Ett tusen tankar

Jag kliver in i utställningshallen och möts av ett myller. Objekt, tavlor och skulpturer i en organiserad röra. Verken fyller upp varje hörn av utställningsrummet, de trycker sig upp mot fönstren, sprider sig över golvet, hänger i taket, kryper in i springor och breder ut sig på podier och stafflier. De är alla distinkta, men flyter ändå ihop och man ställer sig frågan hur många som arbetat här.

Är det tio eller är det bara en?

 

Jag har arbetat på museet i snart två år och har sett tre av folkhögskolans examensutställningar. Det slår mig hur olika de är varje år. 2017 var allt väldigt mörkt, med flertalet rum i rummet. Under namnet Live stream – inom räckhåll visades digitala verk, fiktiva märkeskläder, väggar fyllda med collage och en inlagd köttbit med ett personnummer. 2018 års rum var ljusare, fyllt med tavlor, grafiktryck och teckningar, mycket med en känsla av vemod eller stilla betraktelse. Utställningen hette Vår plats balanseras längst ut. Sen har vi årets utställning, Dear stök, bästa turmoil. Hela begreppet av att presentera sin egen konst, att bilda sig en egen plats gentemot de andra utställarna är helt frångått, så till den grad att konstnärernas namn inte ens finns vid verken. Det är fyra personer som valt att göra en utställning tillsammans och låta sina konstnärskap flöda in i varandra.

Personliga upplevelser blandas med känslor. Ett verk om psykisk ohälsa står bredvid ett som handlar om hur en rutschkana låter, som i sin tur angränsar till små tavlor av minnesfragment som löper längs med väggen fram till en väv som handlar om en käraste som tagit livet av sig. Utställningen utvecklar sig efter hand, ibland stegvis, ibland med tvära kast. Likaså blandas tankarna. Tidvis infinner sig en stilla nyfikenhet, ett utforskande som löper längsmed långa väver och rader av homogena verk, för att sedan genast brytas upp av ett helt annat formspråk. Plötsligt står du framför en tv-skärm som visar en hund som leker, inte långt ifrån hundkopplet fullt med tomma medicinkartor. Control the Bitch heter verket, en historia om psykisk ohälsa som gått i arv. En bit längre bort hänger en liten fågel under en tavla, tillsammans med ett par hörlurar. ”Hur skulle en fågel spela, om den kunde spela ett instrument?” är en tanke som gett form till verket Fåglar, där fågelsång blandas med vindens brus och saxofonsolon.

En av konstnärerna jämförde lite i förbigående att gå in i utställningsrummet med att kliva in i en av utställarnas huvud. För mig beskrev det min upplevelse precis. Här finns allt samlat – upplevelser och erfarenheter, sporadiska tankar och funderingar. Några saker är gravallvarliga, andra lekfulla. Detta är en plats där allt detta finns, som i en dröm där du kan hoppa från det ena absurda till det andra och ändå tycka att det känns normalt och sammanhängande. Allt finns där. Det lilla och det stora, det enkla och det svåra. Vissa saker i sin helhet, andra i fragment.

Hundratals intryck som bildar ett tusen tankar.

Världar

Sommaren är på ingång och gräset utanför museet lyser smaragdgrönt efter gårdagens regn. Värmen, våren, växterna och den blå himlen får människor att vakna, och många säsongsintressen börjar komma igång. Grillning, hobbysnickeri och surfing är väl typiska exempel, men även året runt-aktiviteter verkar få sig en knuff när solen lyser in.

I min ateljé har tavlorna och maskerna fått maka på sig för att ge plats åt tillverkning av sköldar och medeltida kläder. Lajv är nämligen ett av mina stora intressen bredvid konsten, och på sommarhalvåret kryllar det av sådana evenemang. Ett lajv är en levande, improviserad teater, där alla som är med spelar en roll i en av arrangörerna skapad värld. I skogen utanför Skillingaryd kommer jag om en månad möta upp med femhundra andra entusiaster, vissa iklädda orchdräkter som mäter sig med Sagan om ringen-filmernas, andra med riddarrustningar för tusentals kronor och en tredje part i enkla tunikor och struthättor. Tillsammans bildar vi en värld, ett spel och skapar en mötesplats genom fantasi, rollspel och idogt arbete. Den medeltida byn allt utspelar sig kring och hundratals sidor av fiktiv historia hjälper till att skapa en parallell verklighet från onsdag fram till söndag, då det hela bryts och vi alla omfamnar våra fiender, skrattar åt alla snedsteg, berömmer dräkter och spel och skiljs med ett ”vi syns nästa år!”

Bakom denna värld ligger det givetvis massor av förberedelse. Massor av hantverk, skrivande, kontaktskapande och regler. Men det finns fler sätt att skapa världar.

På teater kan man skapa en värld på en tom scen, med en skådespelare. En blå lampa och ljudet av vågor. Ett inbillat hål mitt på scenen, som skådespelaren noga och förskräckt undviker under hela föreställningen. Föreställda personer utanför kulisserna som skriks på och får svar på frågor som publiken inte hör ställas. Rörelsemönster, tonläge och fraser.

På museum skapar du en värld i utställningsrummet. Varje verk är placerat med omsorg, varje sekvens av stimuli är uppradad för att skräddarsy en upplevelse. Professor Balthazar och Monumentet över den osynliga medborgaren som vi stängde för ett par veckor sedan manade i likhet med serien den baserats på till lek och fantasi. Småland: Idyll och irrvägar visar en mångfald och manar till undersökande. Det finns multum att undersöka, hitta och titta på. Saker att lyssna till och fundera över. I utställningsrummet omsluts man av Smålands bebyggelse, människor och natur – rummet blir en egen värld byggd av landskapet.

På tredje våningen så har Peder Nabo dykt djupare – ner i jorden, bland rötterna. Med skannade bilder på 4000 pixlar/tum blir trådtunna rötter så gigantiska att man ser varje por, fläck och färgskiftning. I bakgrunden hör man ljud som kanske minner om växter som växer, på väggen sitter en dikt av Tove Folkesson. Det känns som att vara nedsänkt i jorden i rötternas värld.

Det kanske är något väsentligt hos människan, det här med att skapa världar. Om man tänker på hur vi inreder våra hus, hur vi bygger butiker, klubbar och hotell. Den som har sett programmet Vem bor här? förstår nog vad jag menar. Någon har fyllt sin lägenhet med instrument och souvenirer, en annan håller väggarna tomma och möblemanget stilrent. Varje hem en egen verklighet, ett eget personligt land.

Världsbyggandet kanske har att göra med något instinktivt, som har att göra med att bygga sig ett bo. Men fantastiska berättelser och fjärran bildvärldar har följt oss sedan civilisationens början. Kanske finns det en strävan för det bortom nuet, en längtan efter det fantastiska som driver oss till nya berättelser och skapelser? Något som tar fyr i uppfinnare och konstnärer, men som likväl brinner i oss alla.

I onsdags öppnade Ölands Folkhögskolas Konstskola sin utställning Dear stök, Bästa turmoil, en gemensam, intim utställning som tar förhållanden mellan verken i utställningsrummet till en ny nivå. En ny värld byggd av minnen, känslor och objekt. Men mer om det på söndag.

Bild: Utsnitt ur Gatubild Vimmerby, Emil Hallgren (1886), ur museets samling

Blomstertid

I mitt föregående inlägg så talade jag om den annalkande sommaren. Maj är den sista vårmånaden och att maja innebär att pryda med gröna kvistar eller lövruskor. På museet innebär det en fullspäckad månad som inletts med öppnandet av Peder Nabos Rot den 4 maj följt av den traditionella examensutställningen för Ölands konstskola II som öppnades onsdagen den 8 maj. Årets utförande av deltagarna från Ölands folkhögskola tituleras Dear stök bästa turmoil och kan enklast beskrivas som ett kollektivt arbete av fyra olika individer med ambitionen att visa sina egna men ändå belysa deras gemensamma arbetsprocesser. De fyra deltagarna bevisar nämligen en naturlig fallenhet i att sammanföra sina världar till en ny, egen, men ändå gemensam plattform. Resultatet är en fulländad helhetsupplevelse och om du vill veta mer så rekommenderar jag att du medverkar i en guidad visning. Detta ingår i entréavgiften kl. 12 och 14 varje eventfri helg liksom kl. 18 eventfria onsdagar. Lördagen den 11 maj finns konstnärerna från Ölands Konstskola II på plats från kl. 11 för att berätta om sina verk, sin process och utställningen som helhet. Fredagar har vi fri entré och fredagen den 17 maj inbjuds föräldralediga att medverka i en guidad visning av Dear stök bästa turmoil kl. 14 till 15.

Under våren har barn och unga, från 4 till 12 år, fått möjligheten att ge sig ut på en gemensam och kreativ upptäcktsresa. Inspirationen är hämtad från Vega-expeditionen som ingår i utställningen Småland – idyll och irrvägar. Detta sker varje söndag kl. 13 till  14.30. Söndagen den 12 maj handlar det om skatter och upptäckter för att avslutas med en återkomstfest söndagen den 19 maj. Därefter har vi sommaruppehåll för att återvända med andra kreativa äventyr i höst.

Innan sommaren gör entré har vi flertalet happenings på agendan. Utifrån utställningen Småland – idyll och irrvägar tittar vi närmare på flertalet intressanta konstnärskap. Den 20 maj bjuds det på föreläsning om Simon Gate och Edward Hald, två av svenskt konstglas viktigaste formgivare. Detta leds av Gunnel Holmér, glasantikvarie på Kulturparken Småland i Växjö och följs utav ännu en föreläsning. Den 22 maj är fokus istället riktat mot Döderhultarn Axel Petersson i regi av Ola Lundin, verksamhetschef på Döderhultarmuseet i Oskarshamn. Detta avrundas med en workshop av vår besöksvärd och litteraturvetare Niels Vonberg den 29 maj. Då erbjuds nämligen en kväll där man leker med ord runt Smålandsutställningen och denna afton är fokus riktat mot Lotte Lasersteins Sommaridyll. För detta krävs inga förkunskaper och man behöver inte heller ha diktarambitioner utan det räcker med en entusiasm för ord och konst.

Den 11 juni, när Stadsparken förhoppningsvis står i full blom, övergår museet till sommartid vilket innebär att vi har öppet mellan kl. 11 till 17 varje dag (förutom midsommarafton och midsommardagen). Vid Kalmar stadsfest den 8 till 10 augusti har vi öppet till kl. 21 och återgår åter till våra ordinarie öppettider lördagen den 31 augusti. Den 15 juni blommar huset upp med flertalet vernissage och öppning av sommarens paviljongverksamhet.

Med dessa ord önskar jag en fortsatt trevlig vår och en underbar start på sommaren.

Majväxtlighet

I många kulturer präglas maj månad av hopp inför sommartiden. I Sverige firas dess antågande med valborgsmässoafton och flertalet våreldar tänds till dess ära redan sista april. Valborgsfirandet är en urgammal tradition där man bränner det gamla för att ge plats för det nya. Valborgselden är en symbol för våren och ljuset även om det inte alltid går att infria på grund av eldningsförbud. Men trots sådana hinder så är firandet inte beroende av brasan utan innebär att man upprätthåller flera andra medföljande traditioner. Valborgsfirandet räknas även som en akademisk högtid sedan studenter i bland annat Uppsala adopterade firandet under 1800-talets första hälft. Vid den tiden började studenterna nämligen att manifestera sig som en särskild samhällsgrupp med egna traditioner och idag är valborg en av deras största högtidsdagar under året i både Sverige och Finland.

Även om sommaren är i antågande så uppskattas maj till vår-perioden enligt både astronomisk och kalendarisk indelning. De astronomiska beräkningarna säger att våren kommer med vårdagsjämningen i slutet av mars följt av sommaren lagom till sommarsolståndet i slutet av juni. Den kalendariska indelningen sker istället efter årets månader där våren beräknas från mars till maj följt av tre sommar- höst- och vintermånader. För mig inleds våren med att vi justerar till sommartid natten till sista söndagen i mars. En tidsomställning som jag relaterar till att man snart tar fram trädgårdsmöblerna. När vi sedan går över till vintertid natten till den sista söndagen i oktober ser jag sambandet i att vi nyligen ställt undan möblerna för vinterförvaring.

Med en passerad valborg och på väg in i maj kan vi helt enkelt konstatera att det är vår. Med våren kommer även betessläpp då korna släpps ut på grönbete. Detta kallas även för kosläpp och uttrycket glad som en kalv på grönbete kommer från skeendena vid dessa där korna hoppar omkring och ger uttryck för att vara uppenbart glada över att få komma ut. Vid dessa tillfällen är det många gårdar som öppnar upp för besökare varför vi gav oss på en liknande företeelse genom att hålla kobok-släpp nu i lördags. Denna dag lanserade vi nämligen Kon: Samtidskonst och kulturarv på landsbygden och precis som vid betessläpp så bjöd vi på kanelbullar och mjölk. Boken är ett resultat av ett projekt som vi drivit sedan 2017. Ett projekt där nationella och internationella aktörer arbetat aktivt med regionens kulturarv med hjälp av konstnärliga processer och lokal kunskap. Frågor kring kulturarv vittnar om en framåtanda med omsorg för vår historia och i detta fall har vi använt oss av kon som en gemensam utgångspunkt.

Maj kallas även för blomster- eller lövmånad i vissa delar av vårt land. Beskrivningar som syftar på grönskande smyckning. För egen del så är maj månad synonymt med trädgårdsarbete där man rensar bort ogräs för att bereda plats för sommarväxtligheten som vill ut. Uppenbarligen delar jag mitt trädgårdsintresse med Peder Nabo som är aktuell med utställningen Rot som visas hos oss till och med den 9 juni. Peder använder rötter som metafor för historien och livet där utställningen kan liknas vid en poetisk tolkning av underlandet. Peder är främst känd som en av medlemmarna i Ragnarök och för sin långa karriär som kompositör och musiker på Byteatern. I början av året gästade han museet med avskedsföreställningen D-moll är ljusgrönt och därigenom väcktes idén som nu resulterat i Rot.

I museibutiken säljer vi Trädens Hemliga Liv som skrivits av skogsvaktaren Peter Wohlleben som kombinerar vetenskap med egna naturerfarenheter. Vi har inte känt till så mycket om trädens underjordiska liv förrän de senaste decennierna. Visste du till exempel att träd sänder ut varningssignaler genom sina rötter för att varna andra träd? De är beroende av varandra och andra skogs-arter som i ett kollektiv eller samhälle. Skogen består av individuella träd som hjälper varandra och fungerar alltså som samhällsmedborgare, så som vi människor, även om alla individer inte vill vara en del utav samhället. Både träd och människor är behövande och har svårt för att leva ensamma. Dessutom liknar vi vår familjehistoria vid ett träd där vi är grenar och kvistar på en gemensam stam. Träd liknar oss genom att stå upprätt, växa långsamt och i att de, liksom oss, ofta bildar grupper. Om ett träd angrips av en skadlig insekt som lever av dess bark så identifierar trädet insekten och sätter in motåtgärder som lockar hotets naturliga motståndare. Träden får ofta hjälp av svampar som bildar ett kommunikationsnät genom skogen kallat Wood Wide Web. Något som belönas med att träden levererar kolhydrater i form av socker till svamparna för ingen tjänst sker utan en gentjänst. Den största skillnaden mellan träd och människor är dock trädens högre ålder som visar att de är jämnåriga med historiska händelser.

Maj innebär stora förändringar och med vårens ankomst har Ölands konstskola II tågat in på museet för att installera sin traditionella avgångsutställning. När eleverna intar huset fylls det utav fantasifulla verk och skarpa reflektioner och det är alltid lika spännande att se slutresultatet. Förberedelserna pågår för fullt och i år håller vi vernissage kl. 18.00 onsdagen den 8 maj då vi har fri entré och det bjuds på enklare tilltugg och diskussioner. Utställningen med titeln Dear stök bästa turmoil pågår till den 22 maj och du är varmt välkommen.

Följ med på resan

Redan den 7/4 kastade vi loss och begav oss på vår skapande resa till havs. Vår barnverksamhet på Kalmar konstmuseum har under april och maj månad tagit sig an Vega-expeditionen från vår smålandsutställningSmåland – idyll och irrvägarsom tema.  

Berättelsen om Vega-expeditionen innehåller all den spänning som man förväntar sig av en expedition till havs in i det okända. Ett äventyr om att hitta nya sjövägar, överkomma svårigheter och återvända i triumf med nya kunskaper och erfarenheter. 

Veckorna innan påsk jobbade vi med att skapa båtar och packa för avfärd. Under påskveckan gav vi oss ut till havs. Vi skapade ett världshav där både korallrev och isflak dök upp. Sjögurkor och underjordiska vulkaner trängdes med klippor och havsströmmar. Vi skapade kartor och kikare som skulle hjälpa oss att finna vägen på havet. En skatt ritades ut på en karta. En hemlig sjörövarskatt. En kikare målades i guldfärg och ett sikte placerades längst fram. Flaskposten med ett nödanrop hamnade på havets botten. Kommer någon att finna den? 

En besättning kom till. En båt måste ju styras av någon. Hur såg våra sjömän egentligen ut?  Expeditionen fortsätter nu i maj med skapande av flaggor, funna skatter att ta hem och en fest för att fira vår hemkomst i hamn.  

Jag tänker att skapa, vare sig det är i vår ateljé på konstmuseet eller någon annanstans är lite som ett äventyr till havs. Man förbereder sig, navigerar sin väg och kastar loss. Vad som händer på vägen är svårt att bestämma i förväg. Det kan bli oväntat och svårt men med all säkerhet blir det lärorikt. Sen kommer hemkomsten – festen – resultatet av det man gjort och kämpat för. Det är belöningen man får efter sin resa. 

Fortsätt att följa vår resa på Kalmar konstmuseum söndagar fram till den 19/ 5. Barn 4 – 12 år är välkomna klockan 13-14.30.  Kostnad 30 kr/ barn.

   

 

Intryck

För några veckor sedan läste jag Frank O’Haras Lunchdikter (Rámus förlag, 2015, översättning Jonas Brun). Titeln har en mycket enkel förklaring: O’Hara skrev en stor del av sina dikter på lunchtid när han jobbade som museiarbetare på Museum of Modern Art i New York under 50- och 60-tal. För en museiarbetare som skriver och diktar själv kan jag inte undvika att identifiera mig med O’Hara.

Lunchdikter innehåller många dikter som O’Hara skapat på kort tid och som innehåller referenser till såväl populärmusik som film och amerikansk måleri. Ibland skrev han även dikter samtidigt som han pratade i telefon. Konst var inget evenemang för O’Hara, utan förknippat med vardagsliv, vänskap och arbete. Det var både konst med ett stor K och underhållning. Dessutom bröt han med avgränsningar mellan konstupplevelsen inuti ett museum och hur man upplever konst utanför ett museum.

Allt det här märks i O’Haras dikter. Det känns verkligen som att man vandrar genom New York under lunchtid, på solbelysta gator där man träffar olika människor från alla samhällsskikt. Konst är någonting man plockar upp och tar med sig – någonting som blir informellt, nästan trivialt.

Dikterna är fyllda med minnen av konstnärer (Jackson Pollock), skådespelare (Lana Turner) och jazzmusiker (Billie Holiday och Miles Davis. O’Haras verk påverkades av hans vänner som arbetade med konst, framförallt Jackson Pollock som O’Hara också skrev en bok om. Pollocks spontana, improviserande sätt att jobba med färg och form återfinns i Frank O’Haras metod att ‘sprida’ meningar och ord över en sida. Det vi läser är inte bara en dikt, utan en abstraherad upplevelse av konst och storstadens liv – fragmenterad och sprudlande, men även melankolisk.

Ur Ett steg bort från dem:

Och chokladmilkshake. En dam

I rävstola låter pudeln åka taxi

En dag som den här.

Det är många

Puertoricaner på gatan idag, det

Gör den vacker och varm. Först

Dog Bunny, sedan John Latouche,

Sedan Jackson Pollock. Men är jorden

Lika fulla av dem, som livet var fullt?

Frank O’Hara var inte världens mest ordningssamma diktare. En del av sina dikter tappade han bort under sitt liv. För O’Hara var det inte ett problem. Det är ju sånt som händer. Det säger också så mycket om hur vi kan förhålla oss till det skapande arbetet: att vi kan uppleva någonting speciellt, men att vi inte behöver behålla det. Att konst kan vara ett moment, flytande, kort, inte viktigt, dock nära hela tiden.

Så är det också när jag går runt i Smålandsutställningen och när jag lämnar museet efter en arbetsdag. Jag känner igen kroppshållningar som präglar Döderhultarens skulpturer i människor runtomkring mig när jag vandrar till stationen. Lotte Lasersteins Sommaridyll kommer tillbaka till mig när jag ser unga nyanlända flyktingar som väntar på busshållplatsen. Men jag hör också musik, skratt, bebisar som vill inte sova, turister som pratar i sina mobiler. Och när kvällen kommer kan ett Oscar Hullgren-liknande skepp dyka upp på Kalmarsund. Allt flyter ihop i olika fragment för en sekund, innan resten av arbetsdagen försvinner.

Det är vad jag tycker mest om när jag läste Lunchdikter – kärleken för ord, bild, konst, underhållning, det vardagliga och det högtidliga som är inte bara blandas ihop, utan integreras. Det är inte det stora som gäller, utan det lilla, det fragmenterade, det vi kan bära med oss.

Den 29 maj kommer Kalmar konstmuseum hålla en poesiworkshop. Mer  information kan du hitta här.

En vår av historier

Berättelser finns överallt.

I varje människa, varje husgrund, varje målning och skulptur. Vårens utställningar är fyllda av dem. Speciellt Småland: Idyll och irrvägar. Förförra onsdagen så var Hans Almqvist här och berättade om skeppet Vegas resa runt den eurasiska kontinenten. Detta äventyr som sjömän från Möre drogs med på är värdigt historieböckerna, då de gjorde en resa som ingen tidigare klarat, frös fast i isen på nordhavet och blev bjudna på fest vid pyramiderna. Självklart blev de mottagna i Sverige av självaste konungen Oscar II och fick medalj för sina bragder. Detta sparkar igång vår föreläsningsserie kring utställningens många historier som kommer följa oss fram till juni månad.

På väggen bredvid Vega-expeditionens klenoder hänger tre kvinnor från bygden som var och en gjort sig kända i Småland, Sverige och utomlands. Christine Sundberg som gick på Kungliga Konsthögskolan, flyttade till Frankrike och blev kopist på Louvren. Josephine Nisbeth som startade skola här i Kalmar och lät uppföra en byggnad som ännu står kvar som lärosäte, nu i Linnéuniversitetets tjänst. Emma Ekwall som kom från det lilla samhället Granbo i nuvarande Tranås kommun, kom in på konsthögskola, blev känd för sina barnporträtt och var den första kvinnan som mottog den kungliga medaljen 1871.

På andra våningen blandas Professor Balthazars många berättelser med Jugoslaviens, Kalla krigets och den Alliansfria rörelsens historier. Allt är sammanvävt genom Zagreb animation school, studion som gjort Balthazar. När denna utställning väl avslutas i slutet av månaden tar i stället Ölands Folkhögskola plats i salen. De fyller upp huset med ett antal nya historier och konstnärskap under maj månad. I maj dyker också Peder Nabos utställning Rot upp, som tar sig an ursprung och bakgrund på sitt eget sätt.

Föredragsserien kring Smålandsutställningens många berättelser löper genom hela våren. I ateljén har det också påbörjats en resa, i Vegas tecken, där barnen varje söndag tar sig en bit längre på sin världsomsegling. Så till slut när sommaren bryter igenom i juni månad får vi sällskap av en annan sorts historia – om växter. Mer exakt lupiner. Men vad de har att berätta lämnar jag till dess.

Vi på museet önskar er en härlig vår av konst och berättelser!

 

Bild: Flicka som målar, Emma Ekwall (1838-1925), Ur museets samling

Utsikt mot havet

I det lilla kustsamhället Timmernabben norr om Kalmar där jag bor finns en udde som kallas Gäddenäs. Vi brukar ofta cykla dit hela familjen och ha fika med oss. Det är en sån där plats som inger lugn och respekt på samma gång. Omgiven av vatten och glesa tallar känner man vinden i ansiktet och man slås av hur vacker vår natur är. Många är de instagrambilder jag tagit därute. I motljus och i stark vind för att fånga havet och dess speglingar. För det är ju det vi gör idag. Vi knäpper en bild av något vi vill fånga och dela med andra människor. Knappast gör bilderna naturen rättvisa. 

I och med Smålandsutställningen, Småland – idyll och irrvägar, som vi nu visar på Kalmar konstmuseum blev jag bekant med konstnären Oscar Hullgren (1869–1948). Han växte upp i köpingen Pataholm som gränsar till Timmernabben. Pataholm liksom Timmernabben är samhällen som sedan gammalt är starkt präglade av sjöfart och skeppsbyggen. Här fanns stora segelfartyg som frekvent seglade på Östersjöhamnar men även ganska regelbundet på Syd- och Centralamerika. Då främst från Timmernabben som hade en större hamn.  

Oscar Hullgren var en konstnär präglad av sin uppväxt. Havet var hans främsta motiv och detta skildrade han med innerlig känsla. Det upprörda havet, det stormiga havet och det gråa havet. Ljusbrytningarna på den rullande vågen. Piskande vågor mot klipphällar och havets sprakande bränningar. Noggranna studier för att återge naturen och göra den rättvisa. Det är svårt att återge något som ständigt är i rörelse. Som ständigt förändras och lever ett eget liv. Oscar Hullgren kom att ägna i princip hela sitt konstnärskap åt att i måleri frysa dessa ögonblick som naturen ger oss.  

Två av hans verk finns nu att se i utställningen Småland – idyll och irrvägar på Kalmar konstmuseum. Briggen ”IRMA”och Föräldrahemmets gård. Briggen Irma av Pataholm i målningen med samma namn var ett riktigt skepp som var stationerat i Pataholm. Skeppet gick dock ett tragiskt öde till mötes då det förliste i Nordsjön 1896. Skeppet var byggt i Tyskland och dess ägare var tullinspektör Leukten, vars son var kapten på briggen.  Flera utav Oscar Hullgrens verk finns i vår samling och kan ses i databasen på vår hemsida. Man kan också besöka Hullgrensgården i Pataholm där han bland annat har utfört dekorativa målningar på väggarna i huset samt att man kan få titta in i hans ateljé. 

Jag tar cykeln igen. Mot havet och ut till udden. Med hård vind i ansiktet och solen i nacken som kämpar mot molnen. Jag sätter mig på en sten längst ut och bara tittar ut på vattnet. Denna gång får mobilen ligga kvar i fickan. Jag tänker att det är ingen slump att Oscar Hullgren valde detta som sitt favoritmotiv. 

 Utställningen Småland – idyll och irrvägar finns att se på Kalmar konstmuseum fram till 15/09 2019. I samband med denna utställningen bjuder vi in till en mängd spännande föreläsningar. Mer information om detta finns på vår hemsida:  www.kalmarkonstmuseum.se 

Bild: Oscar Hullgren, Briggen ”IRMA”, 1894, finns i vår samling

Struktur

Varje konstmuseum har sin egen struktur. Den sitter redan i arkitekturen av själva byggnaden. Det finns en väg till utställningsrummen, väggar är dekorerade eller inte dekorerade. Strukturen bestämmer till stor del hur man beter sig i ett museum. Därtill kan vi väl säga att det finns en viss historia av konstmuseumstrukturer som har skapat en norm hur man besöker ett museum. 

I konstmuseer som Göteborgs Konstmuseum finns det en stor trappgata man måste kliva upp för att komma till entrén. Det skapar redan en upplevelse: med varje steg växer en förväntan av vad som kommer att möta en i museet. I själva museet finns det konst överallt. Museet är byggt som ett tempel som kräver respekt för konstens auktoritet. När man tittar upp och när man lämnar museet, fylld med intryck, kan man titta ner på Göteborg stad. 

Kalmar konstmuseum har en annan struktur. Det finns en trappgata ute, men det ligger på nästan samma nivå som parken. Det finns ett trapphus inne, men det finns ingen konst som hänger på väggarna längs trappan. Istället är allt betong och har samma grå färg. Utställningsrummen syns inte från trappgatan. Att gå upp och ner blir nästan en meditationsövning. Man blir tömd. 

När man träder in i utställningsrummet finns det en förväntan som borde fyllas. Besökare vandrar ofta runt med händerna på ryggen. Ibland med en broschyr klämd i en hand, sökande sig till en skylt med en text som förklarar vad konstverket är. 

En utställning som Professor Balthazar utmanar hela konstupplevelsen. Mitt i rummet står en rutschkana, väggarna är fyllda av affischer med skrikande former och färger. Det formar en perfekt utgångspunkt för en workshop, tänkte jag och Anna Lindvall. 

Under vår workshop om den Alliansfria rörelsen arbetade Anna och jag med rörelse och kontakt. Utställningsrummet förblev en lekplats för vuxna med installationen i mitten som central punkt. Vi dansade och sprang runt rutschkanan och skapade en kollektiv rörelse. ‘Varför får bara barn leka här?’, frågade en deltagare efter workshopen. Professor Balthazar öppnade en lycka av möjligheter.  

Även Linnéuniversitets skrivverkstad Den magiska skrivande maskinen utmanade alla deltagare att använda rummet, att bli inspirerade, att leka med språk och narrativitet. Genom olika uppdrag blir alla deltagare uppmanade att gestalta Professor Balthazars värld i ord, form och färg.  

Under båda workshopparna blev jag medveten om hur performativ konst är. Konst betyder att man måste göra någonting för att hålla konst levande. Skriva, berätta, skapa, dansa, vandra runt, röra – det är hur vi också kan engagera oss i konst.  Skratta. Ett leende. Levande.  

Framförallt utmanar workshopparna ett konstmuseums struktur. Jag vet inte precis om det handlar om Kalmar konstmuseums struktur eller ett konstmuseums struktur i allmänhet. Kanske båda. Viktigare är att en deltagare är tvungen att släppa känslan av att man måste tolka konst eller förstå. Att intellektuellt arbete inom konst också kan vara lekfullt och bryta med det vanliga, vardagliga. Konst kan öppna oss för någonting nytt. Och ett museum kan väl vara en lekplats för vuxna? 

PS: Kommande tisdag 9/4 ska Cassandra Troyan (LNU) upprepa skrivworkshopen Den magiska skrivande maskinen för sina studenter. Alla besökare är välkomna att delta. Workshopen börjar 13.15. 

Den 29/5 kommer vi att ha en poesiverkstad kring ekfras – dikter som tolkar konst. Workshopen börjar 17.30 och tar ungefär två timmar. Gratis för studenter, vanlig entré för alla andra. 

Glöm inte vår föreläsningsserie kring Småland – idyll och irrvägar! Allt information finns på vår websida! 

Allmänt mänskligt

Jag har rymt hemifrån

Jag har skolkat från skolan

Jag har tjuvrökt

Jag har fått mitt hjärta krossat

Jag har bråkat med mina föräldrar

Jag har tyckt mig vara vuxen innan de vuxna tyckt det

Jag har haft mardrömmar som liten som jag minns än idag

Jag har smitit ut på natten när resten av familjen legat och sovit

Jag har hängt med personer som kanske inte var det bästa för mig

 

Hur många gånger nickade du precis och tänkte ”jag också”? Om svaret är ”ingen gång”, läs igenom ovanstående rader igen och tänk efter noga. Samtliga påståenden stämmer för mig. Det kanske kan tyckas vara ganska personliga saker att säga, speciellt såhär i en officiell blogg för ett konstmuseum. Men är de verkligen det? Det är saker som finns i varenda ungdomsbok och biografi. Varför då? Jo, för att de allra flesta av oss har varit med om dem.

Det är många som känner igen sig i våra utställningar just nu. Det självklara är ju Småland – idyll och irrvägar, där många som är från trakten känner igen sina hembygder, eller Orreforsglaset, Döderhultarns figurer eller Björn Bergs Emil i Lönneberga-illustrationer. Det är också många som känner igen sin barndoms Balthazar på andra våningen. Men framförallt så känner man igen sig i verken. Bland Balthazars filmer känner man såklart igen Martin, den som ingen märker när han är på plats och alla saknar först när han är borta. Man känner igen musikerna som följer sin dröm, men har det svårt när ingen håller dem om ryggen. Eller lyckan när man, likt trafikpolisen och generalen träffar en själsfrände, där allt bara klickar.

När vi tittar på konst som föreställer människor, verkligen tittar och försöker förstå, sätter oss in i deras tillstånd, insuper deras ansiktsuttryck och känsloyttringar… Så börjar vi få en känsla för dem. En förståelse för ett livsöde, eller en personlighet. Eller så lär man sig något om sig själv. Det finns mycket som är allmänmänskligt och det går snabbt att tolka in sig själv i bilder av andra, bara man ger det chansen.

I USA bor en man som heter Daryl Davis. Han är en svart musiker, som har gjort det till sitt livs uppdrag att få så många KKK-medlemmar som möjligt att sluta engagera sig i organisationen. I dagsläget har han personligen fått fler än 200 att sluta. Hur? Genom att prata med dem. Ju mer han pratar med dem, desto mer gemensamma saker upptäcker de hos varandra – sportintressen, favoritmusik, mat och annat. De pratar också om förutfattade meningar. Till slut så blir det där med annorlunda hudfärg inte något annat än just vad det är – en del av ett utseende.

Jag tror att vi har mycket att lära oss av den animerade filmen, av Döderhultarns träfigurer och Lotte Lasersteins oljemåleri. Av alla sätt som man avbildat människor genom historien. Vi kan dels upptäcka det speciella med just en tid, en person eller en kultur. Men vi kan också se att vi trots alla skiftningar ändå kan känna igen oss i dem som avbildats. I våra gemensamma skönhetsfläckar, snedsteg, segrar och förluster – kort sagt, i det allmänt mänskliga.