppet samtidskonst. Eller, jag kanske bara inte insett hur samtida samtidskonst är.

Ingela Ihrman, vars verk Paddan vi visar på tredje våningen, kommer att vara den konstnär som representerar Sverige i den nordiska paviljongen på Venedigbiennalen.

När hon gick på Konstfack så sa man att de teman hon arbetade med var ointressanta och ”ute”.

Markus Åkesson, som vi hade uppe på museet i våras, säljer ut hela utställningars värde av tavlor i centrala Paris.

När han gick på Ölands Folkhögskola blev han tillsagd av Lars Vilks, konstnär och professor i konst, att lägga av med måleri eftersom det inte slog i konstvärlden.

Jag skrev i ett av mina tidigare blogginlägg att konsten som begrepp innefattar både den traditionella och samtida konsten. Båda behövs för att bilda en sammanhängande konstvärld och synlig kulturhistoria. Men precis som med mode, mat och hälsotrender går det givetvis vågor i konsten. Vad som anses modernt vid ett tillfälle är omodernt fem år senare, för att sedan bli toppmodernt igen efter trettio. Och det vore ju inte så stor sak – om inte konsten också hade som uppgift att utmana och ge nya perspektiv, att bearbeta och synliggöra problem. Det blir givetvis ett problem när frågor som feminism, jämlikhet och miljö blir ”omoderna”.

Så klart kan konstvärlden bli mättad av en typ av teman eller tekniker. Man känner att samma sak upprepas gång på gång. Då är det klart att man längtar efter något nytt. Något fräscht. Ett nytt ämne eller ny infallsvinkel.

Men då blir det ju så, att konstnärer som arbetar med ”omoderna” teman hamnar i trubbel ekonomiskt. Får du inga uppdrag, inga verk sålda, har du inga pengar att leva på. Och eftersom konstnärer generellt sett inte lever i flärd och överflöd, så kan den smällen vara nog för att lägga konstnärskapet på is till fördel för ett mer stabilt brödjobb. Plötsligt så försvinner en viktig röst från konstvärlden, som kanske aldrig kommer tillbaka.

Precis som vi odlar ekologiskt, använder förnybara bränslen och gör naturreservat för utrotningshotade arter, så kan det kanske vara bra att ”klimatkompensera” konstvärlden lite grann. Som konsumenter av konst och kultur så bidrar vi till hur konstvärlden ser ut. Givetvis kan man tycka att museum, konsthallar och andra kulturinstitutioner har ett visst ansvar att lyfta varierad konst för att viktiga frågor ska fortsätta hållas aktuella. Men det gör ingen skillnad om det inte finns besökare som ser den.

I slutet av oktober så öppnar Kalmar konstmuseums årliga utställning Sydosten, dit vem som helst, oavsett utbildning och bakgrund kan sök för att få visa upp sin konst, så länge man har en koppling till sydöstra Sverige. Såväl etablerade konstnärer som glada amatörer ställer ut och man får därför en chans att se en bredd av konst som annars kan vara ganska gömd.

Samtidskonst ska hållas modern och aktuell, så klart, det är vad namnet innebär. Den ska inte stagnera, utan utmana och väcka tankar. Men vi får vara noga så att vi inte gör viktig samtidskonst till ”dåtidskonst”, eftersom den inte råkar vara på modet just nu.

Att vara träd

Efter gymnasiet gick jag ett en utbildning till socialpedagogiarbetare som innehöll en dramakurs . Mina klasskamrater och jag visste inte vad vi kunde förvänta oss. En av mina klasskamrater sa att kursen kunde vara vad som helst. ‘’Ja, men förmodligen måste vi försöka att imitera ett träd eller sånt”, konkluderade hon efter sina funderingar. Det berörde mina klasskamrater och mig mycket. Och där, mitt i matsalen började vi göra just detta. Vi stod bredvid bordet med uppsträckta armar. Jag sa att träd rör sig i vinden, så vi vinkade med våra armar lite.

Ofta när man vill föreställa ett träd uttrycker man bara formen: man står rakt och sträcker upp sina armar för att föreställa trädets stam och krona. Att försöka se på världen från ett icke-mänskligt perspektiv verkar vara omöjlig. Visst bestämdes det för längesedan att människor varken är fauna eller flora? Men kanske är den här omöjligheten också en del av lösningen. Vi alla befinner oss i en konceptuell hierarki där människor står på högsta steget och djur och plantor står på nedersta steget. Men, som vi kan uppleva i vår utställning Så som Ovan Så och Nedan, så existerar människor, djur och plantor på samma nivå – allt som lever har en själ och utgör tillsammans ett system.

Därtill finns det fler och fler filosofer och konstnärer som vill bryta med traditionella begränsningar mellan mänskliga subjekt och den omänskliga objekt. I sin bok Humankind (Verso Books, 2017) hävdar Timothy Morton att att bli mänsklig egentligen innebär att skapa ett nätverk av vänlighet och solidaritet med ickemänskliga varelser. På detta sätt kan man skapa en bredare förståelse om verkligheten som både innefattar och övervinner uppfattningen av, och begränsningar för de olika arterna.

Genom den här solidariteten kan vi inte bara förstå andra varelser på jorden, utan även få en bättre syn på oss själva och hur vi förhåller oss till naturen och allt annat som lever. Det kan inte missas att Mortons verk präglas av ekoemanciperande synpunkter som kritiserar det androcentriska perspektivet på världen, det vill säga en värld med människan som mittpunkt.

Från 15:e september bjuder Kalmar konstmuseum in till en titt på Ingela Ihrmans utställning Paddan. Paddan är ett videoverk av en performance i vilken Ihrman kryper in i en paddas kropp och gör gymnastikövningar. Ihrman kallar sitt verk ”etnobiologiskt” – konst som utforskar hur vi förstår naturen. Det finns en hel del projektering av mänsklighet till djur och plantor. Jag blev fascinerad när jag såg Paddan första gången – såg jag en människa som försökte bli en padda och såg jag en rörelse som är typisk padda? Mänsklig eller djurisk?

Ihrman utforskar i princip mänskligheten i sin konst, men vad finns kvar av mänsklighet i Ihrmans verk? Det verkar som om mänskligheten blir en del av djuret. Ihrmans kropp anpassas och ändras genom en kostym som påverkar hennes kroppshållning. Det är någonting vår utställning Transfashional också ifrågasätter: hur förhåller en kostym eller kläder sig till kroppen? Hur påverkar de varandra? Ana Rajčevićs verk visar hur en kropp kan ändras med ett stort smycke som ”fördjurligar” huvudet. Ihrmans performance suggererar för mig att komma närmare naturen också innebär att vara beredd att ge upp en del av vad vi kallar mänsklighet. Det krävs mod.

Trots att jag slutade med utbildningen till socialpedagogisk arbetare har frågan om att kunna bli ett träd, ett tankeexperiment, blivit kvar. Nej, jag kan inte bli ett träd, men jag kan försöka förstå hur ett träd lever och hur jag kan försöka uttrycka det i språk. Träd lever längre och långsammare. Deras rötter växer i varandra för att kunna hjälpa varandra när ett träd behöver vatten eller mineraler. Självklart är människor begränsade i sina kroppar och sina språk, men vi kan också komma närmare varandra. Liksom sträcka ut en vänlig hand. Om du vågar kan konst vara ett möte mellan dig och den andra.

(Bild: Marken där jag har lekt, Olof Häggqvist, utan årtal, ur Kalmar Konstmuseums samling)

En höst i regnbågens färger

Idag avslutades Kalmarsund Pride med en färgsprakande parad genom Kalmar stad. Representanter från Kalmar konstmuseum var självklart närvarande ihop med det lapptäcke som skapats av besökarna under vår Queer Quilt-workshop. Inspirationen kom från The AIDS memorial quilts som blev ett begrepp under 80- och 90-talet. Hos oss skapades täcket för att gestalta sexuell identitet eftersom det i mångt och mycket hör samman med dagens konstscen. Konst fyller många funktioner och handlar i stort om att uttrycka sig på olika sätt. Det handlar inte bara om att måla med pensel på duk utan har ett oändligt omfång. Det är bland annat synonymt med förmåga, färdighet, teknik, knep, list och estetisk verksamhet. Prideparaden är därför en viktig konstaktion utifrån självklarheten att få älska vem man vill.

Detta följs av en betydelsefull dag i vårt demokratiska samhälle. Söndagen den 9 september hålls nämligen valet till Sveriges riksdag ihop med allmänna val till kommun- och landstingsfullmäktige. Hos oss är det även den sista möjligheten att besöka Johan Thurfjells Odjuret. En skulptur som skapats utifrån konstnärens fascination för Big Foot. En mytologisk figur som kanske är synonym med människans inre väsen och de olika masker som alla bär. Utställningsrummet lämnar därefter plats för Ingela Ihrmans Padda som öppnar den 15 september.
Paddan är en video om att utforska samhället och konsten med den egna kroppen som utgångspunkt. En feministisk performancetradition som väcker tankar kring normer i den värld som barn och även vuxna, rör sig i. En värld som borde vara utan krav på att passa in. En värld där alla bör uppmuntras till att våga vara som man är eller vill vara. I detta fall har Ateljéns konst- och skapandepedagoger varit med i valet av utställningskonstnär för att fira att Ateljén fyller 15 år. Vardagar besöks Ateljén av barn och ungdomar upp till årskurs sex och på söndagar hålls Kan·Kan, som är öppen verksamhet för skapande barn och unga i åldrarna 6 till 12 år. Lördagar klockan 13 till 15 kan man dessutom välja att ha barnkalas hos oss. Museet har något för alla åldrar och om du vill tituleras Kulturtant så inbjuds du att medverka i vår andra kulturtriathlon som går av stapeln senare i höst.

– Hjärtligt välkommen!

Hur hittar vi varandra i höst?

Med septembers ankomst går vi in i vår första officiella höstmånad enligt den meteorologiska beräkningen. Hos oss märks det först och främst med att vi återgår till våra ordinarie öppettider men självklart innebär det nya utställningar och event likaså. Enligt den astronomiska beräkningen inleds hösten först den 21 september med den annalkande höstdagjämningen. Höstdagjämningen är en ögonblicklig händelse som inträffar vid en bestämd tidpunkt, vid olika klockslag på skilda ställen över jorden beroende på i vilken tidszon man befinner sig. Innebörden är att natten är nästan lika lång som dagen överallt på jordytan. Det klargörandet leder osökt in på Så som ovan så och nedan. En utställning om alkemi som pågår till och med den 7 oktober. För alkemi är allomfattande och har verkat som en utgångspunkt inom både astrologi och astronomi. Det kan också förklaras som den äldre tidens vetenskap som la grunden till dagens vetenskapliga kemi. En lära, som vissa uppfattar som konst samtidigt som de flesta vetenskapsmän anser att det är grundläggande kemi. Det har även ett filosofisk och psykologiskt innehåll med en stark tro på naturens egen skapandekraft. Utställningen kan därför liknas vid en studieplats i konstnärlig version.

Som alla årstidsändringar skiftar Stadsparken sin skrud precis som verksamheten på museet är i ständig förändring. Jag vill därför rikta ett stort tack till Ida Fältander som verkat som besöksvärd ihop med Oscar, Niels och Veronica. Ida återgår nämligen till att vara entrévärd och uppskattas för de intressanta blogginlägg och visningar som hon kommit att bidra med.

Den 3 september öppnar ansökningstiden till Sydosten. En folkkär utställning som återvände förra året, efter sex års uppehåll. I år ägnas den åt bildkonst med allt från måleri, grafik, teckning, skulptur, fotografi, installation, videofilm och ljudkonst. Ansökningstiden är öppen till och med den 3 oktober och både professionella och amatörer är välkomna att söka. Den enda förutsättningen är att man har koppling till de tre landskapen i sydost: Småland, Blekinge eller Öland. Man har alltså likvärdig möjlighet att visa sina konstnärliga arbeten inför en kompetent jury. Namnen på de antagna tillkännages senast den 12 oktober och följs av den efterlängtade utställningen som invigs den 27 oktober och pågår till och med den 6 januari 2019.

Den 3 september invigs årets Kalmarsund Pride. En festival vid Kalmarsund som manifesterar alla människors lika rättigheter. I samband med det så erbjuder konstmuseet en vecka fylld med aktiviteter eftersom sexuell identitet och konst ofta följts åt. Hos oss leds detta av besöksvärd Niels Vonberg ihop med entrévärden och textilkonstnärinnan Sigridur Eggersdottir som inleder arrangemanget kl. 15, den 4 september. Utöver workshops och visning med utrymme för olika queerrelaterade åsikter kommer vi även erbjuda en alternativ vägledning till våra utställningar. En vägledning utifrån kroppen, sexualitet och HLBTQ-identitet. Prideveckan avslutas med en färgsprakande parad genom Kalmar kl. 13 den 8 september. Vi kommer vara med i tåget ihop med det lapptäcke som kommer skapas ihop med våra besökare under veckan och du är självklart välkommen att följa med.

Prideparaden följs av ett viktigt datum i Sveriges demokratiska samhälle då valet till Sveriges riksdag hålls, ihop med allmänna val till kommun- och landstingsfullmäktige den 9 september. Hos oss är det dessutom sista dagen för Johan Thurfjells Odjuret. En skulptur som skapats utifrån konstnärens fascination för Big Foot. En mytologisk figur som även kan vara synonym med människans inre väsen. Hela livet söker man efter sitt sanna jag och med det följer förhoppningsvis flertalet insikter och förståelse för allas olikheter. Därför ser jag fram emot en vecka med just sådant fokus. Tisdag, torsdag och fredag har vi öppet kl. 12 till 17. På onsdagar har vi åter öppet till kl. 20 och på fredagar har vi alltid fri entré. Helger har vi öppet 11 till 16.

– Du är hjärtligt välkommen