Lokala tankegångar

I Nederländerna bodde jag på landet mellan två stora städer. Det var en lyx verkligen, att bo mellan får och kor, men därtill i närheten av Amsterdam och Utrecht.  Att bo mellan två olika kulturella landskap är som att bo i det bästa av två världar. Men då bestämde jag att flytta till Sverige. Och det blev inte bara Sverige, jag bestämde tillsammans med min sambo att flytta till den här delen av Sverige. En region som inte alls är som den högurbaniserade västra delen av Nederländerna. Herregud, tänkte jag under mitt första år, vad har jag gjort?

Som besöksvärd finns det är en stor utmaning som fungerar dubbelsidig. Det finns inga stora traditioner här som är kanske vanligare i storstadens kultur. Performancekonst, ljudkonst, graffiti – det är svårt att hitta det här i Kalmar. Jag tänkte det var lite typiskt när Barometern skrev om Sydosten 2018 att ‘(f)ilm och video tycks däremot ha stått sig dåligt trots tidens hajp’. Film och videokonst som hajp? Det är inte längre en hajp. Det har blivit en del av nutidens konst, tänkte jag.

Om Sydosten 2018 visar en sak är det inte att film och video inte har överlevt sin egen hajp. Det verkar mer som att Småland, Blekinge och Öland inte har så mycket att erbjuda som har med den ‘nya’ bildtekniken att göra. Måleri, och kanske fotografi, men framförallt: måleri! Hur kan jag få besökaren nyfiken på att besöka våra andra utställningar som representerar samtidskonst i andra former?

Men utmaningen har också ett annat ansikte: jag har en brist när det gäller kunskap om lokal konst. Det måste jag uppfylla. Vi kan inte förneka att den sydöstra kusten har en stor kreativ historia som är förknippad med hantverk och industri. För mig är hemslöjd i ett museum någonting nytt. Det var härligt i somras att gå igenom böcker om textilkonst i Sverige. Och nu, under Sydosten 2018, är det fint att upptäcka Kicken Ericsson.

Och när man tittar närmare till Sydosten upptäcker man en värld fylld med en egensinnig syn på världen, natur, religion och politik. Lisa Horns pastellfärgade textilverk uppenbarar sig som politiskt engagerat verk när man läser den broderade texten, Pauline Fransson skapade en drömsk grön bild av en androgyn figur och Elin Woksepp Åleheims tavla visar en kuslig bild av två liggande kroppar.

Där jag bodde i Nederländerna organiserades varje år en konstrunda. Man kunde cykla runt och besöka olika ateljéer, titta på konst och prata med själva konstnärerna. Mestadels måleri, men jag träffade också en kvinna som skapade blyglasfönster med föreställningar av sjömonster och en man som skapade glasskulpturer. Min favorit var en av mina grannar som fotograferade asfalt. Vem visste att asfalt kunde innehålla spännande svarta mönster?

Det är med en liknande glädje jag tittar på och försöka att visa Sydosten 2018. Det är spännande att se hur man presenterar lokal konst när man jämför den med Madness and Civilization. Vad händer i den här delen av Sverige? Av Europa även? Vad hittar man på och vad vill man visa upp här? Och, som vanligt med samtidskonst, stöter vi på den alltid återkommande frågan: vilka är vi egentligen och vad gör vi? Det är vad jag gör i alla fall.

Du såg det först på Kalmar konstmuseum

”Ett uppbrott är aldrig det andra likt. Det finns gånger när vi kan planera vår avfärd noga och ta med oss det vi behöver på resan, men andra gånger så blir det inte så. Nöden tvingar oss att fly, att lämna allt.”

Så löd introtexten till Muhammad Alis utställning Kanske har jag något att berätta som visades på Kalmar konstmuseum 15/03 – 02/04 2017. Muhammad Ali är en konstnär från Syrien. Våren 2016 kom han till Sverige från Damaskus. Det tog honom tre månader att ta sig hit och bakom sig lämnade han fem år av krig.

Utställningen på Kalmar konstmuseum innehöll tre olika verk. Bland annat en installation med bord, stolar, objekt och skulpturer. En scen som visar ett middagsbord dukat för två. Över bordet och tallrikarna krälar små figurer, var och en i olika avarter mellan människa och odjur. 

Den 20 oktober öppnade Moderna Museet i Stockholm Modernautställningen 2018. Det första som möter besökarna i salarna är Muhammad Alis teckningar från krigets Damaskus innehållande hundratals av liknande små figurer som visades i installationen på Kalmar konstmuseum. Vad är det figurerna vill säga oss? Är det detta som händer med människor som lever i krig och tvingas fly? En illustration över det omänskliga lidandet? Hur man avhumaniseras och blir till ingenting eller bara någonting?

Muhammad Alis konstnärliga praktik inbegriper tekniker som video, installation, digital konst, måleri och teckning. Han fokuserar ofta på vardagslivet och visar upp olika händelser där han suddar ut gränserna mellan det medvetna och det omedvetna. Muhammad Ali tar fram gömda minnen och skapar berättelser utifrån sina upplevelser i krigets Damaskus, hur det är att lämna sitt hemland och behöva lämna kvar sitt hem. Se hans verk på Moderna Museet i Stockholm t.o.m den 6/1- 2019.

En annan konstnär som medverkar på Modernautställningen 2018 är Ingela Ihrman. Hennes verk Paddan ser ni även nu på Kalmar konstmuseum fram till och med 14/11. Vi har tidigare skrivit inlägg här på bloggen om henne och hennes verk:

https://www.kalmarkonstmuseum.se/besoksvardarna/2018/10/05/ar-jag-en-padda/

https://www.kalmarkonstmuseum.se/besoksvardarna/2018/09/

Intresserad?

Höstsäsongen har börjat! På andra våningen visar vi zimbabwiska konstnären Kudzanai Chiurai och på översta våningen visar vi Sydosten 2018, en utställning med professionella- och amatörkonstnärer från Småland, Öland och Blekinge (mellan två våningar springer Ingela Ihrmans Paddan fortfarande runt på tredje våningen). Det finns även möjligheten att köpa konst eftersom försäljning ingår i Sydosten. Intresserad?

Konst i vardagsrummet är egentligen någonting nytt och det har att göra med att de flesta människor inte hade haft plats för konst hemmavid för längesedan. Att köpa och hänga upp konst hemma var någonting bara de med pengar kunde göra. Därtill finns det finns en stor skillnad mellan konst man köper och konst man kan ställa ut. En performance av Marina Abramovic eller Ingela Ihrman är ju svår att ställa ut hemma (fast kan man ibland köpa performance på dvd). De flesta människor som köper konst föredrar bildkonst – måleri, textil och skulptur. Det handlar ju mer om estetik. Någonting fint att titta på.

Det finns någonting märkvärdigt i hur man konsumerar konst. Det finns ju stora förväntningar i vad konst måste vara, men man vill ofta inte betala för konst. En del besökare reagerar förvånat när jag förklarar att entré till Kalmar konstmuseum inte är gratis. Och visst har jag många vänner som verkligen tror att de stödjer musiker med ett 100 kronors Spotifyabonnemang.  I de flesta länder laddar man ner filmer olagligt. ”Kultur måste vara gratis” verkar hela idén vara.

Så är det också med konst på stora museer, men på ett annat sätt. Tro inte att Storbritannien betalade för den grekiska konst de transporterade från Grekland under 1800-talet. Eller vad tänker du om nigeriansk historisk konst som ställs ut på British Museum i London? Nigeria har bett olika museer om att få tillbaks sina historiska konstobjekt utan att någonsin få det. Nu har några museer äntligen bestämt sig för att göra någonting. Nigeria får låna några objekt. Ja, du läste rätt: låna!

Under personalvisningen med Kudzanai Chiurai berättade han också hur Zimbabwes historiska arkiv är spritt över flera länder. Vore det inte konstigt att man måste åka ner till Zimbabwe för att kunna lära sig nåt om svensk historia eller se på svensk konst? Men tänk också på alla skivor Chiurai ställer ut i  Madness and Civilization. Trots att Chiuruai samlat ihop sina skivor själv genom att köpa i butiker finns det samtidigt handel i icke västerländsk musik. Många små musikföretag köper gamla mastrar och släpper musiken på nytt på cd- och vinylskivor. Men det händer ofta att orginalartisterna inte får betalt. Relationen mellan producent-produkt-konsument är sällan jämställd.

Det är klart att det finns olika idéer om hur vi kan tänka kring konst som produkt för konsumtion, men med varje idé gäller frågan: var är relationen mellan konstobjekt, producent och konsument? Varför är objektet utställt på ett konstmuseum och hur ska vi se på det? Vad är priset vi betalar för konst och vem äger den egentligen? Dessa frågor hoppas att jag ta upp med dig den här säsongen.

Bild: Luxenbourgträdgården, Arvid Widerberg, 1976 ur Kalmar konstmuseums samling

Den som inte känner historien är dömd att upprepa den

Detta citat av George Santayana slängs runt och används i alla möjliga sammanhang. Oftast citeras det lite olika från tillfälle till tillfälle men andemeningen är generellt densamma: Att man inte behöver göra samma misstag som andra, om man tittar på vad de redan gjort fel.

Imorgon, lördag så invigs Kudzanai Chiurais utställning Madness and Civilization här på museet. Kudzanai, konstnären som säger att om det finns en plats som står ledig i historien så ska man resa sig och ta den. Det är vad han själv gjorde när han 2008 bestämde sig för att ägna sig åt politisk konst i sitt hemland Zimbabwe. Hans kritiska verk gentemot dåvarande president Robert Mugabe sågs inte med blida ögon, och efter hot om arrestering gick han i självvald exil till Sydafrika. Där har han sedan dess fortsatt med sin aktivism genom flera olika discipliner. Ofta utforskar han just alternativa versioner av historien, genom fiktiva skildringar av nutid, dåtid och framtid.

Bland verken i utställningshallen här i Kalmar hänger ett specifikt verk med en både ytlig och djuplodad symbolik som går att koppla till just det ovan nämnda citatet.

Verket bär det kanske oansenliga namnet We live in silence XIIII. Verket i sig består av ett fotografi och är producerat så sent som 2017, men motivet har använts åtskilliga gånger genom historien och är ett oerhört populärt motiv inom det klassiska måleriet. Verket är ett i en lång rad av skildringar av den apokryfiska berättelsen där judinnan Judith hugger huvudet av överbefälhavaren Holofernes. Chiurais verk är tydligt influerad av Artemisia Gentilleschi och Caravaggios versioner, två av historiens mest våldsamma tolkningar som bägge avbildar Judith i sekunden hon sänker Holofernes eget svärd i hans hals och blodet sprutar ut. Men till skillnad från de klassiska verken är Judith och hennes kammarjungfru i Chiurais version bägge svarta, medan Holofernes fortfarande är vit. Kvinnorna bär även var sin kostym istället för de klänningar de brukar skildras i.

Den ytliga tolkningen av verket är förstås lätt att göra. Det är en afrikansk politisk aktivist som skildrar två svarta som dödar en vit tyrann. Man kan tolka det som rättskipande eller hämnd, eller bägge två. Man kan se det som ett folk som reser sig mot sina förtryckare och ett folk som gör sig av med det gamla förlegade. Det är också skildrandet av hjälten som ställer upp för sitt folk. Men om man tittar på verket ur sin kulturhistoriska kontext så finns det ännu en mening att se – just i den vite mannen skildrad som Holofernes.

I den apokryfiska berättelsen om Judith så är Holofernes en stor erövrare för sin konung Nebuchadnezzar. Han går från land till land och utökar kungariket, lägger folk under sig och förstör deras heliga platser och religiösa centrum för att de istället ska tillbe konungen som gud. Detta gör honom till en tvättäkta imperialist och kolonisatör, detta tusen år innan de orden ens myntades. Holofernes framfart skiljer sig heller inte särskilt mycket från vad västvärlden gjort med den afrikanska kontinenten. Man har lagt mark under sig, tagit folket till slavar och berövat dem sin kultur till fördel för sin egen. Men det är långt ifrån det enda exemplet på systematisk imperialism genom historien. Det antika Rom förintade alla heliga platser de lagt under sig och nazi-Tyskland skapade sina utrotningsläger för att göra sig av med oliktänkande och oönskade från de länder de erövrade. Och så upprepar sig historien gång på gång.

Ingen av dessa historiska imperier har däremot lärt sig läxan av sina föregångare – alla imperium når ett slut. Det går inte att kuva en befolkning i evighet. Vare sig det är genom en ovilja att samarbeta eller direkt revolution så kommer imperiet smulas sönder till sina beståndsdelar. Nya länder bildas och gamla återuppstår. Till var Holofernes kommer till slut en Judith – Någon som stiger upp för att fylla en tom plats i historien.

Barn+konst=sant

Att få till ett museibesök med små barn är inte alltid så lätt. Tro mig. Jag vet. Att ha en skrikande bebis i ena famnen och sen en barnvagn i andra handen är svårt. Det är en konst i sig att parera detta utan att vara i vägen eller högljudd. Vad gör man då för att klara av detta? Jo, oftast låter man nog bli. Man besöker inte ett museum med sin bebis. Man stannar hemma. För att man inte vill vara till besvär.

Ett konstmuseum, liksom de flesta andra liknande kulturinstitutioner, har en tradition bakom sig att där är man tyst. Man väsnas inte på ett museum. Man rör inte föremålen och man är inte i vägen. Allt detta strider mot ett barns naturliga väsen.

För ett tag sedan arrangerade Kalmar konstmuseum en barnvagnsvisning för föräldrarlediga vuxna med barn. Och uppslutningen kring detta evenemang var så lyckad! En mindre karavan av barnvagnar, mammor, pappor och äldre syskon kom och intog andra våningen på museet. En visning av utställningen Så som ovan så och nedan (slutdatum för denna utställning var 7/10) genomfördes utifrån gruppens egna förutsättningar.

Att levandegöra utställningar på detta sätt tror jag är oerhört viktigt för att bryta känslan av att inte vara välkommen men också för att bidra till och locka en bredare publik till museum. På dessa visningar gör det inget att barnet hörs.

Den 26/10 är det dags igen för en barnvagnsvisning med fri entré. Vi tittar då närmare på Kudzanai Chiruais utställning Madness and Civilization, som öppnar den 20/10. Välkomna!

På bilden ses Anna Lindberg med sin son Elmer från senaste barnvagnsvisningen.

Är jag en padda?

Det är gymnastiklektion och vi barn står huttrande i en kall gymnastiksal och väntar på läraren som alltid är minst fem minuter sen. Så kommer han. Med sig har han ringen med tygbanden. Jaha, vi skall delas in i lag förstås och vi ska tydligen dessutom tävla i en hinderbana över olika redskap. Han ger varsitt band till de två starkaste och längsta killarna i klassen. Och så börjar lagindelningen. Killarna får välja varannan gång. De pekar och gör sitt urval med största omsorg så att just de ska få det bästa laget. Jag väljs någonstans i mitten. Det är ändå rätt ok för att vara tjej. De sista banden ”slängs” bara iväg. De sista banden spelar väl ingen ingen roll eller? De bästa har ju redan valts.

I videoverket Paddan av Ingela Ihrman, som nu visas på Kalmar konstmuseum, försöker en padda ta sig fram över gymnastikredskapen i en gymnastiksal. Den kämpar och sliter men den ger inte upp. Paddan väcker många tankar och känslor. En betraktelse av att inte passa in eller inte vara anpassad. Det finns många tillfällen i livet när man känner sig som en padda. Tillfällen och situationer där man inte är helt bekväm, tillräcklig eller rent av fungerande. När man inte är ett förstahandsval för sin omgivning.

En besökare som jag visade utställningen för utbrast – men det det är är ju jag! Hon berättade att hon fasade inför varje gymnastiklektion som barn. Att hennes kropp inte hängde med i de övningar som skulle utföras. En kropp som sa nej till att smidigt ta sig över hinder och röra sig snabbt.

Men måste alla kunna ta sig över gymnastikredskap? Finns det kanske alternativa lösningar? Vad är normalt och vad är onormalt? Ingela Ihrmans padda kämpar på. På något sätt tar den sig över alla redskap. Med den fysiska kroppen som utgångspunkt visar Ingela Ihrman på olika situationer och händelser som vi människor hamnar i eller utsätts för. Dessa situationer och händelser belyser och iscensätter hon sedan med hjälp av djur- eller växtkostymer. Kostymer som hon skapar med största omsorg och noggrannhet.

Jag mötte även en annan besökare på utställningen denna dag. En femårig flicka. Hon tyckte att gymnastiksalen i videon var felkonstruerad och dålig. Hon sa: – Paddor ska inte behöva göra sådant här! De ska ha en egen hinderbana som är gjord av växter och buskar istället. Sådant som paddor är vana vid. Paddor ska röra sig i naturen inte i en gymnastiksal. I naturen där paddor hör hemma.

Videoverket Paddan av Ingela Ihrman visas nu på Kalmar konstmuseum fram till den 14/11.

  

Uppvärmning!

Besöker du mer än två museer varje år? Tycker du om att prata om konst och litteratur? Åker du till konstmuseet eller biblioteket för en föreläsning? Teater? Vi måste vara ärliga om detta: samtidskonst, kultur, litteratur och aktiv deltagning av kulturell underhållning är ju inte för alla. Eller, rättare sagt, inte alla kan ta in kultur på ett liknande sätt. Men det finns en grupp i Sverige som gör det bättre än alla andra. En grupp som trotsar varje storm, som motstår kritik, som tänker för sig själva och stödjer, konsumerar och skyddar vår levande kultur med en kritisk och leende blick.

Kulturtanter.

Kulturtant var ett av mina första seriösa svenska ord. ‘Titta’, sa min sambo en gång, ‘hon är en typisk kulturtant.’ En kvinna vandrade förbi i en färgglad klänning, stora örhängen och bruna stövlar. En Astrid Lindgren som går på en punkfest för 45+ åriga kvinnor. Jag tyckte direkt om alla kulturtanter.

Traditionellt har kvinnor alltid varit bland de största konsumenterna av det kulturella livet i Europa. Det var vanligt i den gamla Grekland, men också i Romerska tider, att kvinnor var ansvariga för det kulturella livet. De organiserade fester, pratade om konst och sörjde för underhållning. Det låter bättre än krigföring, eller? När litteratur inträdde i Europa var det kvinnor som läste mest.

Men den kulturella konsumtionen ses ofta ner på – särskilt när det gäller fantasi och en kreativ blick på verkligheten. Jag tänker direkt på Jane Austen – en av de mest populära författarna från 1800-talet och vars böcker fortfarande läses och filmas i hela världen. När jag pluggade litteratur – en studie som kommer alltmer att försvinna i de sociala mediernas tid – var det härligt att läsa hur Jane Austen försvarar att läsa romaner. Austen var väl medveten om att litteratur – och förmodligen konst i allmänhet – alltid står i strid mot historia och världen som byggs av faktum. I sin roman Northanger Abbey (1817) kritiseras huvudpersonen Catherine Morland för att läsa för mycket. Romaner är fantasins produkt som lockar till dumhet och är i alla fall ett stort slöseri. Northanger Abbeys berättare förklarar:

‘’”Åh, det är bara en roman’’ svarar den unga damen och lägger med låtsad likgiltighet eller ett ögonblicks skamsenhet ner boken. ‘’Bara en roman’’ är kanske Cecilia eller Camilla av Fanny Burney eller Belinda av Maria Edgeworth, eller kort sagt bara ett verk där de subtilaste talangerna kommer till uttryck, där de mest fullständiga kunskaperna om människans natur, de finaste skildringarna av dess olika former avslöjas för världen på det mest spirituella och humoristiska sätt och med de mest välvalda ord.’’

”En roman är ingen utflykt från verkligheten”, skrev Austen. Det kan vara en blick in i hjärtat av själva verkligheten. Konst kan ge ett annat perspektiv. Konst kräver att vi glömmer våra egna bekymmer en stund och att vi blir någonting annat eller någon annan. Som en gallerinnehavare sa till mig en gång: ‘’Konst kan bota.’’ På detta sätt är kulturtanter inga pensionärer som går från utställning till utställning. De är våra kulturkrigare, våra kulturlöpare som konsumerar konst för att hålla sina sinnen öppna.

Kultur är ett arbete som kräver träning. Kom ihåg att våra hjärtan och våra hjärnor är också muskler. Jane Austen skrev inte om detta. Därför är det viktigt att träna din kropp innan du går på en kulturrunda. Sträck ut dina händer och rör ditt huvud. Läs en bok i en hel timma utan att göra någonting annat. Meditera. Värm upp din kropp. Kulturtant 2018 kommer.

(Kulturtant 2018 kommer i slutet av oktober. Håll koll på vår webbsida för mer information. Undrar du vad Kulturtant är, då kan du läsa här om Kulturtant 2017. 

Bild: Dagens Nyheter, Rolf Pettersson, 1977 ur Kalmar konstmuseums samling)

Dåtidskonst

För några dagar sen fick jag ett nytt sätt att se på begreppet samtidskonst. Eller, jag kanske bara inte insett hur samtida samtidskonst är.

Ingela Ihrman, vars verk Paddan vi visar på tredje våningen, kommer att vara den konstnär som representerar Sverige i den nordiska paviljongen på Venedigbiennalen.

När hon gick på Konstfack så sa man att de teman hon arbetade med var ointressanta och ”ute”.

Markus Åkesson, som vi hade uppe på museet i våras, säljer ut hela utställningars värde av tavlor i centrala Paris.

När han gick på Ölands Folkhögskola blev han tillsagd av Lars Vilks, konstnär och professor i konst, att lägga av med måleri eftersom det inte slog i konstvärlden.

Jag skrev i ett av mina tidigare blogginlägg att konsten som begrepp innefattar både den traditionella och samtida konsten. Båda behövs för att bilda en sammanhängande konstvärld och synlig kulturhistoria. Men precis som med mode, mat och hälsotrender går det givetvis vågor i konsten. Vad som anses modernt vid ett tillfälle är omodernt fem år senare, för att sedan bli toppmodernt igen efter trettio. Och det vore ju inte så stor sak – om inte konsten också hade som uppgift att utmana och ge nya perspektiv, att bearbeta och synliggöra problem. Det blir givetvis ett problem när frågor som feminism, jämlikhet och miljö blir ”omoderna”.

Så klart kan konstvärlden bli mättad av en typ av teman eller tekniker. Man känner att samma sak upprepas gång på gång. Då är det klart att man längtar efter något nytt. Något fräscht. Ett nytt ämne eller ny infallsvinkel.

Men då blir det ju så, att konstnärer som arbetar med ”omoderna” teman hamnar i trubbel ekonomiskt. Får du inga uppdrag, inga verk sålda, har du inga pengar att leva på. Och eftersom konstnärer generellt sett inte lever i flärd och överflöd, så kan den smällen vara nog för att lägga konstnärskapet på is till fördel för ett mer stabilt brödjobb. Plötsligt så försvinner en viktig röst från konstvärlden, som kanske aldrig kommer tillbaka.

Precis som vi odlar ekologiskt, använder förnybara bränslen och gör naturreservat för utrotningshotade arter, så kan det kanske vara bra att ”klimatkompensera” konstvärlden lite grann. Som konsumenter av konst och kultur så bidrar vi till hur konstvärlden ser ut. Givetvis kan man tycka att museum, konsthallar och andra kulturinstitutioner har ett visst ansvar att lyfta varierad konst för att viktiga frågor ska fortsätta hållas aktuella. Men det gör ingen skillnad om det inte finns besökare som ser den.

I slutet av oktober så öppnar Kalmar konstmuseums årliga utställning Sydosten, dit vem som helst, oavsett utbildning och bakgrund kan sök för att få visa upp sin konst, så länge man har en koppling till sydöstra Sverige. Såväl etablerade konstnärer som glada amatörer ställer ut och man får därför en chans att se en bredd av konst som annars kan vara ganska gömd.

Samtidskonst ska hållas modern och aktuell, så klart, det är vad namnet innebär. Den ska inte stagnera, utan utmana och väcka tankar. Men vi får vara noga så att vi inte gör viktig samtidskonst till ”dåtidskonst”, eftersom den inte råkar vara på modet just nu.

Att vara träd

Efter gymnasiet gick jag ett en utbildning till socialpedagogiarbetare som innehöll en dramakurs . Mina klasskamrater och jag visste inte vad vi kunde förvänta oss. En av mina klasskamrater sa att kursen kunde vara vad som helst. ‘’Ja, men förmodligen måste vi försöka att imitera ett träd eller sånt”, konkluderade hon efter sina funderingar. Det berörde mina klasskamrater och mig mycket. Och där, mitt i matsalen började vi göra just detta. Vi stod bredvid bordet med uppsträckta armar. Jag sa att träd rör sig i vinden, så vi vinkade med våra armar lite.

Ofta när man vill föreställa ett träd uttrycker man bara formen: man står rakt och sträcker upp sina armar för att föreställa trädets stam och krona. Att försöka se på världen från ett icke-mänskligt perspektiv verkar vara omöjlig. Visst bestämdes det för längesedan att människor varken är fauna eller flora? Men kanske är den här omöjligheten också en del av lösningen. Vi alla befinner oss i en konceptuell hierarki där människor står på högsta steget och djur och plantor står på nedersta steget. Men, som vi kan uppleva i vår utställning Så som Ovan Så och Nedan, så existerar människor, djur och plantor på samma nivå – allt som lever har en själ och utgör tillsammans ett system.

Därtill finns det fler och fler filosofer och konstnärer som vill bryta med traditionella begränsningar mellan mänskliga subjekt och den omänskliga objekt. I sin bok Humankind (Verso Books, 2017) hävdar Timothy Morton att att bli mänsklig egentligen innebär att skapa ett nätverk av vänlighet och solidaritet med ickemänskliga varelser. På detta sätt kan man skapa en bredare förståelse om verkligheten som både innefattar och övervinner uppfattningen av, och begränsningar för de olika arterna.

Genom den här solidariteten kan vi inte bara förstå andra varelser på jorden, utan även få en bättre syn på oss själva och hur vi förhåller oss till naturen och allt annat som lever. Det kan inte missas att Mortons verk präglas av ekoemanciperande synpunkter som kritiserar det androcentriska perspektivet på världen, det vill säga en värld med människan som mittpunkt.

Från 15:e september bjuder Kalmar konstmuseum in till en titt på Ingela Ihrmans utställning Paddan. Paddan är ett videoverk av en performance i vilken Ihrman kryper in i en paddas kropp och gör gymnastikövningar. Ihrman kallar sitt verk ”etnobiologiskt” – konst som utforskar hur vi förstår naturen. Det finns en hel del projektering av mänsklighet till djur och plantor. Jag blev fascinerad när jag såg Paddan första gången – såg jag en människa som försökte bli en padda och såg jag en rörelse som är typisk padda? Mänsklig eller djurisk?

Ihrman utforskar i princip mänskligheten i sin konst, men vad finns kvar av mänsklighet i Ihrmans verk? Det verkar som om mänskligheten blir en del av djuret. Ihrmans kropp anpassas och ändras genom en kostym som påverkar hennes kroppshållning. Det är någonting vår utställning Transfashional också ifrågasätter: hur förhåller en kostym eller kläder sig till kroppen? Hur påverkar de varandra? Ana Rajčevićs verk visar hur en kropp kan ändras med ett stort smycke som ”fördjurligar” huvudet. Ihrmans performance suggererar för mig att komma närmare naturen också innebär att vara beredd att ge upp en del av vad vi kallar mänsklighet. Det krävs mod.

Trots att jag slutade med utbildningen till socialpedagogisk arbetare har frågan om att kunna bli ett träd, ett tankeexperiment, blivit kvar. Nej, jag kan inte bli ett träd, men jag kan försöka förstå hur ett träd lever och hur jag kan försöka uttrycka det i språk. Träd lever längre och långsammare. Deras rötter växer i varandra för att kunna hjälpa varandra när ett träd behöver vatten eller mineraler. Självklart är människor begränsade i sina kroppar och sina språk, men vi kan också komma närmare varandra. Liksom sträcka ut en vänlig hand. Om du vågar kan konst vara ett möte mellan dig och den andra.

(Bild: Marken där jag har lekt, Olof Häggqvist, utan årtal, ur Kalmar Konstmuseums samling)

En höst i regnbågens färger

Idag avslutades Kalmarsund Pride med en färgsprakande parad genom Kalmar stad. Representanter från Kalmar konstmuseum var självklart närvarande ihop med det lapptäcke som skapats av besökarna under vår Queer Quilt-workshop. Inspirationen kom från The AIDS memorial quilts som blev ett begrepp under 80- och 90-talet. Hos oss skapades täcket för att gestalta sexuell identitet eftersom det i mångt och mycket hör samman med dagens konstscen. Konst fyller många funktioner och handlar i stort om att uttrycka sig på olika sätt. Det handlar inte bara om att måla med pensel på duk utan har ett oändligt omfång. Det är bland annat synonymt med förmåga, färdighet, teknik, knep, list och estetisk verksamhet. Prideparaden är därför en viktig konstaktion utifrån självklarheten att få älska vem man vill.

Detta följs av en betydelsefull dag i vårt demokratiska samhälle. Söndagen den 9 september hålls nämligen valet till Sveriges riksdag ihop med allmänna val till kommun- och landstingsfullmäktige. Hos oss är det även den sista möjligheten att besöka Johan Thurfjells Odjuret. En skulptur som skapats utifrån konstnärens fascination för Big Foot. En mytologisk figur som kanske är synonym med människans inre väsen och de olika masker som alla bär. Utställningsrummet lämnar därefter plats för Ingela Ihrmans Padda som öppnar den 15 september.
Paddan är en video om att utforska samhället och konsten med den egna kroppen som utgångspunkt. En feministisk performancetradition som väcker tankar kring normer i den värld som barn och även vuxna, rör sig i. En värld som borde vara utan krav på att passa in. En värld där alla bör uppmuntras till att våga vara som man är eller vill vara. I detta fall har Ateljéns konst- och skapandepedagoger varit med i valet av utställningskonstnär för att fira att Ateljén fyller 15 år. Vardagar besöks Ateljén av barn och ungdomar upp till årskurs sex och på söndagar hålls Kan·Kan, som är öppen verksamhet för skapande barn och unga i åldrarna 6 till 12 år. Lördagar klockan 13 till 15 kan man dessutom välja att ha barnkalas hos oss. Museet har något för alla åldrar och om du vill tituleras Kulturtant så inbjuds du att medverka i vår andra kulturtriathlon som går av stapeln senare i höst.

– Hjärtligt välkommen!