Livet, universum och allting

Så heter sista delen i Douglas Addams bokserie ”Liftarens guide till galaxen”.

I hans böcker utforskar han universums hemligheter genom ögonen på britten Arthur Dent, världens kanske enda kvarvarande människa. Vad som börjar som en liftares omtumlande resa genom det okända blir med tiden mer existentiell och i slutet av serien har Addams behandlat de flesta av livets stora och små frågor. Men så är ju ”Liftarens guide till galaxen” också en komedi och science fiction-serie, skriven på författarens eget lekfulla sätt. Boken använder logik som att fåglar flyger genom att ”missa marken” när de faller och att man kan färdas i överljushastighet genom att skapa så mycket osannolikhet att farten blir rimlig i jämförelse. Men ovanpå detta så ges i böckerna ofta en förklaring som i sig själv och utifrån bokens ton känns logisk. Som att det finns en speciell kroppsställning du kan stå i för att bli helt osynlig – för annars skulle ju orangea tigrar inte kunna jaga i den gröna djungeln.

Det finns en koppling att göra mellan Addams resonemang och barns gränslösa fantasi. Deras försök att förstå världen är så starkt filtrerade genom tankar kring lek och magi att allt är möjligt. Begreppet ”Snabba skor” känner du kanske igen – barn säger inte att ”de här skorna är bra att springa i” utan ”de här skorna är snabba”. Som om företaget som gjort dem lagt in ett visst mått ”snabbhet” i skorna som gör att man springer snabbare.

På museet har vi ett verk i utställningen ”Såsom ovan, Så och nedan” som står i motsats till rummets alla alkemiska objekt. Verket, som heter ”Den universella cirkeln”, sitter längst in i hörnet och utgörs av en 13 minuter lång animation där en 5-årig pojke, representerad av en lysmask, sitter och förklarar sina tankar om just universum. Eftersom han har bred kunskap om hur just universums lagar ter sig har han ett väldigt speciellt synsätt på saker och ting. Han lägger sakligt upp vad han har lärt sig om hur atomer fungerar och hur planeter blir till och berättar sedan om sina teorier kring liv på andra planeter. Han dividerar om huruvida han skulle vilja åka i ljusets hastighet och kommer fram till att han gärna skulle vilja det, fast inte i en raket, eftersom tiden förvrängs när man åker så fort. Han säger att han inte vill åka tillbaka i tiden och bli ”ett barn i en raket”. Självklart så blandar han personliga antaganden med fakta längs vägen, eftersom han trots allt är ett barn, men just på grund av detta så finns det en slags visdom i det han pratar om.

Albert Einstein sa en gång att fantasi är viktigare än kunskap, och det är något som jag hört många forskare och matematiker upprepa. Förr eller senare kommer du att komma till en gräns där kunskapen tar slut, där utforskandet av ny mark börjar och där måste man ha ett öppet, snudd på naivt sinne för att komma någon vart. Man kan se det tydligt när barn ger oss färska perspektiv på saker och ting eftersom de inte har så många referensramar att förhålla sig till. Ett naivt, fantasifullt tänk hjälper att hitta nya vägar.

När allt kommer omkring så är vetenskap inte så annorlunda från konst. Både konstnärer och forskare rör sig på gränsen till det okända och letar efter något nytt – en ny infallsvinkel, ett nytt ämne eller en ny kunskap. Likaså alkemisten, som försöker skapa en mening och hitta ett samband mellan allt, där varken magi eller gudsvarelser är ute ur ekvationen. Och vem vet? I framtiden kanske vi hittar bevis för detta som till och med den etablerade vetenskapsvärlden kan godkänna.

Fram till dess får vi värna om vår fantasi.

Ett annat rum i trapphuset

Som svarta höghus ramar de in trapporna upp till fjärde våningen på Kalmar konstmuseum. Stämningen i dem är gåtfull och mystisk där en drömlik känsla med ett visst obehag byggs upp.

Mörkret. Atmosfären. Hinnan av ljus som skymtar här och där.

Frånvaron av människor. Ensamheten. Och tystnaden.

I trapphuset på Kalmar konstmuseum hänger sedan början av sommaren ett antal textila vepor skapade av konstnären Cecilia Ömalm. Verken är en del i utställningen Så som Ovan Så och Nedan där Cecilia Ömalm, Lisa Jeannin och Rolf Schuurmans medverkar.

Veporna föreställer olika fiktivt skapade rum men det känns snarare som om de vill återge och visa inre tankar och känslostämningar istället för den varseblivande verkligheten. Kanske fungerar de som metaforer för en annan värld. Upplevelsen blir obehaglig men samtidigt skrämmande vacker.

I sitt konstnärliga arbete utgår Cecilia Ömalm ofta just från olika platser och rum och hur dessa symboliserar olika tillstånd och känslor. I enorma digitala collage bjuds betraktaren in i mystiska, ödesmättade rum skapade med fantastisk detaljrikedom och subtil känsla. Till grund hämtar Cecilia oftast olika arkivmaterial som hon väver samman i sina bilder.

Cecilia säger själv att hon oftast inspireras och dras till platser eller miljöer med olika typer av andlig laddning. Detta är tydligt närvarande i verken på på Kalmar konstmuseum.

Till verken på Kalmar konstmuseum har Cecilia Ömalm tittat närmare på Smålands och Ölands kulturhistoriska byggnader och kyrkorum. I verket The Chapel, 2018, finner vi fragment från ett antal olika kyrkobyggnader i trakten. Exempelvis Hossmo, Gärdslösa och Kalmar Slotts kapell. Vi återfinner också små delar av verk från Designarkivet i Nybro som Cecilia noggrant dokumenterat och vävt in i sitt verk.

Veporna fungerar således på ett sätt både som historiska monument och som Cecilias egna personliga byggnader eller rum. Hon bjuder in oss att betrakta dessa och skapa vår egen upplevelse av det vi ser.

I boken Rummets poetik (orginaltitel: La poétique de l’espace) undersöker den franske filosofen Gaston Bachelard olika sorts rum. Rum vi är i eller har varit i och framför allt de olika vrår och skrymseln vi varit i när vi var små. Han menar att vi skapar täta relationer till olika rum och platser när vi är små genom att vi med hjälp av dem skapar och fantiserar fram nya bilder som på så sätt hjälper oss att upptäcka nya saker. Dessa platser blir betydande för oss och på något sätt finns de och existerar de oberoende av tid.

Precis så ser jag Cecilia Ömalms verk. Trots det historiska innehållet i dem upplever jag dem som platser som existerar bortom tid och rum. Som metafysiska verk.

Cecilia Ömalms verk finns att se på Kalmar konstmuseum fram till och med 7/10.

 

Arkiveringskonst

Jerry Maguire Pyramid-projektet i USA samlar alla Jerry Maguire-videoband som finns och ställer ut dessa som pyramid.  Närmare Kalmar finns Facebook-gruppen ”Jag har skådat Pelle Karlsson” av Ölandsbon Thomaz Ransmyr som ber alla medlemmar att hitta, fronta och posera med Pelle Karlssons skiva Han är min sång och min glädje, vilken kan hittas i varje loppis i Sverige. Båda projekten verkar samtidigt som ett skämt och ett konstnärligt projekt. Samlingen av bara ett objekt fungerar som en grotesk utställning. Det verkar som om bakom projektet ligger en undran om konsumtion och värde. Varför köper vi och gör oss av med saker? Vad är hållbarhet av ett objekt? Vad behåller vi, vad vill vi visa och vad slänger vi bort? 

Under sommaren på Kalmar konstmuseum började jag städa och organisera biblioteket på museet. Jag fann ett överskott av dubbletter. En mängd  vägledningar och kataloger. Två hyllor om Anders Zorn och Rembrandt som gjorde att de två konstnärerna kändes överrepresenterade. Hur länge förblir en konstnär viktig? Det finns en hel del konstindustri som producerar egna hjältar och bestämmer att andra konstnärer inte är viktiga. Behöver vi behålla all information om den? Vad behöver ett bibliotek representera?  Det känns också naturligt att saker kommer försvinna – och att en konstnär blir bortglömd. Jag var tvungen att ställa mig tidigare nämnda frågor: varför? Hållbarhet? 

Vi kan inte spara allt. Det låter trist, men tänk på vad som kommer att hända när vi sparar allt, när varje spår måste behållas, registreras, sparas. I vår utställning Transfashional finns det ett verk av Manora AuerspergTranscription – Untitled (2017). På en duk broderar hon varje layout av varje Transfashionalutställning som har ägt och äger rum. Verket är en slags av dokumentering. Men tänk på vad som kommer att hända om Transfashional bli utställd 100 gånger. Då blir duken broderat helt och hållet och ingenting kan ses längre. För mycket information är ingen information. Dubbletterna från biblioteket sålde vi under Stadsfesten, men Zorn och Rembrandt stannar kvar.  

Vad ska vi göra med alla böcker som fortfarande finns? Jag tänker att vi borde ställa ut dem i biblioteket och ifrågasätta arkiv och arkivering. Vad gör vi med information om konst? Det kan inte bara handla om att samla information.

Konstkritikern Hal Foster identifierar bland annat arkivering som ett tema i samtidskonst i sin bok Bad New Days: Art, CriticismEmergency (2015). Arkivering syns i installationskonst som ofta vill ifrågasätta hur vi minns på ett kollektivt sätt eller vad information egentligen är. Särskilt efter 9/11 dykte arkivering upp som installationskonst som handlar om det kollektiva minnet, men arkivering är fortfarande ett tema i en snabb föränderlig värld. Kanske kan vi se Så som Ovan Så och Nedan som en installationsutställning som handlar om arkivering. Objekten i utställningen får oss inte bara att undra, de sätter också gammal vetenskap i en ny kontext: vad kan vi göra med alkemi nu anno 2018? Alkemi utmanar oss att se på jorden från ett icke-kapitalistiskt perspektiv, där vi lever med jorden i stället av jorden. Alltså, aktivering erbjuder oss ett visst perspektiv, ett sätt att titta till världen.

Vårt bibliotek i Kalmar konstmuseum är en liten, fin samling av böcker och bildmaterial. Alla besökare är välkomna att läsa eller bara bläddra böckerna. Men kanske ställer vi ut böcker i framtiden och frågar dig: vad tittar du på egentligen? Vad är information? Varför visar boken just den här grejen? Visst är böcker också objekt, inte minst som konstobjekt eller som en utställning i miniformat.   

Kalmar Stadsfest 2018

Under tre dagar i början av augusti bjuder Kalmar på Stadsfest. Kalmar konstmuseum är självklart en del av detta vilket vi firade med att hålla öppet kl. 11-21 med fri entré den 9–11 augusti vilket resulterade i drygt 4000 besökare.

Det gavs möjlighet att utforska experimentellt mode i relation till samtidskonst i Transfashional och man kunde även beskåda Ove Wallins bilder från inspelningen av Ingmar Bergmans Jungfrukällan I väntan på ljuset. Man kunde fascineras av Johan Thurfjells Odjuret eller undersöka alkemins rötter i Så som ovan så och nedan. Utöver våra utställningar hade man även tillgång till vår butik där vi passade på att hålla vår egen loppis. Dessa dagar höll Guldpaviljongen öppet till kl. 17 och erbjöd maskverkstad med Konstnärsgruppen Skräp. Ihop med museets pedagoger arbetades det med återvunnet material och experimenterades med porträtt vilket även firades med musik, verkstad och utställning.

Utanför vår entré fanns en italiensk matmarknad då The Italian Village återvände efter förra årets succé. Stadsparken kom även att bjuda på livemusik, barnbio, dans, film och mycket annat precis som Stadsfesten erbjöd något för alla åldrar och intressen.

Alla var välkomna och om vi inte sågs i något sammanhang i och med Kalmar Stadsfest så hoppas jag att vi snart träffas på museet. Vi fortsätter med fri entré på fredagar och ändrar till våra ordinarie öppettider från och med den 1 september.

På Emmaboda konstkollo

För några veckor sedan höll jag och Oscar Söderström i ett konstkollo för unga i Emmaboda. Konstkollot arrangerades av Kalmar konstmuseum, Emmabodabygdens konstförening, Sveriges Konstföreningar Kalmar län och Emmaboda kommun. I en vecka arbetade vi med ett fantastiskt gäng barn och ungdomar som sprudlade av idéer och kreativitet.

Utifrån loppisfynd och återvunnet material skapades skulpturer och andra objekt. Vi hade rätt så fria ramar men arbetade mycket med materialen glas och trä, detta för att lyfta fram bygdens mest kända näringsverksamheter. Vi jobbade även med att väcka idéer kring ljus och ljud i våra verk.Vad händer med glas och prismor när vi tar materialen utomhus? Kan vi få våra skulpturer att låta med hjälp av vinden?

Vi höll till på Mötesplats Emmaboda i Emmaboda Folkets hus. Mötesplats Emmaboda är en mötesplats för alla i Emmaboda där det finns möjligheter till både schemalagda aktiviteter och spontan verksamhet. Utanför Folkets hus fick vi också tillgång till att arbeta i en park där det fanns en önskan från Emmaboda konstförening och kommunen att det skulle skapas ett verk som skulle få stå kvar fram till skolstarten i augusti.

Jag är så imponerad av de kreativa processer som sattes igång denna vecka. Hur ungdomarna samarbetade och samtalade om sina idéer och tankar. Vilken kunskap och insikt som fanns om skapande och material.

En deltagare uttryckte det – det är så skönt när det inte finns något som är rätt eller fel och man är fri att göra det som känns bra.