Intryck

För några veckor sedan läste jag Frank O’Haras Lunchdikter (Rámus förlag, 2015, översättning Jonas Brun). Titeln har en mycket enkel förklaring: O’Hara skrev en stor del av sina dikter på lunchtid när han jobbade som museiarbetare på Museum of Modern Art i New York under 50- och 60-tal. För en museiarbetare som skriver och diktar själv kan jag inte undvika att identifiera mig med O’Hara.

Lunchdikter innehåller många dikter som O’Hara skapat på kort tid och som innehåller referenser till såväl populärmusik som film och amerikansk måleri. Ibland skrev han även dikter samtidigt som han pratade i telefon. Konst var inget evenemang för O’Hara, utan förknippat med vardagsliv, vänskap och arbete. Det var både konst med ett stor K och underhållning. Dessutom bröt han med avgränsningar mellan konstupplevelsen inuti ett museum och hur man upplever konst utanför ett museum.

Allt det här märks i O’Haras dikter. Det känns verkligen som att man vandrar genom New York under lunchtid, på solbelysta gator där man träffar olika människor från alla samhällsskikt. Konst är någonting man plockar upp och tar med sig – någonting som blir informellt, nästan trivialt.

Dikterna är fyllda med minnen av konstnärer (Jackson Pollock), skådespelare (Lana Turner) och jazzmusiker (Billie Holiday och Miles Davis. O’Haras verk påverkades av hans vänner som arbetade med konst, framförallt Jackson Pollock som O’Hara också skrev en bok om. Pollocks spontana, improviserande sätt att jobba med färg och form återfinns i Frank O’Haras metod att ‘sprida’ meningar och ord över en sida. Det vi läser är inte bara en dikt, utan en abstraherad upplevelse av konst och storstadens liv – fragmenterad och sprudlande, men även melankolisk.

Ur Ett steg bort från dem:

Och chokladmilkshake. En dam

I rävstola låter pudeln åka taxi

En dag som den här.

Det är många

Puertoricaner på gatan idag, det

Gör den vacker och varm. Först

Dog Bunny, sedan John Latouche,

Sedan Jackson Pollock. Men är jorden

Lika fulla av dem, som livet var fullt?

Frank O’Hara var inte världens mest ordningssamma diktare. En del av sina dikter tappade han bort under sitt liv. För O’Hara var det inte ett problem. Det är ju sånt som händer. Det säger också så mycket om hur vi kan förhålla oss till det skapande arbetet: att vi kan uppleva någonting speciellt, men att vi inte behöver behålla det. Att konst kan vara ett moment, flytande, kort, inte viktigt, dock nära hela tiden.

Så är det också när jag går runt i Smålandsutställningen och när jag lämnar museet efter en arbetsdag. Jag känner igen kroppshållningar som präglar Döderhultarens skulpturer i människor runtomkring mig när jag vandrar till stationen. Lotte Lasersteins Sommaridyll kommer tillbaka till mig när jag ser unga nyanlända flyktingar som väntar på busshållplatsen. Men jag hör också musik, skratt, bebisar som vill inte sova, turister som pratar i sina mobiler. Och när kvällen kommer kan ett Oscar Hullgren-liknande skepp dyka upp på Kalmarsund. Allt flyter ihop i olika fragment för en sekund, innan resten av arbetsdagen försvinner.

Det är vad jag tycker mest om när jag läste Lunchdikter – kärleken för ord, bild, konst, underhållning, det vardagliga och det högtidliga som är inte bara blandas ihop, utan integreras. Det är inte det stora som gäller, utan det lilla, det fragmenterade, det vi kan bära med oss.

Den 29 maj kommer Kalmar konstmuseum hålla en poesiworkshop. Mer  information kan du hitta här.

En vår av historier

Berättelser finns överallt.

I varje människa, varje husgrund, varje målning och skulptur. Vårens utställningar är fyllda av dem. Speciellt Småland: Idyll och irrvägar. Förförra onsdagen så var Hans Almqvist här och berättade om skeppet Vegas resa runt den eurasiska kontinenten. Detta äventyr som sjömän från Möre drogs med på är värdigt historieböckerna, då de gjorde en resa som ingen tidigare klarat, frös fast i isen på nordhavet och blev bjudna på fest vid pyramiderna. Självklart blev de mottagna i Sverige av självaste konungen Oscar II och fick medalj för sina bragder. Detta sparkar igång vår föreläsningsserie kring utställningens många historier som kommer följa oss fram till juni månad.

På väggen bredvid Vega-expeditionens klenoder hänger tre kvinnor från bygden som var och en gjort sig kända i Småland, Sverige och utomlands. Christine Sundberg som gick på Kungliga Konsthögskolan, flyttade till Frankrike och blev kopist på Louvren. Josephine Nisbeth som startade skola här i Kalmar och lät uppföra en byggnad som ännu står kvar som lärosäte, nu i Linnéuniversitetets tjänst. Emma Ekwall som kom från det lilla samhället Granbo i nuvarande Tranås kommun, kom in på konsthögskola, blev känd för sina barnporträtt och var den första kvinnan som mottog den kungliga medaljen 1871.

På andra våningen blandas Professor Balthazars många berättelser med Jugoslaviens, Kalla krigets och den Alliansfria rörelsens historier. Allt är sammanvävt genom Zagreb animation school, studion som gjort Balthazar. När denna utställning väl avslutas i slutet av månaden tar i stället Ölands Folkhögskola plats i salen. De fyller upp huset med ett antal nya historier och konstnärskap under maj månad. I maj dyker också Peder Nabos utställning Rot upp, som tar sig an ursprung och bakgrund på sitt eget sätt.

Föredragsserien kring Smålandsutställningens många berättelser löper genom hela våren. I ateljén har det också påbörjats en resa, i Vegas tecken, där barnen varje söndag tar sig en bit längre på sin världsomsegling. Så till slut när sommaren bryter igenom i juni månad får vi sällskap av en annan sorts historia – om växter. Mer exakt lupiner. Men vad de har att berätta lämnar jag till dess.

Vi på museet önskar er en härlig vår av konst och berättelser!

 

Bild: Flicka som målar, Emma Ekwall (1838-1925), Ur museets samling

Utsikt mot havet

I det lilla kustsamhället Timmernabben norr om Kalmar där jag bor finns en udde som kallas Gäddenäs. Vi brukar ofta cykla dit hela familjen och ha fika med oss. Det är en sån där plats som inger lugn och respekt på samma gång. Omgiven av vatten och glesa tallar känner man vinden i ansiktet och man slås av hur vacker vår natur är. Många är de instagrambilder jag tagit därute. I motljus och i stark vind för att fånga havet och dess speglingar. För det är ju det vi gör idag. Vi knäpper en bild av något vi vill fånga och dela med andra människor. Knappast gör bilderna naturen rättvisa. 

I och med Smålandsutställningen, Småland – idyll och irrvägar, som vi nu visar på Kalmar konstmuseum blev jag bekant med konstnären Oscar Hullgren (1869–1948). Han växte upp i köpingen Pataholm som gränsar till Timmernabben. Pataholm liksom Timmernabben är samhällen som sedan gammalt är starkt präglade av sjöfart och skeppsbyggen. Här fanns stora segelfartyg som frekvent seglade på Östersjöhamnar men även ganska regelbundet på Syd- och Centralamerika. Då främst från Timmernabben som hade en större hamn.  

Oscar Hullgren var en konstnär präglad av sin uppväxt. Havet var hans främsta motiv och detta skildrade han med innerlig känsla. Det upprörda havet, det stormiga havet och det gråa havet. Ljusbrytningarna på den rullande vågen. Piskande vågor mot klipphällar och havets sprakande bränningar. Noggranna studier för att återge naturen och göra den rättvisa. Det är svårt att återge något som ständigt är i rörelse. Som ständigt förändras och lever ett eget liv. Oscar Hullgren kom att ägna i princip hela sitt konstnärskap åt att i måleri frysa dessa ögonblick som naturen ger oss.  

Två av hans verk finns nu att se i utställningen Småland – idyll och irrvägar på Kalmar konstmuseum. Briggen ”IRMA”och Föräldrahemmets gård. Briggen Irma av Pataholm i målningen med samma namn var ett riktigt skepp som var stationerat i Pataholm. Skeppet gick dock ett tragiskt öde till mötes då det förliste i Nordsjön 1896. Skeppet var byggt i Tyskland och dess ägare var tullinspektör Leukten, vars son var kapten på briggen.  Flera utav Oscar Hullgrens verk finns i vår samling och kan ses i databasen på vår hemsida. Man kan också besöka Hullgrensgården i Pataholm där han bland annat har utfört dekorativa målningar på väggarna i huset samt att man kan få titta in i hans ateljé. 

Jag tar cykeln igen. Mot havet och ut till udden. Med hård vind i ansiktet och solen i nacken som kämpar mot molnen. Jag sätter mig på en sten längst ut och bara tittar ut på vattnet. Denna gång får mobilen ligga kvar i fickan. Jag tänker att det är ingen slump att Oscar Hullgren valde detta som sitt favoritmotiv. 

 Utställningen Småland – idyll och irrvägar finns att se på Kalmar konstmuseum fram till 15/09 2019. I samband med denna utställningen bjuder vi in till en mängd spännande föreläsningar. Mer information om detta finns på vår hemsida:  www.kalmarkonstmuseum.se 

Bild: Oscar Hullgren, Briggen ”IRMA”, 1894, finns i vår samling

Struktur

Varje konstmuseum har sin egen struktur. Den sitter redan i arkitekturen av själva byggnaden. Det finns en väg till utställningsrummen, väggar är dekorerade eller inte dekorerade. Strukturen bestämmer till stor del hur man beter sig i ett museum. Därtill kan vi väl säga att det finns en viss historia av konstmuseumstrukturer som har skapat en norm hur man besöker ett museum. 

I konstmuseer som Göteborgs Konstmuseum finns det en stor trappgata man måste kliva upp för att komma till entrén. Det skapar redan en upplevelse: med varje steg växer en förväntan av vad som kommer att möta en i museet. I själva museet finns det konst överallt. Museet är byggt som ett tempel som kräver respekt för konstens auktoritet. När man tittar upp och när man lämnar museet, fylld med intryck, kan man titta ner på Göteborg stad. 

Kalmar konstmuseum har en annan struktur. Det finns en trappgata ute, men det ligger på nästan samma nivå som parken. Det finns ett trapphus inne, men det finns ingen konst som hänger på väggarna längs trappan. Istället är allt betong och har samma grå färg. Utställningsrummen syns inte från trappgatan. Att gå upp och ner blir nästan en meditationsövning. Man blir tömd. 

När man träder in i utställningsrummet finns det en förväntan som borde fyllas. Besökare vandrar ofta runt med händerna på ryggen. Ibland med en broschyr klämd i en hand, sökande sig till en skylt med en text som förklarar vad konstverket är. 

En utställning som Professor Balthazar utmanar hela konstupplevelsen. Mitt i rummet står en rutschkana, väggarna är fyllda av affischer med skrikande former och färger. Det formar en perfekt utgångspunkt för en workshop, tänkte jag och Anna Lindvall. 

Under vår workshop om den Alliansfria rörelsen arbetade Anna och jag med rörelse och kontakt. Utställningsrummet förblev en lekplats för vuxna med installationen i mitten som central punkt. Vi dansade och sprang runt rutschkanan och skapade en kollektiv rörelse. ‘Varför får bara barn leka här?’, frågade en deltagare efter workshopen. Professor Balthazar öppnade en lycka av möjligheter.  

Även Linnéuniversitets skrivverkstad Den magiska skrivande maskinen utmanade alla deltagare att använda rummet, att bli inspirerade, att leka med språk och narrativitet. Genom olika uppdrag blir alla deltagare uppmanade att gestalta Professor Balthazars värld i ord, form och färg.  

Under båda workshopparna blev jag medveten om hur performativ konst är. Konst betyder att man måste göra någonting för att hålla konst levande. Skriva, berätta, skapa, dansa, vandra runt, röra – det är hur vi också kan engagera oss i konst.  Skratta. Ett leende. Levande.  

Framförallt utmanar workshopparna ett konstmuseums struktur. Jag vet inte precis om det handlar om Kalmar konstmuseums struktur eller ett konstmuseums struktur i allmänhet. Kanske båda. Viktigare är att en deltagare är tvungen att släppa känslan av att man måste tolka konst eller förstå. Att intellektuellt arbete inom konst också kan vara lekfullt och bryta med det vanliga, vardagliga. Konst kan öppna oss för någonting nytt. Och ett museum kan väl vara en lekplats för vuxna? 

PS: Kommande tisdag 9/4 ska Cassandra Troyan (LNU) upprepa skrivworkshopen Den magiska skrivande maskinen för sina studenter. Alla besökare är välkomna att delta. Workshopen börjar 13.15. 

Den 29/5 kommer vi att ha en poesiverkstad kring ekfras – dikter som tolkar konst. Workshopen börjar 17.30 och tar ungefär två timmar. Gratis för studenter, vanlig entré för alla andra. 

Glöm inte vår föreläsningsserie kring Småland – idyll och irrvägar! Allt information finns på vår websida!