Krig mot lupiner

Det är hög tid att starta krig mot lupinerna”. På detta sätt började en insändare i Barometern den 20:e juni. Efter en kort förklaring om att lupinerna är en invasiv art och varför lupinerna är farliga (allergiframkallande och giftiga”) lugnas krigsspråket ner mot slutet, men man kan inte hjälpa att känna en viss rädsla: lupiner tar över om vi inte gör någonting. På museet har vi just nu utställningar som ifrågasätter hur vi förhåller oss till det invasiva. Vad händer när det verkar som tatt det främmande tar över? 

Ett huvud som ligger i en pöl av nycklar, krossade speglar som formar den afrikanska kontinenten. Vår nya utställning Öppnandet om den svenska missionärsverksamheten i Kongo – visar stora dukar där man ser unga män som bär kistor och andra paket. Anna Ekman och Cecilia Järdemar har omkontextualiserat alla bilder så att ett visst fokus ligger på de här unga männen. De poserar inte. Några av dem har inte ens tid att lyfta huvudet. Vilka är de? Freddy Tsimbas skulpturer berättar om arbete, (mar)drömmar och skadade kroppar. 

Men Öppnandet är också en utställning om att återupptäcka historia och kultur. Jag blev berörd när jag läste hur Ekman och Järdemar tog fotoutställningen till Kongo, där man förvånades över att bilderna innehåller svarta människor – dem själva. Kongos koloniala historia är kanske inte jättekänd för alla och fotobilder är sällsynta. Därtill är den historiska medvetenheten för många kongoleser förknippad med det dåtida koloniala perspektivet – en känslig arvedel eftersom det som har varit invasivt då fortfarande är en del av den kongolesiska samhället.  

För Lela Pierce fungerar invasiva arter som en metafor för människor och migration, men också identitet. Hur pratar vi om migration? Som svart kvinna som växte upp i en småstad i Minnesota, där nästan alla hade svenska rötter och hennes familj var den enda svarta familjen, identifierade Pierce sig som barn med brakvedsrötter – de hade krulligt hår som hon själv. Samtidigt måste man också ta bort brakved hela tiden eftersom det växte snabbt och kunde ta över ett helt område.  

Hennes utställning Invasiva arter: lupiner är inte bara en utställning för att upplysa besökare om invasiva arter utan egentligen mer en erbjudan till identifikation och att gå bakåt i lupiners spår. På detta sätt förblir lupiner en så kallad topos, en startpunkt där man kan upptäcka och berätta en annan historia i vilken lupinernas rötter och frön fungerar som vägar. Bakom den invasiva aspekten finns berättelser om hopp, skönhet och utsatthet.  

Och Småland? Också där hittar vi historier om migration. Inte i minst hos Lotte Laserstein, som betraktas som Kalmarkonstnär, men vars konst är påverkad av migration. Den svenska publiken krävde andra bilder och Laserstein anpassade sig, vilken frustrerade henne enormt. Vad är migrationens pris? Hur mycket måste man ta bort för att bli del av en gemenskap? 

Tillbaks till insändaren. Vi är vana vid att använda en aggressiv stil när det gäller det invasiva. Och självklart måste vi göra någonting för att behålla den biologiska mångfalden. (Kontakta gärna kommunen istället för att bränna ner saker själva). Men i hela begreppet invasiv finns också berättelser om stora förflyttningar och människor som hoppas att hitta ett hem och en gemenskap. Du behöver bara sätta dig själv i deras fotspår. 

Tips för sommaren

Tiden går så fort. Jag sa det senast igår. Ännu en sommar stundar och för många är sommarlovet redan här. Det liksom bara händer. Varje år står jag där i början av juni och bara gapar. Hur gick det här till? Varför var det ingen som sa något på vägen. Typ – Nu måste du vara beredd för nu kommer sommaren. Men jag är aldrig beredd men det ordnar sig ändå. 

Sommaren innebär för mig nyfikenhet och upptäckarglädje. Att besöka nya platser och upptäcka nya saker men även de gamla man kanske glömt eller inte hunnit med. Om några dagar kommer jag hålla ett konstkollo i Hultsfred för unga. Hultsfred är en nygammal plats för mig. Mest förknippad med festivalbesök på nittiotalet. Denna gång möter jag platsen på ett annat sätt. Hos konstföreningen Kopparslagaren i centrala Hultsfred med en grupp ungdomar. En fantastisk mötesplats för konst och konsthantverk där gamla byggnader är varsamt omhändertagna och bevarade. Som en liten oas mitt i Hultsfred. Det finns många sådana här smultronställen runtom i Småland att upptäcka. Man måste bara ge sig ut. 

En annan trevlig sak att göra om sommaren är att besöka loppisar. Är man lite noggrann och har lite kunskap kan man göra en hel del spännande fynd. Inte bara gamla fina möbler, glas och porslin utan även konst. Mitt senaste konstfynd på loppis gjorde jag förra veckan. En vacker akvarell av den kände småländske konstnären Björn Gidstam. Kostade endast tio kronor. Ett urval av Björn Gidstams teckningar och akvareller finner ni ju i vår Smålandsutställning på Kalmar konstmuseum. Fantastiska skildringar av den småländska landsbygden. En gralvas signerad den kände svenske glasformgivaren Edward Hald dök upp i en lada. Vackert målade fiskar som simmar med bland sjögräs i ett grönaktigt vatten. Även Edward Hald möter ni i vår Smålandsutställning på museet. Tillsammans med Simon Gate banade han väg för det svenska glasets storhetstid under 1900-talet. 

Nu till sommaren har vi utökat vår Smålandsutställning med en del nya verk så kom gärna in och besök oss igen även om ni redan sett utställningen. I lördags (15/6) öppnade vi även Lela Pierce utställning – Invasiva arter: Lupiner samt utställningen Öppnandet av Anna Ekman och Cecilia Järdemar samt Freddy Tsimba. 

Även vår Paviljong i stadsparken har öppnat och startat med sin barnverksamhet. Så nu är det bara att gå in på vår hemsida och se vilka spännande saker som händer där i sommar. Avslutningsvis vill jag önska alla en riktig trevlig midsommar och en fantastisk sommar! 

Bild: Björn Gidstam, Stuga i Vickleby, 1974, finns i vår samling

 

 

Flitiga fingrar

I skrivande stund sitter jag i en plaststol i Gislaveds kulturcentrum och lyssnar medan tonerna från akustisk afghansk musik blandas med tjoanden och rop. Veckans eftertanke gäller ungdomar.

 

Man pratar om ”dagens ungdom”. Om hur bortskämda de är, hur långt från verkligheten de svävar online bland youtubers och hjärndöda tv-spel. Att allt handlar om appar och sociala medier. De senaste dagarna har jag mött ungdomar drivna nog att bräcka vad som helst.

De första var praktikanterna som hjälpte till vid bygget av paviljongen utanför museet. I två dagar slet de med att slipa, tvätta och måla inte mindre än 64 golvplattor och sedan göra unika tryck på samtliga. Detta utan så mycket som ett klagomål eller en spydig kommentar. Knappt ens ett försök att förhala arbetet. De är ännu inte myndiga och visar ändå en bättre arbetsmoral än många medarbetare jag haft i mitt yrkesliv. Paviljongen fick vi upp på rekordtid och nu står den återigen på gräsplätten framför museet, redo att ta emot entusiastiska unga (och äldre) kreativa själar. Det ska målas, vävas och odlas i sommar, inspirerat av Lela Pierces utställning Invasiva arter: Lupiner som öppnades i lördags.

Förra onsdagen satte jag mig sedan på en buss mot Gislaved med ett gäng lite äldre ungdomar för att åka och hålla workshop på ett musik- och kulturläger. Detta var ett utbyte mellan museet och organisationen Songlines som arbetar för en meningsfull fritid för unga. Och vilket läger det blev! Ett läger som i stora delar organiserats och hållits ihop av unga ledare. Varje kväll har varit fest med dussintals soloartister och band som spelat för varandra, med konferencier och ljud- och ljusteknik. Dagar fulla med idogt workshoparbete, jam och event.

Här smälls det upp konserter på en timme, man tränar in en flashmob på förmiddagen och spelar upp den på eftermiddagen. Man lär varandra danssteg och ackord i förbigående. Man håller efter sig själv och varandra. De som ror runt alla unga är knappt 20 fyllda själva och gör ett fantastiskt jobb med att vara bonusföräldrar till sina jämnåriga. Det finns så mycket driv, så mycket tankar och så många mål. Det finns så mycket energi i varje person, så mycket vilja som vanligtvis inte tas till vara på. Unga kan. Unga vill. Bara de får utrymme.

Jag tänker på tiden då man hade skrån och gesällverksamhet. När man sattes i arbete utefter sin förmåga. Där du så fort du kunde gå fick börja bära och släpa, sedan göra det arbete som din motorik tillät – grovslipa, hamra, plocka växter och örter… Det man gjort sedan barnsben blir man ju trots allt bra på. Det är klart att barn ska få vara barn, men tanken på dem som ”små vuxna” kanske inte är helt fel. Det är fantastiskt vilket allvar som speciellt barn tar ansvar på. Och med vilken energi de går in i uppgifter!

Jag tänker också på alla tonåringar som får vårt samhälle att gå runt under semestermånaderna. De otaliga som arbetar i vård, skola och omsorg, på restauranger och som vaktmästare. Konceptet sommarjobb innebär ju faktiskt att vi överlåter våra arbeten till samma personer vars lathet och oförmåga vi ofta skämtar om. Och inte går samhället under för det. För att vara ärlig så är det otroligt mycket av turistnäringen som helt och hållet vilar på de ungas axlar medan vi vuxna tar semester.

Jag tycker också att det känns som att många unga som jag träffar idag är mycket mer drivna och kunniga än jag var i samma ålder. Själv gled man runt i estetkorridoren, pluggade när man kände för det och fyllde fritiden med oväsentliga saker. Den generella arbetsmoralen kanske inte var på topp. Men samtidigt så var man ju hyfsat förskonad från det oerhörda förstoringsglas som ligger på alla idag. Det fanns faktiskt en möjlighet att hålla snedsteg hemliga för sina bekanta utanför skolan – sociala medier var slöa och klumpiga och långt ifrån alla använde dem. Du hade heller inte möjligheten att hitta professionella utövare att varken avundas eller lära från via nätet. Man jämfördes inte på samma sätt.

Det finns en otrolig energi och ett otroligt driv som bör tas hand om. Projekt som ung företagsamhet och praktik är fint, men det känns som att de unga borde ges mer plats i den ”riktiga” världen. Per definition så är jag också en ”ung vuxen” och får rabatter och ursäktas i och med min ålder. Att jag arbetar, betalar räkningar och deklarerar definierar mig tydligen inte som vuxen. Min lillebror är stationsansvarig på biluthyrningen där han jobbar, en kompis året yngre än mig har arbetat i vården snart 10 år. Jag vill se mer sånt! Ursäkta och sucka inte över ungdomarna – ge dem ansvar och en chans att växa.

Sätt de flitiga fingrarna i arbete.

Uti vår hage

Varje sommar när jag var liten tillbringade jag minst ett par veckor hos min mormor och morfar i deras sommarstuga. Stugan var av det enklare slaget utan rinnande vatten och med utedass. Två små rum och en jordkällare där vi förvarade maten. Gud vad jag älskade detta ställe! Dessa veckor var de bästa på hela sommaren. 

Vi badade och fikade oss igenom dagarna. Åt middag på altanen samtidigt som vi lyssnade på sjörapporten på radion. Håret tvättade man i regnvatten med timotejshampoo. Innan läggdags gick vi alltid långa promenader genom kohagar och blomsterfyllda ängar. Mormor fyllde famnen med blommor som bars hem. Blåklockor, malva, prästkragar, lupiner och olika slags ängsgräs.  

I sommar presenterar Kalmar konstmuseum en utställning med konstnären Lela Pierce (15/06 – 08/09). Hon kommer från Minnesota och är här i Småland på residence genom Bodycake – Kalmar konstmuseums internationella vistelseprogram för konstnärer. Programmet ingår i projektet “Förnyelse av kulturarvet med samtidskonst som kompass”. Utställningen och vistelsen i Småland görs i samarbete med Nya Småland som är ett interregionalt och internationellt samtidskonstprojekt.  

Under sin vistelse här i Småland kommer Lela arbeta med Lupiner. Denna vackra växt som stoltserar i våra vägrenar och diken. En växt som är inhemsk i Nordamerika där Lela växte upp. I Sverige räknas Lupinen som en invasiv växt. D.v.s. den är en sådan art som genom sin aggressiva spridning hotar att slå ut andra delar av vår växtlighet. Detta kan i sin tur få förödande konsekvenser för vårt ekosystem i stort. 

Lela intresserar sig just för invasiva arter och det språk och handlingar som används när vi beskriver och angriper dessa arter. Ett språk som ligger nära det som handlar om kontroll och maktutövande av minoriteter bland människor och platser. 

Denna sommar anordnar även Kalmar konstmuseum konstkollo för unga mellan 10 – 15 år på sex olika platser i Kalmar län. Detta sker i samarbete med Sveriges konstföreningar Kalmar län. Platserna är Mörbylånga, Hultsfred, Västervik, Påskallavik, Högsby och Emmaboda. Under dessa kollon kommer vi att arbeta med samma tematik som Lela lyfter i sin utställning om Lupiner. Utöver att jobba med invasiva arter kommer vi även belysa frågan kring vattenbrist som under de senare åren blivit en alltmer akut problematik runt omkring oss. 

Dessa teman kommer även stå som bakgrund för vår öppna barnverksamhet Paviljongen som vi bedriver i Stadsparken utanför museet 15/6–15/8. 

Aldrig kunde jag väl tro att mina barndoms somrar kunde kantas av frågeställningar som berör människor och natur på ett så nära sätt. Mormors famnar av lupiner och vattentunnan som jag alltid upplevde fylld med regnvatten. Kanske såg jag det med ett barns naiva ögon eller var det annorlunda då. Kanske vi inte funderade lika mycket över klimatförändringar och förändrade ekosystem då. 

 

https://www.kalmarkonstmuseum.se/exhibition/invasiva-arter/ 

https://www.kalmarkonstmuseum.se/konstkollo-2019/ 

https://www.kalmarkonstmuseum.se/paviljongen-i-stadsparken/