Förberedelse

Jag tänkte såhär: jag ska jobba hela sommaren och ta det lugnt i september. Och det kommer att hända, men nu har jag mina två sista veckor innan jag och mina kollegor går in i den vanliga höstsäsongen. Hösten betyder inte mindre jobb, men känslan är annorlunda.

Arbetet på museet under sommaren har ju en annan smak. Många kollegor är bortresta, alla utställningar stannar kvar, inget ändras i huset. Sommaren på museet har ett visst lugn, även om det finns många turister som kommer på besök och många aktiviteter hålls i parken runtomkring museet.

Säsongen som kommer efter sommaren betyder mer rörelse i huset, nya utställningar, olika aktiviteter inomhus och besökare kommer med sina egna frågor och förväntningar. Jag gillar båda säsongerna, men just nu känns det som om jag redan har börjat ta avsked av sommaren.

Kanske handlar det om en vanlig, dock tidig, höstmelankoli. Det är en längtan efter någonting som inte finns (längre). Kanske måste jag kalla det en pre-sorg – sorgen som kommer innan någonting försvinner. Det är en sorg som kommer med sina egna rutiner.

Det finns nämligen någonting ritualistiskt när jag tar en sista runda på en utställning innan den stänger och blir utbytt av en ny. Jag tar en sista titt på alla objekt som har blivit mer än bara ett objekt. Nu är de klädda i minnen av visningar, berättelser av besökare, arbetet som mina kollegor och jag har haft med dem. Under utställningsperioden bygger man en relation med objekten – kanske som ett barn gör med sina leksaker. Men jag är vuxen och därför vet jag att allt kommer att försvinna. Alltså, sorgligt.

När jag jobbar med Tillsammansodlingen, som har hjälpt oss med Paviljongen under sommaren, på deras fält på Öland, blir jag också medveten om hur saker kommer tillbaka. Det är en kliché förstås –  hela ‘the cycle of life’-grejen – men jag har redan börjat prata om att odla vitlök i oktober och vad vi ska göra nästa säsong, 2020. På detta sätt lever man i framtiden och kan man se fram emot det som komma skall.

Det påminner mig om vad Lela Pierce pratade om – hennes utställning Invasiva Arter: Lupiner har sina sista veckor nu – men i en motsatt riktning. I hennes verk förekommer Sankofa-fågeln, en mytologisk fågel från Akan-folket som bor i östra delen av Afrika. Sankofa flyger framåt, men tittar tillbaka med ett ägg i näbben. Ägget symboliserar vad man kan hitta i dåtiden och vad som är värt att ta med in i framtiden. Sankofa-fågeln lär oss att titta framåt utan att förlora våra förbindelser med vårt förflutna.

Därför ska jag titta på alla utställningar med ett litet uppdrag: vilka upplevelser ska jag ta med in i höstsäsongen? Vad kan jag ta med när dagarna blir kortare? Hur kan jag använda mina erfarenheter när Carl Johan De Geer kommer till Kalmar konstmuseum och när vi börjar med Sydosten igen?

Sankofa-fågeln kan man tolka som ett botemedel mot kolonialt trauma, men jag ser gärna Sankofa som en terapeut mot min egen pre-sorg.

Jag har börjat förbereda mig för höstsäsongen.

Sensommar

Sommaren närmar sig sitt crescendo. Nästa vecka börjar stadsfesten, tätt följt av Ironman och strax därefter börjar skolorna och arbetet igen. Turisterna strömmar till en sista gång för att sedan försvinna tills nästa år. Hela samhällsklimatet skiftar tillbaka till ett nyktert men mjukt och nyvaket tillstånd. Och så sätter hösten igång med aktiviteter och projekt och en fjärran blick mot jul och nyår någonstans vid horisonten.

Det blir ju liksom som ett naturligt flöde. Sommaren börjar lugnt, man är hemma och tar igen sig, sedan drar man iväg. Det kokar långsamt upp till den senare halvan av juli då det tycks som att vartenda ställe är överfullt med turister. Kalmar Konstmuseum är inget undantag – en ”dålig” dag på sommaren är generellt bättre besökt än en bra dag på vinterhalvåret. Spridningen på de som kommer hit är också större, dels på nationaliteter – som kommer med sommarens turism – men också personer som generellt inte besöker museum till vardags. Ett gäng trettonåriga killar kom förbi för ett tag sedan, likaså många förstagångsbesökare från orten och någon som bara är generellt intresserad av Lupiner.

Vi har haft amerikanska pensionärer, belgiska caféägare, polska barnfamiljer, backpackers, britter glada i politiksnack och fler tyskar och nederländare än vi kan räkna. Till vår Paviljong har det flockats människor i alla åldrar, som återigen bevisar att kreativ verksamhet inte bara är för barn. Det är festligt att man under samma dag kan ha en sådan spridning bland sina besökare att det dem emellan finns åldersskillnader på över 70 år, hemorter utspridda flera tusen mil ifrån varandra och samtal på fem olika språk pågående i huset samtidigt.

Nu mattas aktiviteten emellertid av en aning fram tills man tar spjärn för ett sista sommarvältrande innan man går tillbaka till vardagslivet igen. Under stadsfesten kommer det att råda full aktivitet i Paviljongen och vi kommer att ha längre öppettider och fri entré på våra utställningar.

Sen så tillåter vi hösten börja på allvar. En vecka senare plockar vi ner Paviljongen och verksamheten i Ateljén drar igång igen. Våra utställningar hänger kvar tills slutet av september. Det ska bli pride och det ska bli workshops innan vi till slut vinkar farväl till först Invasiva arter – Lupiner som försvinner den 8 september och sedan Småland – idyll och irrvägar som ska in i samlingsarkivet igen kring den 15:e. Kvar längst blir Öppnandet som beger sig mot nästa anhalt först i oktober. Med det så förändras museet återigen och nya möten väntar. Utställningshallarna skiftar i sina egna årstider, och rör sig mot en glimrande konstvinter innan solen och värmen vänder åter.

Men låt oss nu njuta av det sista av sommaren!

Bild: Utsnitt ur Trädgårdsgatan i Kalmar, Ivan Hoflund, 1933, ur museets samling

Hösten

Förra söndagen var jag tillbaka på jobb igen efter några veckors semester. Varm och seg i huvudet. Lite ångest över allt jag inte hunnit med att göra och lite dåligt samvete över saker jag borde gjort istället för annat.  Semester gör verkligen susen. Eller egentligen är det inte semesterns fel. Det är sommaren. Jag skyller allt på sommaren. Det är sommarens fel.

Jag har under senare år reflekterat över just sommaren och vad den gör med mig. Eller vad jag gör med sommaren. Faktum är att sommaren ofta blir en period där jag planerar vad jag ska göra eller vad som ska hända i höst. Det är som jag står i startgropen för en ny fas och har svårt att stanna i nuet. Jag har pratat med många vänner om varför det är såhär. Varför kan jag inte bara vara en sån där härlig sommarmänniska som bara ger sig hän och njuter?

Jag vill inte säga att jag är en sommarhatare. Nej, det är nog bara mer så att jag har svårt att anpassa mig till sommarens lunk och häng. Svårt att alltid se allt det där ljuvliga runtomkring. För visst är det så att sommaren kan vara hård och väldigt blottande också. Jag tänker ibland när jag ser Lotte Lasersteins mäktiga väggmålning Sommaridyll på museet (som vi nu visar i utställningen Småland – idyll och irrvägar) att den är en fin illustration över min sommarkänsla.  Den ljuva sommarbilden bryts i ett melankoliskt och allvarligt skimmer.

Så med detta skrivet längtar jag alltså till hösten. Det finns en nyfikenhet i hösten som jag tycker om. Många påbörjar nya saker. Utbildningar eller jobb som kanske rent av innebär en flytt och ny stad. Några kanske rent av beger sig hemifrån för första gången. När det kommer till kultur så släpps de efterlängtade höstprogrammen för både konst, musik och teater. Våra pågående utställningar på Kalmar konstmuseum sträcker sig in i september – oktober. Den 5 oktober öppnar vi så Carl Johan De Geers utställning Släkten och Slavarna. Utställningen visas nu på Södertälje Konsthall och har tidigare även visats på Norrköpings konstmuseum. I denna utställning blandar Carl Johan sina olika praktiker och berättar personligt om konfrontationen med den egna släktens involvering i slaveriet på 1600-talet.

Den 26 oktober är det dags för årets upplaga av Sydosten med design och konsthantverk som tema. I år medverkar Markus Emilsson som co- curator för utställningen. Markus är glaskonsthantverkare och craftist och har själv tidigare medverkat i Sydosten. Han säger själv att han vill arbeta för att skapa en utställning som inte bara är publik utan även skall fungera som en mötesplats för nya bekantskaper och utbyte av kunskap. Nytt för i år är att vi endast tar emot ansökningar digitalt. Mer om detta finns att läsa i länken nedan.

Vi går alltså en spännande höst till mötes och jag hoppas vi ses på museet! Än är det lite kvar av sommaren så alla vi höstälskare får bara gilla läget och hänga med.

http://www.sydosten.nu/

Bild: Gellerstedt A T, Ölandslandskap, 1872, (finns i vår samling)