Dissonans

Musik är ljud

Ljud är musik

Att knäppa på ett stålrör eller knacka på en bordskiva, eller att tappa ett glas i golvet. Det låter kanske inte så frestande, men om man befinner sig i närheten av en skicklig musiker kan vanliga oljud snart bli musik. Eller rättare sagt, man inser att de är musik.

Det har väl inte undgått någon att Peder Nabo spelar sin avslutningsföreställning på plan 4 på museet just nu. Det faktum att det har fått sättas in extraföreställningar för att möta efterfrågan säger väl sitt. Utan att avslöja för mycket så kan man väl säga att Nabo utforskar och tänjer på alla möjliga gränser när det gäller musik. Han har sitt eget sätt att se på musik och skalor och har påpekat att det finns människor på vår planet vars skalor låter helt dissonanta för oss västlänningar, samtidigt som våra toner låter märkligt i deras öron.

Just det där med klara toner och dissonanta… kan man verkligen använda ett sånt uttryck om vi har så olika sätt att se det? Är det inte snarare ”vad jag är van vid” och ”vad jag inte är van vid”? Att slänga in ett främmande ljudspår i en annars bekant tonföljd skapar ju trots allt intresse. Queen är ett exempel. Glitch-hop genren är en annan. Men sådana grepp är inte unika för musiken.

Konst, framförallt samtidskonst, utnyttjar det dissonanta och det kanske är det som gör det så intressant… Man skulle kunna säga att konst gör ett speciellt visuellt ”ljud” som väcker något hos oss. Vissa konstverk, som en målning med ett proportionsenligt och behagligt motiv slår en ”klar” ton som oftast får oss att känna behag och bekvämlighet. Det är jämförbart med populärmusik och kända folkvisor – det är bekant och tryggt och upplevs därför som vackert. Andra konstverk gör ett dissonant ljud som får oss att lyfta på ögonbrynen, rynka på pannan och fundera.

Är det inte just det som är samtidskonst? Ett försök att göra dissonanta ljud och tonskalor? Något som sticker ut och som gör att man reagerar. Något som nästan är bekant men ändå inte, eller något som är så långt bortom vår fattning eller så påfrestande på vårt jag att det väller upp känslor vi inte visste vi hade, eller som vi inte låtsas om. Därför är det väl väldigt passande att vi har musikföreställningar på fjärde våningen, även om det inte normalt brukar ske på museum.

Sen finns ju så klart den konsten som utnyttjar just ljud – det har vi på andra våningen. Kudzanai Chiurais videoverk We live in silence nyttjar många former av experimentellt ljud och musik och The library of things we forgot to remember består av vinylskivor och grammofoner. Det är historiska inspelningar, ett arkiv av musik och tal som man kan botanisera i för att lära sig om det som varit. För att vi kollektivt inte ska glömma bort och göra samma misstag igen.

I slutänden har all kultur samma uppdrag, oavsett om den är behaglig eller dissonant eller använder ljud eller ljus som medium:

Att slå an en sträng hos dig som ser och hör.

Leka med konst för vuxna

Hur förhåller vi oss till bilder som är skapade under vissa historiska perioder? Bilder som inte direkt är en del av vårt vardagsliv? Vad gör historia med oss – även om vi inte direkt känner till historien? Jag ville gärna leka med de här ämnena och undvika att en utställning som Madness and Civilization blir en historisk-edukativ utställning där konst reduceras till information.

Tillsammans med Cassandra Troyen och Zeenath Hasan, båda föreläsare på Linnéuniversitet, samordnade jag Positiv Besatthet: en skrivworkshop kring empati och konst. Workshopen genomfördes 18 februari och leddes av Cassandra och Zeenath.

Inspiration för workshopen var Octavia Butlers roman Parable of the Sower från 1993, där Lauren Oya Olamina är huvudperson. Olamina har förmågan att känna dubbel smärta, både sin egen och den hos människor i sin närhet. Olamina lever dessutom i ett samhälle genomsyrat av ekonomisk ojämlikhet och klimatförändringar.

I workshopen återkommer hennes empatiförmåga tre gånger. Först valde varje deltagare ett verk av Kudzunai Chiurai och fick tid för att kunna ta in verket och bli inspirerad. Därefter hade vi vår första skrivövning. Alla deltagare skrev om en personlig erfarenhet av marginalisering. Med alla detaljer vi samlade skapade vi ett grundnarrativ som alla deltagare bearbetade till en skiss i tredje person. Sista skrivövningen var en reflektion över skissen i tredje person.

Workshopen var en intensiv upplevelse. Det innehöll inte bara att känna igen marginaliserade positioner i Chiurais verk utan även i våra egna liv. Därtill måste vi också koppla det till själva konstverket. Konst på detta sätt kommer att fungera som en spegelbild – någonting som återkommer i Chiurais verk. Men det var också ett sätt att komma in i konstverket, att skapa linjer från den personliga upplevelsen till den andras upplevelse.  Särskilt att reflektera i första person till någonting man har skrivit i tredje person – ja, det känns en smula schizofrent, men det är givande när man är tvungen att se på sig själv.

Att jobba med ord och narrativ tvingar oss att benämna saker som annars blir osagda när vi tittar på konst. Särskilt när vi skriver i första person om någonting som har hänt – fiktivt eller äkta – använder vi empati för att kunna uppleva saken igen. Historien blir del av oss själva genom konst.

Kalmar konstmuseum ser gärna att besökare engagerar sig med konst på olika sätt. Just nu planerar vi olika workshopar kring den kommande utställningen Professor Balthazar och den osynlige medborgaren. I februari har vi en workshop kring Vem är du – en läskväll om Karin Boye, mode och identitet och till våren börjar Fred Johansons konstföreläsningar igen (mer info om dem har vi i receptionen). Vi har många aktiviteter för barn under sportlovetKanKan och till och med barnvagnvisningar, men vem säger att inte även vuxna människor behöver utrymme för lek och utveckling?

Vem är jag?

Imorse när jag körde bilen efter att ha lämnat mina barn på förskolan hörde jag Molly Sandén sjunga Edith Södergran på radion. Eller rättare sagt jag hörde hennes tolkning av Edith Södergrans dikter Vierge Moderne och Dagen svalnar.  

Jag e ingen kvinna, jag e ett neutrum
Jag e en skrattande strimma av en scharlakanssol
Jag e ett barn, en page och ett djärvt beslut
Jag e ett nät för alla glupska fiskar
Jag e en skål för alla kvinnors ära
Jag e allt det, sjunger Molly.  

Tolkningen av dikterna är en del av det svenska tv-programmet Helt Lyriskt som Fredrik Lindström är programledare för. I programmet tolkar svenska artister olika poeter. Samma dikt Vierge Moderne av Edith Södergran finns även med i vår utställning Vem är du? Mode och Poesi som Designarkivet nu visar på Kalmar konstmuseum. Här får dikten sällskap av en modeskiss gjord av den svenska textilkonstnären Hans Krondahl. Hela utställningen består av ett urval modeskisser från Designarkivet som kombineras med olika poeter och dikter. Om syftet med tv-programmet Helt Lyriskt är att återföra poesi till människors vardag genom public service, vad är då syftet med att kombinera mode och poesi?  

Eva Wängelin som är arkivchef på Designarkivet och producent för utställningen säger: ”Jag fick en idé som jag tyckte var värd att fördjupa sig i. Kläder är ju ett sätt att uttrycka sin identitet men går det att bygga en identitet utifrån ett så ytligt attribut? Samtidigt urholkar sociala medier oss med påståenden och frågor som Vem är du? Vem liknar du i denna tv-serie eller i denna film och så vidare. Men är det verkligen sådana vi vill vara? Är det verkligen så att vår identitet styrs av andra yttre aktörer? I dikten har poeterna fördjupat sig i existentiella frågor och beskriver sitt jag i mer djupgående skildringar. Kan de initiera och stå för en sannare skildring av identitetsbegreppet?”

I utställningen Vem är du? Mode och Poesi får betraktaren alltså ta del av modeskisser ackompanjerade med noggrant utvalda dikter av olika poeter. En skiss av Göta Trägårdh får exempelvis sällskap av folkhemspoeten Sonja Åkessons dikt Självbiografi och Gunilla Pontén hänger tillsammans med Kristina Lugn. 

Det är tydligt att vi behöver motvikt i det mediesamhälle vi idag lever i. Ord, texter och bilder som får vårt fokus att skifta. Konst och litteratur fungerar utmärkt som sådana ögonöppnare och tankeväckare. I programmet Helt Lyriskt fördjupar de sig även i poeternas liv och försöker göra texterna mer relaterbara till aktuella sammanhang och händelser. Även i Vem är du? Mode och Poesi kan besökaren hitta egna samband och djup i relationen som uppstår mellan skiss och dikt.  

Utställningen Vem är du? Mode och Poesi finns att se på Kalmar konstmuseum fram till 10/2 – 2019.  

Bild: Aftonklänning, skiss av Göta Trägårdh

 

 

 

Cirklar

Visst visst – jag vet, 2019 är här nu. Julgranen har plockats bort, första räkningarna är betalda och jag har redan jobbat några dagar.  Inga stora nyårslöften här, bara att fortsätta vad jag påbörjat 2018. 

Men vad är en början egentligen? I litteratur är slutet av en berättelse ibland dolt i början. Det förekommer ofta i tragedin. Allt som kommer att avsluta historien finns redan någonstans i början. Andra berättelser börjar plötsligt utan inledning eller motiv – som att vi är direkt transporterade till en annan värld. En sådan början kallas ”in medias res”. Då finns det också en början som liknar slutet. Man går inte från A till B till C. Man börjar inte plötsligt i B. Men man går från A till B till C till D till A igen.

Icke-linjära former fångar alltid min uppmärksamhet, framför allt cirklar eller cykliska former. Också i musik. Jag tänker på Philip Glass oändliga pianokompositioner och John Cages musik. Ofta består deras kompositioner av enkla, upprepande stycken. Romaner såsom Virginia Woolfs Mrs Dalloway, och även Karin Boyes Kallocain har en icke-linjär form som gör att berättelsen går ingenstans eller slutar r den börjat.

narrativitet står händelseförloppet i fokusDetta förlopp är en föreställning av tiden. I litteratur behandlar man ofta tid som struktur (hur går man från A till B till C), men i konst är det själva tiden, eller hur vi upplever tiden, som gäller. Man säger att tiden är den fjärde dimensionen. I konst tittar man till tredimensionella objekt – rumsperspektivet är ju långt, brett och djupt. Men jag vill be er iaktta den fjärde dimensionen. Var kan man hitta tiden på Kalmar konstmuseum? Hur kan man identifiera tiden?

Vid första anblicken kan vi inte hitta cirklar på Kalmar konstmuseum. Hela huset är en kub och också själva konstverken är nästan alltid inramade av en fyrkantig form. Många associerar konst med bildkonst – en föreställning av ett tillfälle fångat på ett foto, en tavla eller en skulptur. Det finns ingen tid där, bara ett tillfälle av uppehåll. 

Det går lättare med skulptur. Man kan följa linjer, vandra runt en skulptur. Man kan också ställa sig frågor om arbetsprocessen. Det är vad jag själv tycker om när jag tittar på tavlor: att se på varje färgdrag. Själva färgen som brast under torkningsprocessenKonstarbete är tid och lämnar sina spår. 

Därför kan man hitta tid i konst – tid är rörelse, tid är en upplevelse som inte bara ligger i själva verket utan också i betraktaren. Den franske filosofen Henri Bergson skrev i början av 1900-talet att man har en inre-tid. Denna inre-tid får oss att uppleva en minut som en evighet eller en hel dag som bara några timmar. Konstupplevelsen innebär en stor del av denna tid.

Varje gång vi kommer till en slut börjar vi igen och upplever själva verken en aning annorlunda. Det ser jag med en utställning som Madness and Civilization. Denna utställning ger mer för varje besök. Själva utställningen består av upprepningar, en spiralform som ibland går ner (upprepande, förtryckande maktstruktur som begränsar frihet) och ibland upp (ständiga berättelser av motstånd och stolthet). Historien är cyklisk kan man väl säga efter Madness och Civilisation. 

Vi går tillbaka till vårt favoritkonstverk om och om igen. Sådana konsumeringsmönster är inte populära. I vårt samhälle måste vi köpa, spendera, konsumera någonting nytt hela tiden. Men konst erbjuder motstånd. Du får stanna still och vandra i en cirkel. Ibland finns det inte ens ett särskilt klimax. Det är en resa utan att gå någonstans, en som aldrig slutar vara givande.

Bild: Snitt, Karl Erik Häggblad , 1974, ur Kalmar konstmuseums samling