Barn+konst=sant

Att få till ett museibesök med små barn är inte alltid så lätt. Tro mig. Jag vet. Att ha en skrikande bebis i ena famnen och sen en barnvagn i andra handen är svårt. Det är en konst i sig att parera detta utan att vara i vägen eller högljudd. Vad gör man då för att klara av detta? Jo, oftast låter man nog bli. Man besöker inte ett museum med sin bebis. Man stannar hemma. För att man inte vill vara till besvär.

Ett konstmuseum, liksom de flesta andra liknande kulturinstitutioner, har en tradition bakom sig att där är man tyst. Man väsnas inte på ett museum. Man rör inte föremålen och man är inte i vägen. Allt detta strider mot ett barns naturliga väsen.

För ett tag sedan arrangerade Kalmar konstmuseum en barnvagnsvisning för föräldrarlediga vuxna med barn. Och uppslutningen kring detta evenemang var så lyckad! En mindre karavan av barnvagnar, mammor, pappor och äldre syskon kom och intog andra våningen på museet. En visning av utställningen Så som ovan så och nedan (slutdatum för denna utställning var 7/10) genomfördes utifrån gruppens egna förutsättningar.

Att levandegöra utställningar på detta sätt tror jag är oerhört viktigt för att bryta känslan av att inte vara välkommen men också för att bidra till och locka en bredare publik till museum. På dessa visningar gör det inget att barnet hörs.

Den 26/10 är det dags igen för en barnvagnsvisning med fri entré. Vi tittar då närmare på Kudzanai Chiruais utställning Madness and Civilization, som öppnar den 20/10. Välkomna!

På bilden ses Anna Lindberg med sin son Elmer från senaste barnvagnsvisningen.

Är jag en padda?

Det är gymnastiklektion och vi barn står huttrande i en kall gymnastiksal och väntar på läraren som alltid är minst fem minuter sen. Så kommer han. Med sig har han ringen med tygbanden. Jaha, vi skall delas in i lag förstås och vi ska tydligen dessutom tävla i en hinderbana över olika redskap. Han ger varsitt band till de två starkaste och längsta killarna i klassen. Och så börjar lagindelningen. Killarna får välja varannan gång. De pekar och gör sitt urval med största omsorg så att just de ska få det bästa laget. Jag väljs någonstans i mitten. Det är ändå rätt ok för att vara tjej. De sista banden ”slängs” bara iväg. De sista banden spelar väl ingen ingen roll eller? De bästa har ju redan valts.

I videoverket Paddan av Ingela Ihrman, som nu visas på Kalmar konstmuseum, försöker en padda ta sig fram över gymnastikredskapen i en gymnastiksal. Den kämpar och sliter men den ger inte upp. Paddan väcker många tankar och känslor. En betraktelse av att inte passa in eller inte vara anpassad. Det finns många tillfällen i livet när man känner sig som en padda. Tillfällen och situationer där man inte är helt bekväm, tillräcklig eller rent av fungerande. När man inte är ett förstahandsval för sin omgivning.

En besökare som jag visade utställningen för utbrast – men det det är är ju jag! Hon berättade att hon fasade inför varje gymnastiklektion som barn. Att hennes kropp inte hängde med i de övningar som skulle utföras. En kropp som sa nej till att smidigt ta sig över hinder och röra sig snabbt.

Men måste alla kunna ta sig över gymnastikredskap? Finns det kanske alternativa lösningar? Vad är normalt och vad är onormalt? Ingela Ihrmans padda kämpar på. På något sätt tar den sig över alla redskap. Med den fysiska kroppen som utgångspunkt visar Ingela Ihrman på olika situationer och händelser som vi människor hamnar i eller utsätts för. Dessa situationer och händelser belyser och iscensätter hon sedan med hjälp av djur- eller växtkostymer. Kostymer som hon skapar med största omsorg och noggrannhet.

Jag mötte även en annan besökare på utställningen denna dag. En femårig flicka. Hon tyckte att gymnastiksalen i videon var felkonstruerad och dålig. Hon sa: – Paddor ska inte behöva göra sådant här! De ska ha en egen hinderbana som är gjord av växter och buskar istället. Sådant som paddor är vana vid. Paddor ska röra sig i naturen inte i en gymnastiksal. I naturen där paddor hör hemma.

Videoverket Paddan av Ingela Ihrman visas nu på Kalmar konstmuseum fram till den 14/11.

  

Uppvärmning!

Besöker du mer än två museer varje år? Tycker du om att prata om konst och litteratur? Åker du till konstmuseet eller biblioteket för en föreläsning? Teater? Vi måste vara ärliga om detta: samtidskonst, kultur, litteratur och aktiv deltagning av kulturell underhållning är ju inte för alla. Eller, rättare sagt, inte alla kan ta in kultur på ett liknande sätt. Men det finns en grupp i Sverige som gör det bättre än alla andra. En grupp som trotsar varje storm, som motstår kritik, som tänker för sig själva och stödjer, konsumerar och skyddar vår levande kultur med en kritisk och leende blick.

Kulturtanter.

Kulturtant var ett av mina första seriösa svenska ord. ‘Titta’, sa min sambo en gång, ‘hon är en typisk kulturtant.’ En kvinna vandrade förbi i en färgglad klänning, stora örhängen och bruna stövlar. En Astrid Lindgren som går på en punkfest för 45+ åriga kvinnor. Jag tyckte direkt om alla kulturtanter.

Traditionellt har kvinnor alltid varit bland de största konsumenterna av det kulturella livet i Europa. Det var vanligt i den gamla Grekland, men också i Romerska tider, att kvinnor var ansvariga för det kulturella livet. De organiserade fester, pratade om konst och sörjde för underhållning. Det låter bättre än krigföring, eller? När litteratur inträdde i Europa var det kvinnor som läste mest.

Men den kulturella konsumtionen ses ofta ner på – särskilt när det gäller fantasi och en kreativ blick på verkligheten. Jag tänker direkt på Jane Austen – en av de mest populära författarna från 1800-talet och vars böcker fortfarande läses och filmas i hela världen. När jag pluggade litteratur – en studie som kommer alltmer att försvinna i de sociala mediernas tid – var det härligt att läsa hur Jane Austen försvarar att läsa romaner. Austen var väl medveten om att litteratur – och förmodligen konst i allmänhet – alltid står i strid mot historia och världen som byggs av faktum. I sin roman Northanger Abbey (1817) kritiseras huvudpersonen Catherine Morland för att läsa för mycket. Romaner är fantasins produkt som lockar till dumhet och är i alla fall ett stort slöseri. Northanger Abbeys berättare förklarar:

‘’”Åh, det är bara en roman’’ svarar den unga damen och lägger med låtsad likgiltighet eller ett ögonblicks skamsenhet ner boken. ‘’Bara en roman’’ är kanske Cecilia eller Camilla av Fanny Burney eller Belinda av Maria Edgeworth, eller kort sagt bara ett verk där de subtilaste talangerna kommer till uttryck, där de mest fullständiga kunskaperna om människans natur, de finaste skildringarna av dess olika former avslöjas för världen på det mest spirituella och humoristiska sätt och med de mest välvalda ord.’’

”En roman är ingen utflykt från verkligheten”, skrev Austen. Det kan vara en blick in i hjärtat av själva verkligheten. Konst kan ge ett annat perspektiv. Konst kräver att vi glömmer våra egna bekymmer en stund och att vi blir någonting annat eller någon annan. Som en gallerinnehavare sa till mig en gång: ‘’Konst kan bota.’’ På detta sätt är kulturtanter inga pensionärer som går från utställning till utställning. De är våra kulturkrigare, våra kulturlöpare som konsumerar konst för att hålla sina sinnen öppna.

Kultur är ett arbete som kräver träning. Kom ihåg att våra hjärtan och våra hjärnor är också muskler. Jane Austen skrev inte om detta. Därför är det viktigt att träna din kropp innan du går på en kulturrunda. Sträck ut dina händer och rör ditt huvud. Läs en bok i en hel timma utan att göra någonting annat. Meditera. Värm upp din kropp. Kulturtant 2018 kommer.

(Kulturtant 2018 kommer i slutet av oktober. Håll koll på vår webbsida för mer information. Undrar du vad Kulturtant är, då kan du läsa här om Kulturtant 2017. 

Bild: Dagens Nyheter, Rolf Pettersson, 1977 ur Kalmar konstmuseums samling)

Dåtidskonst

För några dagar sen fick jag ett nytt sätt att se på begreppet samtidskonst. Eller, jag kanske bara inte insett hur samtida samtidskonst är.

Ingela Ihrman, vars verk Paddan vi visar på tredje våningen, kommer att vara den konstnär som representerar Sverige i den nordiska paviljongen på Venedigbiennalen.

När hon gick på Konstfack så sa man att de teman hon arbetade med var ointressanta och ”ute”.

Markus Åkesson, som vi hade uppe på museet i våras, säljer ut hela utställningars värde av tavlor i centrala Paris.

När han gick på Ölands Folkhögskola blev han tillsagd av Lars Vilks, konstnär och professor i konst, att lägga av med måleri eftersom det inte slog i konstvärlden.

Jag skrev i ett av mina tidigare blogginlägg att konsten som begrepp innefattar både den traditionella och samtida konsten. Båda behövs för att bilda en sammanhängande konstvärld och synlig kulturhistoria. Men precis som med mode, mat och hälsotrender går det givetvis vågor i konsten. Vad som anses modernt vid ett tillfälle är omodernt fem år senare, för att sedan bli toppmodernt igen efter trettio. Och det vore ju inte så stor sak – om inte konsten också hade som uppgift att utmana och ge nya perspektiv, att bearbeta och synliggöra problem. Det blir givetvis ett problem när frågor som feminism, jämlikhet och miljö blir ”omoderna”.

Så klart kan konstvärlden bli mättad av en typ av teman eller tekniker. Man känner att samma sak upprepas gång på gång. Då är det klart att man längtar efter något nytt. Något fräscht. Ett nytt ämne eller ny infallsvinkel.

Men då blir det ju så, att konstnärer som arbetar med ”omoderna” teman hamnar i trubbel ekonomiskt. Får du inga uppdrag, inga verk sålda, har du inga pengar att leva på. Och eftersom konstnärer generellt sett inte lever i flärd och överflöd, så kan den smällen vara nog för att lägga konstnärskapet på is till fördel för ett mer stabilt brödjobb. Plötsligt så försvinner en viktig röst från konstvärlden, som kanske aldrig kommer tillbaka.

Precis som vi odlar ekologiskt, använder förnybara bränslen och gör naturreservat för utrotningshotade arter, så kan det kanske vara bra att ”klimatkompensera” konstvärlden lite grann. Som konsumenter av konst och kultur så bidrar vi till hur konstvärlden ser ut. Givetvis kan man tycka att museum, konsthallar och andra kulturinstitutioner har ett visst ansvar att lyfta varierad konst för att viktiga frågor ska fortsätta hållas aktuella. Men det gör ingen skillnad om det inte finns besökare som ser den.

I slutet av oktober så öppnar Kalmar konstmuseums årliga utställning Sydosten, dit vem som helst, oavsett utbildning och bakgrund kan sök för att få visa upp sin konst, så länge man har en koppling till sydöstra Sverige. Såväl etablerade konstnärer som glada amatörer ställer ut och man får därför en chans att se en bredd av konst som annars kan vara ganska gömd.

Samtidskonst ska hållas modern och aktuell, så klart, det är vad namnet innebär. Den ska inte stagnera, utan utmana och väcka tankar. Men vi får vara noga så att vi inte gör viktig samtidskonst till ”dåtidskonst”, eftersom den inte råkar vara på modet just nu.

Att vara träd

Efter gymnasiet gick jag ett en utbildning till socialpedagogiarbetare som innehöll en dramakurs . Mina klasskamrater och jag visste inte vad vi kunde förvänta oss. En av mina klasskamrater sa att kursen kunde vara vad som helst. ‘’Ja, men förmodligen måste vi försöka att imitera ett träd eller sånt”, konkluderade hon efter sina funderingar. Det berörde mina klasskamrater och mig mycket. Och där, mitt i matsalen började vi göra just detta. Vi stod bredvid bordet med uppsträckta armar. Jag sa att träd rör sig i vinden, så vi vinkade med våra armar lite.

Ofta när man vill föreställa ett träd uttrycker man bara formen: man står rakt och sträcker upp sina armar för att föreställa trädets stam och krona. Att försöka se på världen från ett icke-mänskligt perspektiv verkar vara omöjlig. Visst bestämdes det för längesedan att människor varken är fauna eller flora? Men kanske är den här omöjligheten också en del av lösningen. Vi alla befinner oss i en konceptuell hierarki där människor står på högsta steget och djur och plantor står på nedersta steget. Men, som vi kan uppleva i vår utställning Så som Ovan Så och Nedan, så existerar människor, djur och plantor på samma nivå – allt som lever har en själ och utgör tillsammans ett system.

Därtill finns det fler och fler filosofer och konstnärer som vill bryta med traditionella begränsningar mellan mänskliga subjekt och den omänskliga objekt. I sin bok Humankind (Verso Books, 2017) hävdar Timothy Morton att att bli mänsklig egentligen innebär att skapa ett nätverk av vänlighet och solidaritet med ickemänskliga varelser. På detta sätt kan man skapa en bredare förståelse om verkligheten som både innefattar och övervinner uppfattningen av, och begränsningar för de olika arterna.

Genom den här solidariteten kan vi inte bara förstå andra varelser på jorden, utan även få en bättre syn på oss själva och hur vi förhåller oss till naturen och allt annat som lever. Det kan inte missas att Mortons verk präglas av ekoemanciperande synpunkter som kritiserar det androcentriska perspektivet på världen, det vill säga en värld med människan som mittpunkt.

Från 15:e september bjuder Kalmar konstmuseum in till en titt på Ingela Ihrmans utställning Paddan. Paddan är ett videoverk av en performance i vilken Ihrman kryper in i en paddas kropp och gör gymnastikövningar. Ihrman kallar sitt verk ”etnobiologiskt” – konst som utforskar hur vi förstår naturen. Det finns en hel del projektering av mänsklighet till djur och plantor. Jag blev fascinerad när jag såg Paddan första gången – såg jag en människa som försökte bli en padda och såg jag en rörelse som är typisk padda? Mänsklig eller djurisk?

Ihrman utforskar i princip mänskligheten i sin konst, men vad finns kvar av mänsklighet i Ihrmans verk? Det verkar som om mänskligheten blir en del av djuret. Ihrmans kropp anpassas och ändras genom en kostym som påverkar hennes kroppshållning. Det är någonting vår utställning Transfashional också ifrågasätter: hur förhåller en kostym eller kläder sig till kroppen? Hur påverkar de varandra? Ana Rajčevićs verk visar hur en kropp kan ändras med ett stort smycke som ”fördjurligar” huvudet. Ihrmans performance suggererar för mig att komma närmare naturen också innebär att vara beredd att ge upp en del av vad vi kallar mänsklighet. Det krävs mod.

Trots att jag slutade med utbildningen till socialpedagogisk arbetare har frågan om att kunna bli ett träd, ett tankeexperiment, blivit kvar. Nej, jag kan inte bli ett träd, men jag kan försöka förstå hur ett träd lever och hur jag kan försöka uttrycka det i språk. Träd lever längre och långsammare. Deras rötter växer i varandra för att kunna hjälpa varandra när ett träd behöver vatten eller mineraler. Självklart är människor begränsade i sina kroppar och sina språk, men vi kan också komma närmare varandra. Liksom sträcka ut en vänlig hand. Om du vågar kan konst vara ett möte mellan dig och den andra.

(Bild: Marken där jag har lekt, Olof Häggqvist, utan årtal, ur Kalmar Konstmuseums samling)

En höst i regnbågens färger

Idag avslutades Kalmarsund Pride med en färgsprakande parad genom Kalmar stad. Representanter från Kalmar konstmuseum var självklart närvarande ihop med det lapptäcke som skapats av besökarna under vår Queer Quilt-workshop. Inspirationen kom från The AIDS memorial quilts som blev ett begrepp under 80- och 90-talet. Hos oss skapades täcket för att gestalta sexuell identitet eftersom det i mångt och mycket hör samman med dagens konstscen. Konst fyller många funktioner och handlar i stort om att uttrycka sig på olika sätt. Det handlar inte bara om att måla med pensel på duk utan har ett oändligt omfång. Det är bland annat synonymt med förmåga, färdighet, teknik, knep, list och estetisk verksamhet. Prideparaden är därför en viktig konstaktion utifrån självklarheten att få älska vem man vill.

Detta följs av en betydelsefull dag i vårt demokratiska samhälle. Söndagen den 9 september hålls nämligen valet till Sveriges riksdag ihop med allmänna val till kommun- och landstingsfullmäktige. Hos oss är det även den sista möjligheten att besöka Johan Thurfjells Odjuret. En skulptur som skapats utifrån konstnärens fascination för Big Foot. En mytologisk figur som kanske är synonym med människans inre väsen och de olika masker som alla bär. Utställningsrummet lämnar därefter plats för Ingela Ihrmans Padda som öppnar den 15 september.
Paddan är en video om att utforska samhället och konsten med den egna kroppen som utgångspunkt. En feministisk performancetradition som väcker tankar kring normer i den värld som barn och även vuxna, rör sig i. En värld som borde vara utan krav på att passa in. En värld där alla bör uppmuntras till att våga vara som man är eller vill vara. I detta fall har Ateljéns konst- och skapandepedagoger varit med i valet av utställningskonstnär för att fira att Ateljén fyller 15 år. Vardagar besöks Ateljén av barn och ungdomar upp till årskurs sex och på söndagar hålls Kan·Kan, som är öppen verksamhet för skapande barn och unga i åldrarna 6 till 12 år. Lördagar klockan 13 till 15 kan man dessutom välja att ha barnkalas hos oss. Museet har något för alla åldrar och om du vill tituleras Kulturtant så inbjuds du att medverka i vår andra kulturtriathlon som går av stapeln senare i höst.

– Hjärtligt välkommen!

Hur hittar vi varandra i höst?

Med septembers ankomst går vi in i vår första officiella höstmånad enligt den meteorologiska beräkningen. Hos oss märks det först och främst med att vi återgår till våra ordinarie öppettider men självklart innebär det nya utställningar och event likaså. Enligt den astronomiska beräkningen inleds hösten först den 21 september med den annalkande höstdagjämningen. Höstdagjämningen är en ögonblicklig händelse som inträffar vid en bestämd tidpunkt, vid olika klockslag på skilda ställen över jorden beroende på i vilken tidszon man befinner sig. Innebörden är att natten är nästan lika lång som dagen överallt på jordytan. Det klargörandet leder osökt in på Så som ovan så och nedan. En utställning om alkemi som pågår till och med den 7 oktober. För alkemi är allomfattande och har verkat som en utgångspunkt inom både astrologi och astronomi. Det kan också förklaras som den äldre tidens vetenskap som la grunden till dagens vetenskapliga kemi. En lära, som vissa uppfattar som konst samtidigt som de flesta vetenskapsmän anser att det är grundläggande kemi. Det har även ett filosofisk och psykologiskt innehåll med en stark tro på naturens egen skapandekraft. Utställningen kan därför liknas vid en studieplats i konstnärlig version.

Som alla årstidsändringar skiftar Stadsparken sin skrud precis som verksamheten på museet är i ständig förändring. Jag vill därför rikta ett stort tack till Ida Fältander som verkat som besöksvärd ihop med Oscar, Niels och Veronica. Ida återgår nämligen till att vara entrévärd och uppskattas för de intressanta blogginlägg och visningar som hon kommit att bidra med.

Den 3 september öppnar ansökningstiden till Sydosten. En folkkär utställning som återvände förra året, efter sex års uppehåll. I år ägnas den åt bildkonst med allt från måleri, grafik, teckning, skulptur, fotografi, installation, videofilm och ljudkonst. Ansökningstiden är öppen till och med den 3 oktober och både professionella och amatörer är välkomna att söka. Den enda förutsättningen är att man har koppling till de tre landskapen i sydost: Småland, Blekinge eller Öland. Man har alltså likvärdig möjlighet att visa sina konstnärliga arbeten inför en kompetent jury. Namnen på de antagna tillkännages senast den 12 oktober och följs av den efterlängtade utställningen som invigs den 27 oktober och pågår till och med den 6 januari 2019.

Den 3 september invigs årets Kalmarsund Pride. En festival vid Kalmarsund som manifesterar alla människors lika rättigheter. I samband med det så erbjuder konstmuseet en vecka fylld med aktiviteter eftersom sexuell identitet och konst ofta följts åt. Hos oss leds detta av besöksvärd Niels Vonberg ihop med entrévärden och textilkonstnärinnan Sigridur Eggersdottir som inleder arrangemanget kl. 15, den 4 september. Utöver workshops och visning med utrymme för olika queerrelaterade åsikter kommer vi även erbjuda en alternativ vägledning till våra utställningar. En vägledning utifrån kroppen, sexualitet och HLBTQ-identitet. Prideveckan avslutas med en färgsprakande parad genom Kalmar kl. 13 den 8 september. Vi kommer vara med i tåget ihop med det lapptäcke som kommer skapas ihop med våra besökare under veckan och du är självklart välkommen att följa med.

Prideparaden följs av ett viktigt datum i Sveriges demokratiska samhälle då valet till Sveriges riksdag hålls, ihop med allmänna val till kommun- och landstingsfullmäktige den 9 september. Hos oss är det dessutom sista dagen för Johan Thurfjells Odjuret. En skulptur som skapats utifrån konstnärens fascination för Big Foot. En mytologisk figur som även kan vara synonym med människans inre väsen. Hela livet söker man efter sitt sanna jag och med det följer förhoppningsvis flertalet insikter och förståelse för allas olikheter. Därför ser jag fram emot en vecka med just sådant fokus. Tisdag, torsdag och fredag har vi öppet kl. 12 till 17. På onsdagar har vi åter öppet till kl. 20 och på fredagar har vi alltid fri entré. Helger har vi öppet 11 till 16.

– Du är hjärtligt välkommen

Livet, universum och allting

Så heter sista delen i Douglas Addams bokserie ”Liftarens guide till galaxen”.

I hans böcker utforskar han universums hemligheter genom ögonen på britten Arthur Dent, världens kanske enda kvarvarande människa. Vad som börjar som en liftares omtumlande resa genom det okända blir med tiden mer existentiell och i slutet av serien har Addams behandlat de flesta av livets stora och små frågor. Men så är ju ”Liftarens guide till galaxen” också en komedi och science fiction-serie, skriven på författarens eget lekfulla sätt. Boken använder logik som att fåglar flyger genom att ”missa marken” när de faller och att man kan färdas i överljushastighet genom att skapa så mycket osannolikhet att farten blir rimlig i jämförelse. Men ovanpå detta så ges i böckerna ofta en förklaring som i sig själv och utifrån bokens ton känns logisk. Som att det finns en speciell kroppsställning du kan stå i för att bli helt osynlig – för annars skulle ju orangea tigrar inte kunna jaga i den gröna djungeln.

Det finns en koppling att göra mellan Addams resonemang och barns gränslösa fantasi. Deras försök att förstå världen är så starkt filtrerade genom tankar kring lek och magi att allt är möjligt. Begreppet ”Snabba skor” känner du kanske igen – barn säger inte att ”de här skorna är bra att springa i” utan ”de här skorna är snabba”. Som om företaget som gjort dem lagt in ett visst mått ”snabbhet” i skorna som gör att man springer snabbare.

På museet har vi ett verk i utställningen ”Såsom ovan, Så och nedan” som står i motsats till rummets alla alkemiska objekt. Verket, som heter ”Den universella cirkeln”, sitter längst in i hörnet och utgörs av en 13 minuter lång animation där en 5-årig pojke, representerad av en lysmask, sitter och förklarar sina tankar om just universum. Eftersom han har bred kunskap om hur just universums lagar ter sig har han ett väldigt speciellt synsätt på saker och ting. Han lägger sakligt upp vad han har lärt sig om hur atomer fungerar och hur planeter blir till och berättar sedan om sina teorier kring liv på andra planeter. Han dividerar om huruvida han skulle vilja åka i ljusets hastighet och kommer fram till att han gärna skulle vilja det, fast inte i en raket, eftersom tiden förvrängs när man åker så fort. Han säger att han inte vill åka tillbaka i tiden och bli ”ett barn i en raket”. Självklart så blandar han personliga antaganden med fakta längs vägen, eftersom han trots allt är ett barn, men just på grund av detta så finns det en slags visdom i det han pratar om.

Albert Einstein sa en gång att fantasi är viktigare än kunskap, och det är något som jag hört många forskare och matematiker upprepa. Förr eller senare kommer du att komma till en gräns där kunskapen tar slut, där utforskandet av ny mark börjar och där måste man ha ett öppet, snudd på naivt sinne för att komma någon vart. Man kan se det tydligt när barn ger oss färska perspektiv på saker och ting eftersom de inte har så många referensramar att förhålla sig till. Ett naivt, fantasifullt tänk hjälper att hitta nya vägar.

När allt kommer omkring så är vetenskap inte så annorlunda från konst. Både konstnärer och forskare rör sig på gränsen till det okända och letar efter något nytt – en ny infallsvinkel, ett nytt ämne eller en ny kunskap. Likaså alkemisten, som försöker skapa en mening och hitta ett samband mellan allt, där varken magi eller gudsvarelser är ute ur ekvationen. Och vem vet? I framtiden kanske vi hittar bevis för detta som till och med den etablerade vetenskapsvärlden kan godkänna.

Fram till dess får vi värna om vår fantasi.

Ett annat rum i trapphuset

Som svarta höghus ramar de in trapporna upp till fjärde våningen på Kalmar konstmuseum. Stämningen i dem är gåtfull och mystisk där en drömlik känsla med ett visst obehag byggs upp.

Mörkret. Atmosfären. Hinnan av ljus som skymtar här och där.

Frånvaron av människor. Ensamheten. Och tystnaden.

I trapphuset på Kalmar konstmuseum hänger sedan början av sommaren ett antal textila vepor skapade av konstnären Cecilia Ömalm. Verken är en del i utställningen Så som Ovan Så och Nedan där Cecilia Ömalm, Lisa Jeannin och Rolf Schuurmans medverkar.

Veporna föreställer olika fiktivt skapade rum men det känns snarare som om de vill återge och visa inre tankar och känslostämningar istället för den varseblivande verkligheten. Kanske fungerar de som metaforer för en annan värld. Upplevelsen blir obehaglig men samtidigt skrämmande vacker.

I sitt konstnärliga arbete utgår Cecilia Ömalm ofta just från olika platser och rum och hur dessa symboliserar olika tillstånd och känslor. I enorma digitala collage bjuds betraktaren in i mystiska, ödesmättade rum skapade med fantastisk detaljrikedom och subtil känsla. Till grund hämtar Cecilia oftast olika arkivmaterial som hon väver samman i sina bilder.

Cecilia säger själv att hon oftast inspireras och dras till platser eller miljöer med olika typer av andlig laddning. Detta är tydligt närvarande i verken på på Kalmar konstmuseum.

Till verken på Kalmar konstmuseum har Cecilia Ömalm tittat närmare på Smålands och Ölands kulturhistoriska byggnader och kyrkorum. I verket The Chapel, 2018, finner vi fragment från ett antal olika kyrkobyggnader i trakten. Exempelvis Hossmo, Gärdslösa och Kalmar Slotts kapell. Vi återfinner också små delar av verk från Designarkivet i Nybro som Cecilia noggrant dokumenterat och vävt in i sitt verk.

Veporna fungerar således på ett sätt både som historiska monument och som Cecilias egna personliga byggnader eller rum. Hon bjuder in oss att betrakta dessa och skapa vår egen upplevelse av det vi ser.

I boken Rummets poetik (orginaltitel: La poétique de l’espace) undersöker den franske filosofen Gaston Bachelard olika sorts rum. Rum vi är i eller har varit i och framför allt de olika vrår och skrymseln vi varit i när vi var små. Han menar att vi skapar täta relationer till olika rum och platser när vi är små genom att vi med hjälp av dem skapar och fantiserar fram nya bilder som på så sätt hjälper oss att upptäcka nya saker. Dessa platser blir betydande för oss och på något sätt finns de och existerar de oberoende av tid.

Precis så ser jag Cecilia Ömalms verk. Trots det historiska innehållet i dem upplever jag dem som platser som existerar bortom tid och rum. Som metafysiska verk.

Cecilia Ömalms verk finns att se på Kalmar konstmuseum fram till och med 7/10.

 

Arkiveringskonst

Jerry Maguire Pyramid-projektet i USA samlar alla Jerry Maguire-videoband som finns och ställer ut dessa som pyramid.  Närmare Kalmar finns Facebook-gruppen ”Jag har skådat Pelle Karlsson” av Ölandsbon Thomaz Ransmyr som ber alla medlemmar att hitta, fronta och posera med Pelle Karlssons skiva Han är min sång och min glädje, vilken kan hittas i varje loppis i Sverige. Båda projekten verkar samtidigt som ett skämt och ett konstnärligt projekt. Samlingen av bara ett objekt fungerar som en grotesk utställning. Det verkar som om bakom projektet ligger en undran om konsumtion och värde. Varför köper vi och gör oss av med saker? Vad är hållbarhet av ett objekt? Vad behåller vi, vad vill vi visa och vad slänger vi bort? 

Under sommaren på Kalmar konstmuseum började jag städa och organisera biblioteket på museet. Jag fann ett överskott av dubbletter. En mängd  vägledningar och kataloger. Två hyllor om Anders Zorn och Rembrandt som gjorde att de två konstnärerna kändes överrepresenterade. Hur länge förblir en konstnär viktig? Det finns en hel del konstindustri som producerar egna hjältar och bestämmer att andra konstnärer inte är viktiga. Behöver vi behålla all information om den? Vad behöver ett bibliotek representera?  Det känns också naturligt att saker kommer försvinna – och att en konstnär blir bortglömd. Jag var tvungen att ställa mig tidigare nämnda frågor: varför? Hållbarhet? 

Vi kan inte spara allt. Det låter trist, men tänk på vad som kommer att hända när vi sparar allt, när varje spår måste behållas, registreras, sparas. I vår utställning Transfashional finns det ett verk av Manora AuerspergTranscription – Untitled (2017). På en duk broderar hon varje layout av varje Transfashionalutställning som har ägt och äger rum. Verket är en slags av dokumentering. Men tänk på vad som kommer att hända om Transfashional bli utställd 100 gånger. Då blir duken broderat helt och hållet och ingenting kan ses längre. För mycket information är ingen information. Dubbletterna från biblioteket sålde vi under Stadsfesten, men Zorn och Rembrandt stannar kvar.  

Vad ska vi göra med alla böcker som fortfarande finns? Jag tänker att vi borde ställa ut dem i biblioteket och ifrågasätta arkiv och arkivering. Vad gör vi med information om konst? Det kan inte bara handla om att samla information.

Konstkritikern Hal Foster identifierar bland annat arkivering som ett tema i samtidskonst i sin bok Bad New Days: Art, CriticismEmergency (2015). Arkivering syns i installationskonst som ofta vill ifrågasätta hur vi minns på ett kollektivt sätt eller vad information egentligen är. Särskilt efter 9/11 dykte arkivering upp som installationskonst som handlar om det kollektiva minnet, men arkivering är fortfarande ett tema i en snabb föränderlig värld. Kanske kan vi se Så som Ovan Så och Nedan som en installationsutställning som handlar om arkivering. Objekten i utställningen får oss inte bara att undra, de sätter också gammal vetenskap i en ny kontext: vad kan vi göra med alkemi nu anno 2018? Alkemi utmanar oss att se på jorden från ett icke-kapitalistiskt perspektiv, där vi lever med jorden i stället av jorden. Alltså, aktivering erbjuder oss ett visst perspektiv, ett sätt att titta till världen.

Vårt bibliotek i Kalmar konstmuseum är en liten, fin samling av böcker och bildmaterial. Alla besökare är välkomna att läsa eller bara bläddra böckerna. Men kanske ställer vi ut böcker i framtiden och frågar dig: vad tittar du på egentligen? Vad är information? Varför visar boken just den här grejen? Visst är böcker också objekt, inte minst som konstobjekt eller som en utställning i miniformat.