”Hurdan är en bra människa?”

Det är en bra fråga, eller hur? Men vad har den med animerade seriefigurer att göra? Jag kommer till det, så småningom.

Året jag började arbeta på museet gick jag på en massa guidningar av utställningarna för att få en uppfattning om hur man guidar samtidskonst. En av dessa var av Djupt minne, sommarutställningen 2017, som guidades av vår dåvarande pedagogiskt ansvariga Nathalie Marosan. I början av varje tur av utställningen ställde hon just denna fråga.

Hurdan är en bra människa?

Oavsett gruppens ålder, nationalitet eller språkkunskaper frågade hon alltid samma fråga. Och hon fick alltid samma svar:

Man är snäll.

En så enkel sak, men gemensam över hela denna planet. Du kan vara född i vilken kultur som helst. I vilken religion som helst. Med vilken bakgrund som helst. Men i slutänden, när man ska komma på vad som är absolut viktigast så är det snällheten som dyker upp. Även om det kanske inte alltid är det första som man tänker på så tror jag att vi alla kan enas om att just denna egenskap är central för den typen av människa man vill vara med. Den typen av människa man vill ha och hoppas att man har omkring sig.

Det kanske är på grund av just detta som program som Professor Balthazar har fått en sådan spridning världen över. Och inte bara han, utan nästan alla seriefigurer som är kända världen över har den kärnan. De kanske tydligaste är Stålmannen och Musse Pigg, som alltid gör det rätta och hjälper de svaga. Men även vildhjärnor som Kalle Anka och Pippi Långstrump har ett samvete som gör att de i slutänden vill vara snälla.

Låt oss kika lite extra på en av dessa karaktärer, på ytan Professor Balthazars klara motsats – Kalle Anka. Denne hetsiga anka är inte bara skapad och utvecklad i 1900-talets ultrakapitalistiska USA utan är dessutom mycket våldsam, och tar snabbare till nävarna än hjärnan när det gäller att lösa problem. På andra håll i världen, speciellt i USA, så är det Musse Pigg som är Disneys galjonsfigur. Han är genomgod, ordentlig och gör alltid sitt bästa. Men här i Sverige så hamnar han i skuggan av sin kompis Kalle. Varför?

Kanske är det för att igenkänningsfaktorn är så hög. Kalle är en karaktär med brister och börjar så gott som alla sina historier i underläge. Antingen jobbar han urtråkiga skift på Margarinfabriken eller sliter för slavlöner åt Farbror Joakim. Hans bil är konstant i behov av reparation och han ryker jämt ihop med tjänstemän av alla de slag. Hans förhållande med Kajsa är allt annat än stabilt och mellan allt detta måste han agera extrapappa åt sina tre brorsöner. Dessutom verkar han konstant otursförföljd. Även om hett temperament verkar gå i släkten så skulle man nog kunna säga att allt som öses över hans huvud är nog för att få vem som helst att brisera.

Kanske är det för att Kalle trots allt detta nästan alltid viker sig. Han tar med knattarna på den där konserten de ville gå på. Han erkänner till slut att han har gjort fel, eller så ger han upp något för någon annans skull. Även när det leder till att han får storstryk av andra karaktärer – typ Kajsa eller Joakim.

Kanske är det för att man i släkten Anka alltid ställer upp och sätter familjen först – oavsett om det är så att man behöver hjälpa till eller själv blir hjälpt. Det finns en tanke om att sätta andra först och hjälpa de i nöd. Och om man inte kan lösa det på egen hand kan man alltid fråga den finurliga uppfinnaren Oppfinnar-Jocke.

När allt kommer omkring så är kanske inte Balthazar och Kalle Anka så olika som man tror. Här i Sverige har många av oss växt upp med båda två, och benämner de båda som serier i sin egen rätt. Även om de är skapta i vitt skilda kulturer under oerhört olika förhållanden och visuellt och temamässigt ofta skiljer sig mycket åt. De har trots allt en gemensam värdegrund, en värdegrund som delas världen över:

Man ska vara snäll

Den lilla rutan

Fastän TV-kultur har förändrats – från svartvit till färg, från analog till digital, från en central plats i vardagsrummet till en skärm fäst på väggen – tar TV fortfarande stor plats i vår kultur. Genom TV-program eller youtube-snuttar blir vi informerade, uppdaterade och världen kommer närmare oss genom en liten ruta utan att vi behöver röra oss.

Att ny media växer upp med en viss ängslan är ingenting nytt. Den engelska författarinnan Virginia Woolf var skeptisk gällande biobesök och den stora filmduken med högt ljud. I sin essä The Cinema från 1926 hävdar hon att biofilmer dödar vår fantasi och vår förmåga att förvånas. Men tänk också på skräckfilmer såsom Scream, där en mördare klädd i en Edvard Munch-”Skriet”-kostym dödar ungdomar. Hela Scream-franchisen är en samling hänvisningar till skräckfilmer. Media dödar genom TV och imitation. TV är farligt.

Farligheten ligger i hur man konsumerar visuell kultur. Det som syns på TV är sant eftersom man ser det. Det verkar som att i vårt nya ”post-fact”-samhälle så har det ändrat sig. Därtill konsumerar man nu verkligheten genom Youtube, bloggar och utvalda nyhetssnuttar på Twitter. Men det handlar egentligen om auktoritet och vem man kan lita på. Man kan inte längre ta in bilder utan ett kritiskt perspektiv.

Själva TV:n tar inte längre någon central plats i familjelivet. Pappa och mamma klickar sej hellre genom en internetsida. What you see is what you take yourself. Och barn? När jag besöker mina vänner som har småbarn så ser jag hur barn stannar framför den stora TV-skärmen och försvinner nästan helt och hållet in i en fluorescerande värld av färgglädje och passande, oändlig musik. Utan filter blir TV-världen en del av barnens egen värld. Därför finns det en viss kontroll på barn-TV för att inte skada dem, till exempel Statens Medieråd. Barn-TV borde vara opolitisk till en stor del och får inte skada barn.

Dock finns det ibland barnTV-skandaler. Minns ni när vissa personer sa att den stora, lila Teletubben var homosexuell? Och när Katy Perrys bröst visades på ”Mupparna”? De flestabarnTV-skandaler handlar om sex, sexuell identitet och den sexuella kroppen.

BarnTV-skandaler som har ett mer politiskt innehåll finns inte – och det är konstigt. Alla 80-tals HasbroTV-serier, tillexempel, handlar om rädslan för att bli ockuperad. GI Joe kämpar mot Cobra, en terroristorganisation som vill härska över hela världen. Transformers är i en oändlig strid med Decepticons för att hitta energi för att kunna leva. Jem and the Holograms skivbolag är under ett ständigt hot av att bolaget tas över av Eric Raymond och hans punkgrupp The Misfits. Alla Hasbro-serier passar i 1980-tidens sista Kalla kriget-suck, där USA skapar sitt SDI system, hela världen var i krig om olja och början av en aggressiv global företagsmarknad. Kort sammanfattat: en stor ”vi-mot-dem”-känsla med å ena sidan de goda amerikanerna och å andra sidan allt som motsätter dem. Men med undantag av kommentar på våldet fanns det ingen stor diskussion. Hasbro-leksaker säljs fortfarande och Transformers har till och med blivit en stor biosuccé.

Professor Balthazar är fjärran Hasbro-serierna, ändå fungerar vår nya utställning Professor Balthazar och monumentet över den osynliga medborgaren som en forskningsplats, inte minst eftersom den hänvisar till ett politiskt sammanhang. Hur upplever och minns vi barndomen och politik? Och i en större sammanhang kan vi även fråga hur vi konsumerar den lilla rutan? Jag är säker på att ni kan dyka djupare i denna fråga varje gång ni glider ner för rutschkanan.

Tidig vårstädning

Ja, jag vet att det bara är februari, men här på museet är vi redan igång.

Man kanske inte tänker på det när man går i utställningshallarna, men det är en himla massa som ska städas efter varje utställning. Väggar ska rivas, podium ska flyttas, tv-apparater och projektorer ska plockas ner. Sedan ska det som inte går att återanvända slängas, golven ska sopas och sedan skuras, ibland ska det till och med målas om. Allt detta innan vi kan välkomna nästa utställning. Just nu är vi i full färd med att städa plan 2 där Madness and Civilization plockades ner i början av veckan. Idag, lördag, spelades D-moll är ljusgrönt för sista gången på fjärde våningen och drar nu ut på turné med scen och allt. På söndag så är det sista chansen att se modeskisserna på plan 3 innan de åker tillbaka till Designarkivet i Pukeberg.

När alla utställningar slutar samtidigt så blir det alltså som att vi vårstädar hela huset. Det blir lite likadant som när man röjer hemma. När ett rum är nystädat så ser man det i ett nytt ljus. Man märker hur möblerna förhåller sig till varandra, man ser kontrasten mellan tapeten och parketten och hur ljuset faller genom de nyputsade rutorna. Det blir liksom en annan rumslighet utan alla saker som ligger överallt. Kalmar konstmuseum är inget undantag, och det är kanske först när huset är tomt som man på allvar kan uppskatta Thamm och Videgårds prisbelönta arkitektur. Med detta i åtanke så kommer vi under hela vecka 7 bjuda in till visning av museets arkitektur, helt gratis! Oavsett om du brinner för form och byggnadskonst eller är en av dem som ännu inte vant sig vid vår svarta kub i stadsparken, så kom in och ta en visning! Kanske upptäcker du något du gillar i vår vindlande spiraltrappa och våra ljusa rum. Det kostar dig ingenting förutom din tid.

Den 16 februari har vi återigen utställningar i huset, denna gång om Professor Baltazar som gjort vår nya chef Bettina Pehrsson sällskap ner från Marabouparkens konsthall i Stockholm. Vad denne barnfilmsfigur har att göra med den Alliansfria rörelsen och varför barn från Iran och Irak växt upp med samma tv-program som oss i norr får du veta då. I mars får professorn sällskap av Småland: Idyll och Irrvägar, en utställning som utforskar småländsk konst – historiskt sett och i samtid. Medan denna gör oss sällskap in i sommarmånaderna så kommer det dyka upp ännu mer konst ju närmare vi kryper mot solen och värmen.

Varmt välkommen in för att tjuvstarta våren med oss här på museet!

En vabruari med konst

Nu är den kritiska månaden februari här – eller ”vabruari” som den ofta kallas av småbarnsföräldrar. Februari är den månad då flest föräldrar är hemma med sjuka barn. En tung månad då många går på sparlåga och längtar till våren. Men var kan vi hämta energi i brist på sol och värme? Hur tar vi hand om oss för att orka? 

Självklart är ju det ju bra att boosta sitt immunförsvar med både det ena och det andra i vitaminväg men kanske är det så att vi också behöver fylla på med något annat? Kan kanske ett museibesök få dig att känna dig lite bättre till mods….i alla fall för dagen? Forskning visar att kultur kan bidra till förbättrad hälsa och livskvalitet. Självklart är detta något som verkar i ett långsiktigt perspektiv. Men låt oss nu pigga upp februari! 

På Kalmar konstmuseum har vi en spännande månad framför oss. I helgen sa vi hej då till vår fantastiska utställning Madness & Civilization av Kudzanai Chiurai. Denna utställning har varit med oss sen 20/10 – 2018. Utställningen har fått mycket medial respons och uppmärksammades bland annat av P1 Kultur Sveriges Radio. Den 16/2 – 2019 slår vi upp dörrarna till Professor Balthazar och monumentet över den osynliga medborgaren av Behzad Khosravi Noori. En utställning som vi verkligen sett fram emot eftersom det även innebär att vår nya museichef Bettina Pehrson är på plats i huset. Men innan dess anordnar vi den 6/2 en workshop utifrån Designarkivets utställning Vem är du? Mode och PoesiVår besöksvärd Niels Vonberg håller i workshopen som bär titeln Bär Karin Boye Prada? Mer information om detta evenemang finns på hemsidan. Den 19 – 24/2 erbjuder vi ett sportlovsprogram för lediga barn. Utifrån utställningen Professor Balthazar och monumentet över den osynliga medborgaren jobbar vi med temat uppfinnarstaden. Tillsammans konstruerar vi en uppfinnarstad med hjälp av fantasin.  Mer information om exakta tidpunkter och anmälning finns på vår hemsida. 

Så visst finns det väl hopp för februari! Välkomna in och besöka våra utställningar och ta en kopp kaffe i entrén där vi nu även erbjuder Kafé Nejlikans goda biscotti till försäljning.  

Bild: Kalmar Slott av Axel Lekander. Finns i vår samling.