Förberedelse

Jag tänkte såhär: jag ska jobba hela sommaren och ta det lugnt i september. Och det kommer att hända, men nu har jag mina två sista veckor innan jag och mina kollegor går in i den vanliga höstsäsongen. Hösten betyder inte mindre jobb, men känslan är annorlunda.

Arbetet på museet under sommaren har ju en annan smak. Många kollegor är bortresta, alla utställningar stannar kvar, inget ändras i huset. Sommaren på museet har ett visst lugn, även om det finns många turister som kommer på besök och många aktiviteter hålls i parken runtomkring museet.

Säsongen som kommer efter sommaren betyder mer rörelse i huset, nya utställningar, olika aktiviteter inomhus och besökare kommer med sina egna frågor och förväntningar. Jag gillar båda säsongerna, men just nu känns det som om jag redan har börjat ta avsked av sommaren.

Kanske handlar det om en vanlig, dock tidig, höstmelankoli. Det är en längtan efter någonting som inte finns (längre). Kanske måste jag kalla det en pre-sorg – sorgen som kommer innan någonting försvinner. Det är en sorg som kommer med sina egna rutiner.

Det finns nämligen någonting ritualistiskt när jag tar en sista runda på en utställning innan den stänger och blir utbytt av en ny. Jag tar en sista titt på alla objekt som har blivit mer än bara ett objekt. Nu är de klädda i minnen av visningar, berättelser av besökare, arbetet som mina kollegor och jag har haft med dem. Under utställningsperioden bygger man en relation med objekten – kanske som ett barn gör med sina leksaker. Men jag är vuxen och därför vet jag att allt kommer att försvinna. Alltså, sorgligt.

När jag jobbar med Tillsammansodlingen, som har hjälpt oss med Paviljongen under sommaren, på deras fält på Öland, blir jag också medveten om hur saker kommer tillbaka. Det är en kliché förstås –  hela ‘the cycle of life’-grejen – men jag har redan börjat prata om att odla vitlök i oktober och vad vi ska göra nästa säsong, 2020. På detta sätt lever man i framtiden och kan man se fram emot det som komma skall.

Det påminner mig om vad Lela Pierce pratade om – hennes utställning Invasiva Arter: Lupiner har sina sista veckor nu – men i en motsatt riktning. I hennes verk förekommer Sankofa-fågeln, en mytologisk fågel från Akan-folket som bor i östra delen av Afrika. Sankofa flyger framåt, men tittar tillbaka med ett ägg i näbben. Ägget symboliserar vad man kan hitta i dåtiden och vad som är värt att ta med in i framtiden. Sankofa-fågeln lär oss att titta framåt utan att förlora våra förbindelser med vårt förflutna.

Därför ska jag titta på alla utställningar med ett litet uppdrag: vilka upplevelser ska jag ta med in i höstsäsongen? Vad kan jag ta med när dagarna blir kortare? Hur kan jag använda mina erfarenheter när Carl Johan De Geer kommer till Kalmar konstmuseum och när vi börjar med Sydosten igen?

Sankofa-fågeln kan man tolka som ett botemedel mot kolonialt trauma, men jag ser gärna Sankofa som en terapeut mot min egen pre-sorg.

Jag har börjat förbereda mig för höstsäsongen.