Orepresenterad?

Den här sommaren började vi samla reaktioner från besökare kring utställningen Småland – idyll och irrvägar. Syftet var att samla hbtq-relaterade reaktioner och kopplingar från publiken. Trots att det var min egen idé var jag skeptisk. Ge människor en regnbågsflagga och alla börjar direkt demonstrera: kärlek är käärleeeek! Fråga samma människor deras tankar kring sina egna upplevelser kring sexualitet och det blir ofta genast tyst. 

Det är ju förståeligt: sexualitet betraktas ofta som en privat grej. Därtill finns det ett stort fokus på ordets sexdel. På sex ligger fortfarande en stor skam.  Men just den här skamdelen av sex-ualitet är offentligt reglerad och inte privat. Vi upplever skam om sexualitet framför andra.  

Prides syfte var från början att kunna häva skammen. Nu ska vi visa oss, nu ska vi vara nakna, ibland även bokstavligt, nu ska vi prata om allt. Kroppar inom konst har en lång sexualiseringshistorik ofta genom ett vitt, heterosexuellt, manligt perspektiv – och på detta sätt kan vi inte säga att vår Smålandutställning var utmanande. Men vi var också nyfikna på vilken synvinkel besökaren hittade om vi skulle fråga om HBTQ-upplevelser kring vår utställning. Kort sagt: hur kan vi synliggöra, eller visa, hbtq i Smålandsutställningen? 

Vi fick en hel del reaktioner under sommaren som vi nu ställer ut i utställningen under Pride-veckan. Några av dem låter som regnbågsinspirerade, korta meningar medan andra innehåller mer personliga berättelser om hur det var att växa upp i Småland förr, kanske inte Sveriges mest progressiva landskap. 

Vi märkte också att det var svårt för besökaren att hitta hbtqsynvinklar utställningen. Orepresenterad skrev en besökare på en lapp. Men jag tror inte att det har någonting att göra med utställda konstobjekt utan snarare med att sexualitet, kön och könstillhörighet fortfarande saknar ett språk eller att man censurerar sig själv. 

Det märker jag i alla fall när jag visar besökaren kobröllop – Döderhultarns skulptur av en tjur som betäcker en ko. Några småskrattar, de flesta säger ingenting och jag märker att de hellre vill se någonting annat. Själv har jag också märkt att det är svårt att ta upp sexualitet när det gäller konst. När vi visade Julia Peirones utställning Girls, girls, girls hade jag många samtal med besökarna kring sexualitet och konst men också om skillnaden mellan män och kvinnor i konst. Det var under den perioden jag skrev en blogg om könsdelar i konst. 

Det är svårt att prata om sexualitet – även om de är en kärnpunkt i hbtq-rörelsen – men samtidigt är sexualitet en huvudbeståndsdel ur vilken vi upplever vårt vardagsliv. Sexualitet, kön och könstillhörighet består i stort mått av hur vi förhåller oss till andra och hur vi vill vara nära andra människor. Jag hoppas att vår utställning Småland – idyll och irrvägar erbjuder folk att kunna reflektera hur vi talar om hbtq med konst som utgångspunkt. 

Kalmar konstmuseum under Kalmarsund pride: 

Småland – idyll och irrvägar byter skepnad till Småland – vid regnbågens slut under Pride-veckan. Där kan ni läsa alla besökarnas kommentarer. 

Onsdag 4 september kl. 18.00 ger Emil Åkerö en föreläsning om samkönat begär och utanförskap i konsten i vårt bibliotek. 

Fredag 6 september kl. 15.00 håller Småland – Queer för real en relationspicknick om HBTQ-relationer i vår paviljong. 

Förberedelse

Jag tänkte såhär: jag ska jobba hela sommaren och ta det lugnt i september. Och det kommer att hända, men nu har jag mina två sista veckor innan jag och mina kollegor går in i den vanliga höstsäsongen. Hösten betyder inte mindre jobb, men känslan är annorlunda.

Arbetet på museet under sommaren har ju en annan smak. Många kollegor är bortresta, alla utställningar stannar kvar, inget ändras i huset. Sommaren på museet har ett visst lugn, även om det finns många turister som kommer på besök och många aktiviteter hålls i parken runtomkring museet.

Säsongen som kommer efter sommaren betyder mer rörelse i huset, nya utställningar, olika aktiviteter inomhus och besökare kommer med sina egna frågor och förväntningar. Jag gillar båda säsongerna, men just nu känns det som om jag redan har börjat ta avsked av sommaren.

Kanske handlar det om en vanlig, dock tidig, höstmelankoli. Det är en längtan efter någonting som inte finns (längre). Kanske måste jag kalla det en pre-sorg – sorgen som kommer innan någonting försvinner. Det är en sorg som kommer med sina egna rutiner.

Det finns nämligen någonting ritualistiskt när jag tar en sista runda på en utställning innan den stänger och blir utbytt av en ny. Jag tar en sista titt på alla objekt som har blivit mer än bara ett objekt. Nu är de klädda i minnen av visningar, berättelser av besökare, arbetet som mina kollegor och jag har haft med dem. Under utställningsperioden bygger man en relation med objekten – kanske som ett barn gör med sina leksaker. Men jag är vuxen och därför vet jag att allt kommer att försvinna. Alltså, sorgligt.

När jag jobbar med Tillsammansodlingen, som har hjälpt oss med Paviljongen under sommaren, på deras fält på Öland, blir jag också medveten om hur saker kommer tillbaka. Det är en kliché förstås –  hela ‘the cycle of life’-grejen – men jag har redan börjat prata om att odla vitlök i oktober och vad vi ska göra nästa säsong, 2020. På detta sätt lever man i framtiden och kan man se fram emot det som komma skall.

Det påminner mig om vad Lela Pierce pratade om – hennes utställning Invasiva Arter: Lupiner har sina sista veckor nu – men i en motsatt riktning. I hennes verk förekommer Sankofa-fågeln, en mytologisk fågel från Akan-folket som bor i östra delen av Afrika. Sankofa flyger framåt, men tittar tillbaka med ett ägg i näbben. Ägget symboliserar vad man kan hitta i dåtiden och vad som är värt att ta med in i framtiden. Sankofa-fågeln lär oss att titta framåt utan att förlora våra förbindelser med vårt förflutna.

Därför ska jag titta på alla utställningar med ett litet uppdrag: vilka upplevelser ska jag ta med in i höstsäsongen? Vad kan jag ta med när dagarna blir kortare? Hur kan jag använda mina erfarenheter när Carl Johan De Geer kommer till Kalmar konstmuseum och när vi börjar med Sydosten igen?

Sankofa-fågeln kan man tolka som ett botemedel mot kolonialt trauma, men jag ser gärna Sankofa som en terapeut mot min egen pre-sorg.

Jag har börjat förbereda mig för höstsäsongen.

Sensommar

Sommaren närmar sig sitt crescendo. Nästa vecka börjar stadsfesten, tätt följt av Ironman och strax därefter börjar skolorna och arbetet igen. Turisterna strömmar till en sista gång för att sedan försvinna tills nästa år. Hela samhällsklimatet skiftar tillbaka till ett nyktert men mjukt och nyvaket tillstånd. Och så sätter hösten igång med aktiviteter och projekt och en fjärran blick mot jul och nyår någonstans vid horisonten.

Det blir ju liksom som ett naturligt flöde. Sommaren börjar lugnt, man är hemma och tar igen sig, sedan drar man iväg. Det kokar långsamt upp till den senare halvan av juli då det tycks som att vartenda ställe är överfullt med turister. Kalmar Konstmuseum är inget undantag – en ”dålig” dag på sommaren är generellt bättre besökt än en bra dag på vinterhalvåret. Spridningen på de som kommer hit är också större, dels på nationaliteter – som kommer med sommarens turism – men också personer som generellt inte besöker museum till vardags. Ett gäng trettonåriga killar kom förbi för ett tag sedan, likaså många förstagångsbesökare från orten och någon som bara är generellt intresserad av Lupiner.

Vi har haft amerikanska pensionärer, belgiska caféägare, polska barnfamiljer, backpackers, britter glada i politiksnack och fler tyskar och nederländare än vi kan räkna. Till vår Paviljong har det flockats människor i alla åldrar, som återigen bevisar att kreativ verksamhet inte bara är för barn. Det är festligt att man under samma dag kan ha en sådan spridning bland sina besökare att det dem emellan finns åldersskillnader på över 70 år, hemorter utspridda flera tusen mil ifrån varandra och samtal på fem olika språk pågående i huset samtidigt.

Nu mattas aktiviteten emellertid av en aning fram tills man tar spjärn för ett sista sommarvältrande innan man går tillbaka till vardagslivet igen. Under stadsfesten kommer det att råda full aktivitet i Paviljongen och vi kommer att ha längre öppettider och fri entré på våra utställningar.

Sen så tillåter vi hösten börja på allvar. En vecka senare plockar vi ner Paviljongen och verksamheten i Ateljén drar igång igen. Våra utställningar hänger kvar tills slutet av september. Det ska bli pride och det ska bli workshops innan vi till slut vinkar farväl till först Invasiva arter – Lupiner som försvinner den 8 september och sedan Småland – idyll och irrvägar som ska in i samlingsarkivet igen kring den 15:e. Kvar längst blir Öppnandet som beger sig mot nästa anhalt först i oktober. Med det så förändras museet återigen och nya möten väntar. Utställningshallarna skiftar i sina egna årstider, och rör sig mot en glimrande konstvinter innan solen och värmen vänder åter.

Men låt oss nu njuta av det sista av sommaren!

Bild: Utsnitt ur Trädgårdsgatan i Kalmar, Ivan Hoflund, 1933, ur museets samling

Hösten

Förra söndagen var jag tillbaka på jobb igen efter några veckors semester. Varm och seg i huvudet. Lite ångest över allt jag inte hunnit med att göra och lite dåligt samvete över saker jag borde gjort istället för annat.  Semester gör verkligen susen. Eller egentligen är det inte semesterns fel. Det är sommaren. Jag skyller allt på sommaren. Det är sommarens fel.

Jag har under senare år reflekterat över just sommaren och vad den gör med mig. Eller vad jag gör med sommaren. Faktum är att sommaren ofta blir en period där jag planerar vad jag ska göra eller vad som ska hända i höst. Det är som jag står i startgropen för en ny fas och har svårt att stanna i nuet. Jag har pratat med många vänner om varför det är såhär. Varför kan jag inte bara vara en sån där härlig sommarmänniska som bara ger sig hän och njuter?

Jag vill inte säga att jag är en sommarhatare. Nej, det är nog bara mer så att jag har svårt att anpassa mig till sommarens lunk och häng. Svårt att alltid se allt det där ljuvliga runtomkring. För visst är det så att sommaren kan vara hård och väldigt blottande också. Jag tänker ibland när jag ser Lotte Lasersteins mäktiga väggmålning Sommaridyll på museet (som vi nu visar i utställningen Småland – idyll och irrvägar) att den är en fin illustration över min sommarkänsla.  Den ljuva sommarbilden bryts i ett melankoliskt och allvarligt skimmer.

Så med detta skrivet längtar jag alltså till hösten. Det finns en nyfikenhet i hösten som jag tycker om. Många påbörjar nya saker. Utbildningar eller jobb som kanske rent av innebär en flytt och ny stad. Några kanske rent av beger sig hemifrån för första gången. När det kommer till kultur så släpps de efterlängtade höstprogrammen för både konst, musik och teater. Våra pågående utställningar på Kalmar konstmuseum sträcker sig in i september – oktober. Den 5 oktober öppnar vi så Carl Johan De Geers utställning Släkten och Slavarna. Utställningen visas nu på Södertälje Konsthall och har tidigare även visats på Norrköpings konstmuseum. I denna utställning blandar Carl Johan sina olika praktiker och berättar personligt om konfrontationen med den egna släktens involvering i slaveriet på 1600-talet.

Den 26 oktober är det dags för årets upplaga av Sydosten med design och konsthantverk som tema. I år medverkar Markus Emilsson som co- curator för utställningen. Markus är glaskonsthantverkare och craftist och har själv tidigare medverkat i Sydosten. Han säger själv att han vill arbeta för att skapa en utställning som inte bara är publik utan även skall fungera som en mötesplats för nya bekantskaper och utbyte av kunskap. Nytt för i år är att vi endast tar emot ansökningar digitalt. Mer om detta finns att läsa i länken nedan.

Vi går alltså en spännande höst till mötes och jag hoppas vi ses på museet! Än är det lite kvar av sommaren så alla vi höstälskare får bara gilla läget och hänga med.

http://www.sydosten.nu/

Bild: Gellerstedt A T, Ölandslandskap, 1872, (finns i vår samling)

Festivalglädje

Sol. Värme. Musik. Doft av popcorn följd av pommes frites. Skrattande barn och föräldrarna som jobbar med stort fokus. Kalmar konstmuseum var på plats på Öland Roots med en mini-Paviljong där Maija Zetterlund och jag tog hand om en blandad workshop kring vävning, zines (mini-böcker) och kollage. Vi trodde inte att den skulle bli så populär bland festivalbesökarna. 

Redan i början av Öland Roots vecka – en återkommande festival där solidaritet, kärlek, vänskap och reggaemusik står i fokus– var vår egen chef på plats för att bygga mini-Paviljongen tillsammans med vår producent Camilla Ed. De tog med sig familjen till festivalen för att ställa upp allt. Vår Paviljong stod mellan en restaurang, Skogsdungen podium och festivalens entré, vilken betyder att alla besökaren vandrade förbi vår verkstad. 

Och kunde inte missas! Första timme på torsdag var lugn, men så snart man hittade Maijas vävverkstad eller förstod koncepten med collage och zines var allt på full gång.  

Det var anmärkningsvärd att så många vuxna besökare ville delta i våra verkstäder. Två kvinnor vävde några timmar med Maija. När en av kvinnornas söner sa att han ville göra någonting annat på festivalen sa mamma helt tydligt: ‘Det här är också mammas semester och jag vill jobba med den här nu en stund.’ Mamma fortsatte sitt arbete, medan jag tog hand om barnet och visade hur man kan skapa en kollagebaserad zine. Det tog 15 minuter innan sonen också försvann i sitt skapande arbete. 

En annan pappa var glad att se att hans barn ritade händer fyllda med blommor och regnbågar. När vi rekommenderade att han själv skulle också ta upp ett pappersblad för att rita någonting fick vi ett bestämd nej-svar. Maija och jag tog hand om nya deltagare, bara för att sedan upptäcka att pappan satt mellan sina barn och tecknade en karikatyr-gubbe.

Några barn och vuxna återvände nästa dag. Atmosfären på festivalen hade ändrat sig. Många besökaren hade börjat packat upp efter fredagens regnfall. Många var trötta. Vi bestämde att ha en öppen verkstad med själva materialet som enda begränsning. Från klockan 11 till 16 var vi upptagna med deltagarna. En grupp studenter kom trötta och kände sig deppiga, men blev glad igen under verkstaden (och blev förmodligen nyktrare). Tillsammans skapade de en liten bok. Meningen var att ge den till museet, men de bestämde att behålla det själva på slut. Maijas verkstaden utvecklade sig till en verkstad för allt som möjligt. Från en 3D triangeln till en drömfångare inspirerad dekoration – många deltagare vävde för livet! 

Med vår Paviljong på Öland Roots konstaterade vi någonting vi har upptäckt förut: många älskar att skapa någonting. Barn behöver lite mer kontext, vuxna däremot behöver istället veta att själva verket inte behöver bli någonting. En deltagare berättade att det var så roligt att bara sitta och knyta ihop någonting utan att veta vad det ska bli. Kreativitet kommer ju utan slut när man är på gång. Därför hoppas vi att vi kan fortsätter med att ha en verkstad för alla – barn, ungdomar och vuxna. 

På konstkollo

Nu har tre intensiva veckor med konstkollo passerat. Vi har varit i Mörbylånga, Hultsfred, Högsby, Påskallavik, Västervik och Emmaboda. Ett stort antal barn har deltagit och skapat underbara ting. Jag har varit ledare för två utav dessa kollon, i Hultsfred och i Emmaboda. 

V. 26 startade vi i Hultsfred med arton barn! Vi höll till i Konstföreningen Kopparslagarens fina lokaler och galleri. Nästan hela veckan kunde vi vara utomhus och jobba med allt från måleri till skulptur. Vi pratade om vattenbrist och växter. Men fantasin fick styra. Mycket landskapsmåleri kom till och skulpturer i utopiska och exotiska former. Vi avslutade veckan med en vernissage i galleriet. Denna var väldigt välbesökt och utställningen fick sedan hänga över lördagen och söndagen med hjälp av konstföreningen på plats som vaktade.

V. 28 var jag på plats i Emmaboda. Liksom förra året höll vi till på Mötesplatsen i Emmaboda Folkets hus. Mötesplats Emmaboda är en mötesplats för alla i Emmaboda, där finns möjligheter till både schemalagd och spontan verksamhet. Här finns ett naturligt flöde på folk och mycket ungdomar som kommer dit och umgås. Detta året möttes en mängd olika ursprungs nationaliteter i gruppen. Otroligt spännande att få ta del av deras berättelser. Även i Emmaboda arbetade vi med vatten, växter och djur. Vi pratade om invasiva arter och om vårt ekosystem. Utgångspunkten var att jobba med måleri och skulptur utifrån skrot och återbruk. Ett kreativt rum blev till denna vecka där det också fanns fina stunder att umgås och prata med nya kompisar. Oscar Söderström var med mig de två första dagarna på detta kollo. Även här avslutade vi med en vernissage på fredagen där även en del konst såldes! 

 Alla våra kollon har fått fin uppmärksamhet i både radio, tv och press. Nedan följer några exempel på länkar att gå in på för att ta del av dessa inlägg. Nu är alltså våra konstkollon över för i år men vi får inte glömma vår paviljong i Stadsparken utanför Kalmar konstmuseum som är öppen ända fram till 15/8. Ha en fin sommar alla och besök oss gärna på museet. 

länkar Konstkollo: på SVT,  i Vimmerby tidning och på Sveriges radio.

Bild: Från konstkollo i Hultsfred 2019

Krig mot lupiner

Det är hög tid att starta krig mot lupinerna”. På detta sätt började en insändare i Barometern den 20:e juni. Efter en kort förklaring om att lupinerna är en invasiv art och varför lupinerna är farliga (allergiframkallande och giftiga”) lugnas krigsspråket ner mot slutet, men man kan inte hjälpa att känna en viss rädsla: lupiner tar över om vi inte gör någonting. På museet har vi just nu utställningar som ifrågasätter hur vi förhåller oss till det invasiva. Vad händer när det verkar som tatt det främmande tar över? 

Ett huvud som ligger i en pöl av nycklar, krossade speglar som formar den afrikanska kontinenten. Vår nya utställning Öppnandet om den svenska missionärsverksamheten i Kongo – visar stora dukar där man ser unga män som bär kistor och andra paket. Anna Ekman och Cecilia Järdemar har omkontextualiserat alla bilder så att ett visst fokus ligger på de här unga männen. De poserar inte. Några av dem har inte ens tid att lyfta huvudet. Vilka är de? Freddy Tsimbas skulpturer berättar om arbete, (mar)drömmar och skadade kroppar. 

Men Öppnandet är också en utställning om att återupptäcka historia och kultur. Jag blev berörd när jag läste hur Ekman och Järdemar tog fotoutställningen till Kongo, där man förvånades över att bilderna innehåller svarta människor – dem själva. Kongos koloniala historia är kanske inte jättekänd för alla och fotobilder är sällsynta. Därtill är den historiska medvetenheten för många kongoleser förknippad med det dåtida koloniala perspektivet – en känslig arvedel eftersom det som har varit invasivt då fortfarande är en del av den kongolesiska samhället.  

För Lela Pierce fungerar invasiva arter som en metafor för människor och migration, men också identitet. Hur pratar vi om migration? Som svart kvinna som växte upp i en småstad i Minnesota, där nästan alla hade svenska rötter och hennes familj var den enda svarta familjen, identifierade Pierce sig som barn med brakvedsrötter – de hade krulligt hår som hon själv. Samtidigt måste man också ta bort brakved hela tiden eftersom det växte snabbt och kunde ta över ett helt område.  

Hennes utställning Invasiva arter: lupiner är inte bara en utställning för att upplysa besökare om invasiva arter utan egentligen mer en erbjudan till identifikation och att gå bakåt i lupiners spår. På detta sätt förblir lupiner en så kallad topos, en startpunkt där man kan upptäcka och berätta en annan historia i vilken lupinernas rötter och frön fungerar som vägar. Bakom den invasiva aspekten finns berättelser om hopp, skönhet och utsatthet.  

Och Småland? Också där hittar vi historier om migration. Inte i minst hos Lotte Laserstein, som betraktas som Kalmarkonstnär, men vars konst är påverkad av migration. Den svenska publiken krävde andra bilder och Laserstein anpassade sig, vilken frustrerade henne enormt. Vad är migrationens pris? Hur mycket måste man ta bort för att bli del av en gemenskap? 

Tillbaks till insändaren. Vi är vana vid att använda en aggressiv stil när det gäller det invasiva. Och självklart måste vi göra någonting för att behålla den biologiska mångfalden. (Kontakta gärna kommunen istället för att bränna ner saker själva). Men i hela begreppet invasiv finns också berättelser om stora förflyttningar och människor som hoppas att hitta ett hem och en gemenskap. Du behöver bara sätta dig själv i deras fotspår. 

Tips för sommaren

Tiden går så fort. Jag sa det senast igår. Ännu en sommar stundar och för många är sommarlovet redan här. Det liksom bara händer. Varje år står jag där i början av juni och bara gapar. Hur gick det här till? Varför var det ingen som sa något på vägen. Typ – Nu måste du vara beredd för nu kommer sommaren. Men jag är aldrig beredd men det ordnar sig ändå. 

Sommaren innebär för mig nyfikenhet och upptäckarglädje. Att besöka nya platser och upptäcka nya saker men även de gamla man kanske glömt eller inte hunnit med. Om några dagar kommer jag hålla ett konstkollo i Hultsfred för unga. Hultsfred är en nygammal plats för mig. Mest förknippad med festivalbesök på nittiotalet. Denna gång möter jag platsen på ett annat sätt. Hos konstföreningen Kopparslagaren i centrala Hultsfred med en grupp ungdomar. En fantastisk mötesplats för konst och konsthantverk där gamla byggnader är varsamt omhändertagna och bevarade. Som en liten oas mitt i Hultsfred. Det finns många sådana här smultronställen runtom i Småland att upptäcka. Man måste bara ge sig ut. 

En annan trevlig sak att göra om sommaren är att besöka loppisar. Är man lite noggrann och har lite kunskap kan man göra en hel del spännande fynd. Inte bara gamla fina möbler, glas och porslin utan även konst. Mitt senaste konstfynd på loppis gjorde jag förra veckan. En vacker akvarell av den kände småländske konstnären Björn Gidstam. Kostade endast tio kronor. Ett urval av Björn Gidstams teckningar och akvareller finner ni ju i vår Smålandsutställning på Kalmar konstmuseum. Fantastiska skildringar av den småländska landsbygden. En gralvas signerad den kände svenske glasformgivaren Edward Hald dök upp i en lada. Vackert målade fiskar som simmar med bland sjögräs i ett grönaktigt vatten. Även Edward Hald möter ni i vår Smålandsutställning på museet. Tillsammans med Simon Gate banade han väg för det svenska glasets storhetstid under 1900-talet. 

Nu till sommaren har vi utökat vår Smålandsutställning med en del nya verk så kom gärna in och besök oss igen även om ni redan sett utställningen. I lördags (15/6) öppnade vi även Lela Pierce utställning – Invasiva arter: Lupiner samt utställningen Öppnandet av Anna Ekman och Cecilia Järdemar samt Freddy Tsimba. 

Även vår Paviljong i stadsparken har öppnat och startat med sin barnverksamhet. Så nu är det bara att gå in på vår hemsida och se vilka spännande saker som händer där i sommar. Avslutningsvis vill jag önska alla en riktig trevlig midsommar och en fantastisk sommar! 

Bild: Björn Gidstam, Stuga i Vickleby, 1974, finns i vår samling

 

 

Flitiga fingrar

I skrivande stund sitter jag i en plaststol i Gislaveds kulturcentrum och lyssnar medan tonerna från akustisk afghansk musik blandas med tjoanden och rop. Veckans eftertanke gäller ungdomar.

 

Man pratar om ”dagens ungdom”. Om hur bortskämda de är, hur långt från verkligheten de svävar online bland youtubers och hjärndöda tv-spel. Att allt handlar om appar och sociala medier. De senaste dagarna har jag mött ungdomar drivna nog att bräcka vad som helst.

De första var praktikanterna som hjälpte till vid bygget av paviljongen utanför museet. I två dagar slet de med att slipa, tvätta och måla inte mindre än 64 golvplattor och sedan göra unika tryck på samtliga. Detta utan så mycket som ett klagomål eller en spydig kommentar. Knappt ens ett försök att förhala arbetet. De är ännu inte myndiga och visar ändå en bättre arbetsmoral än många medarbetare jag haft i mitt yrkesliv. Paviljongen fick vi upp på rekordtid och nu står den återigen på gräsplätten framför museet, redo att ta emot entusiastiska unga (och äldre) kreativa själar. Det ska målas, vävas och odlas i sommar, inspirerat av Lela Pierces utställning Invasiva arter: Lupiner som öppnades i lördags.

Förra onsdagen satte jag mig sedan på en buss mot Gislaved med ett gäng lite äldre ungdomar för att åka och hålla workshop på ett musik- och kulturläger. Detta var ett utbyte mellan museet och organisationen Songlines som arbetar för en meningsfull fritid för unga. Och vilket läger det blev! Ett läger som i stora delar organiserats och hållits ihop av unga ledare. Varje kväll har varit fest med dussintals soloartister och band som spelat för varandra, med konferencier och ljud- och ljusteknik. Dagar fulla med idogt workshoparbete, jam och event.

Här smälls det upp konserter på en timme, man tränar in en flashmob på förmiddagen och spelar upp den på eftermiddagen. Man lär varandra danssteg och ackord i förbigående. Man håller efter sig själv och varandra. De som ror runt alla unga är knappt 20 fyllda själva och gör ett fantastiskt jobb med att vara bonusföräldrar till sina jämnåriga. Det finns så mycket driv, så mycket tankar och så många mål. Det finns så mycket energi i varje person, så mycket vilja som vanligtvis inte tas till vara på. Unga kan. Unga vill. Bara de får utrymme.

Jag tänker på tiden då man hade skrån och gesällverksamhet. När man sattes i arbete utefter sin förmåga. Där du så fort du kunde gå fick börja bära och släpa, sedan göra det arbete som din motorik tillät – grovslipa, hamra, plocka växter och örter… Det man gjort sedan barnsben blir man ju trots allt bra på. Det är klart att barn ska få vara barn, men tanken på dem som ”små vuxna” kanske inte är helt fel. Det är fantastiskt vilket allvar som speciellt barn tar ansvar på. Och med vilken energi de går in i uppgifter!

Jag tänker också på alla tonåringar som får vårt samhälle att gå runt under semestermånaderna. De otaliga som arbetar i vård, skola och omsorg, på restauranger och som vaktmästare. Konceptet sommarjobb innebär ju faktiskt att vi överlåter våra arbeten till samma personer vars lathet och oförmåga vi ofta skämtar om. Och inte går samhället under för det. För att vara ärlig så är det otroligt mycket av turistnäringen som helt och hållet vilar på de ungas axlar medan vi vuxna tar semester.

Jag tycker också att det känns som att många unga som jag träffar idag är mycket mer drivna och kunniga än jag var i samma ålder. Själv gled man runt i estetkorridoren, pluggade när man kände för det och fyllde fritiden med oväsentliga saker. Den generella arbetsmoralen kanske inte var på topp. Men samtidigt så var man ju hyfsat förskonad från det oerhörda förstoringsglas som ligger på alla idag. Det fanns faktiskt en möjlighet att hålla snedsteg hemliga för sina bekanta utanför skolan – sociala medier var slöa och klumpiga och långt ifrån alla använde dem. Du hade heller inte möjligheten att hitta professionella utövare att varken avundas eller lära från via nätet. Man jämfördes inte på samma sätt.

Det finns en otrolig energi och ett otroligt driv som bör tas hand om. Projekt som ung företagsamhet och praktik är fint, men det känns som att de unga borde ges mer plats i den ”riktiga” världen. Per definition så är jag också en ”ung vuxen” och får rabatter och ursäktas i och med min ålder. Att jag arbetar, betalar räkningar och deklarerar definierar mig tydligen inte som vuxen. Min lillebror är stationsansvarig på biluthyrningen där han jobbar, en kompis året yngre än mig har arbetat i vården snart 10 år. Jag vill se mer sånt! Ursäkta och sucka inte över ungdomarna – ge dem ansvar och en chans att växa.

Sätt de flitiga fingrarna i arbete.

Uti vår hage

Varje sommar när jag var liten tillbringade jag minst ett par veckor hos min mormor och morfar i deras sommarstuga. Stugan var av det enklare slaget utan rinnande vatten och med utedass. Två små rum och en jordkällare där vi förvarade maten. Gud vad jag älskade detta ställe! Dessa veckor var de bästa på hela sommaren. 

Vi badade och fikade oss igenom dagarna. Åt middag på altanen samtidigt som vi lyssnade på sjörapporten på radion. Håret tvättade man i regnvatten med timotejshampoo. Innan läggdags gick vi alltid långa promenader genom kohagar och blomsterfyllda ängar. Mormor fyllde famnen med blommor som bars hem. Blåklockor, malva, prästkragar, lupiner och olika slags ängsgräs.  

I sommar presenterar Kalmar konstmuseum en utställning med konstnären Lela Pierce (15/06 – 08/09). Hon kommer från Minnesota och är här i Småland på residence genom Bodycake – Kalmar konstmuseums internationella vistelseprogram för konstnärer. Programmet ingår i projektet “Förnyelse av kulturarvet med samtidskonst som kompass”. Utställningen och vistelsen i Småland görs i samarbete med Nya Småland som är ett interregionalt och internationellt samtidskonstprojekt.  

Under sin vistelse här i Småland kommer Lela arbeta med Lupiner. Denna vackra växt som stoltserar i våra vägrenar och diken. En växt som är inhemsk i Nordamerika där Lela växte upp. I Sverige räknas Lupinen som en invasiv växt. D.v.s. den är en sådan art som genom sin aggressiva spridning hotar att slå ut andra delar av vår växtlighet. Detta kan i sin tur få förödande konsekvenser för vårt ekosystem i stort. 

Lela intresserar sig just för invasiva arter och det språk och handlingar som används när vi beskriver och angriper dessa arter. Ett språk som ligger nära det som handlar om kontroll och maktutövande av minoriteter bland människor och platser. 

Denna sommar anordnar även Kalmar konstmuseum konstkollo för unga mellan 10 – 15 år på sex olika platser i Kalmar län. Detta sker i samarbete med Sveriges konstföreningar Kalmar län. Platserna är Mörbylånga, Hultsfred, Västervik, Påskallavik, Högsby och Emmaboda. Under dessa kollon kommer vi att arbeta med samma tematik som Lela lyfter i sin utställning om Lupiner. Utöver att jobba med invasiva arter kommer vi även belysa frågan kring vattenbrist som under de senare åren blivit en alltmer akut problematik runt omkring oss. 

Dessa teman kommer även stå som bakgrund för vår öppna barnverksamhet Paviljongen som vi bedriver i Stadsparken utanför museet 15/6–15/8. 

Aldrig kunde jag väl tro att mina barndoms somrar kunde kantas av frågeställningar som berör människor och natur på ett så nära sätt. Mormors famnar av lupiner och vattentunnan som jag alltid upplevde fylld med regnvatten. Kanske såg jag det med ett barns naiva ögon eller var det annorlunda då. Kanske vi inte funderade lika mycket över klimatförändringar och förändrade ekosystem då. 

 

https://www.kalmarkonstmuseum.se/exhibition/invasiva-arter/ 

https://www.kalmarkonstmuseum.se/konstkollo-2019/ 

https://www.kalmarkonstmuseum.se/paviljongen-i-stadsparken/