En av alla fantastiska saker jag får arbeta med på konstmuseet är att jag får vara en del av sjuornas årliga Demokratidag. För tredje året i rad har jag haft några klasser från årskurs sju på besök på konstmuseet, som en del av deras demokratiarbete.
De har arbetat med demokratifrågorna i skolan och använder sedan bland annat konstmuseet som ett förlängt klassrum för att vidga frågan än mer och hitta nya ingångar. Jag som konst- och museipedagog får göra mitt bästa för att använda den konstutställning som finns att visa vid tillfället, för det syfte de är här för.
I år råkade det vara Designarkivet från A-Ö som vi arbetade utifrån. Till en början en till synes ganska ”svår” utställning för ändamålet, vad gäller åldersgruppens referenser och erfarenheter. Jag älskar de här utmaningarna och när skolorna förstår hur konsten kan användas på alla tusen sätt.
Det gäller att hitta ingångar och ord och pedagogiska ”knep” där varje respektive målgrupp kan hämtas upp utifrån sin plats, hitta identifikationer att börja väva från för att de ska följa med i trådar, tankegångar, ordförståelse, samband, känslor, medvetenhet och intellekt. Det måste ta tag i den som lyssnar. Annars tappar du dem. Det blir ointressant och tråkigt. Det vet varje bra pedagog och alla goda berättare och storytellers.
Några av de ingångar i utställningen som jag gjorde var att tala om samhälls- och kulturhistoria och arv. Vi tog oss igenom begrepp som folkhemmet, välfärd, klassamhälle, jämlikhet, trygghetssystem, lågkonjuktur, produktionsindustrin, produktutveckling, formgivning, arkiv och så vidare. Vi talade om arkivens och museernas betydelse och tillblivelse, vikten av att spara, samla, bevara, föra vidare historia, kunskaper och vad som funnits före oss, vad som lett oss dit vi är idag och vad vi gör med det. Allt detta genom formgivarnas arbeten, processer, skisser och design.
Det är en enorm glädje att möta dessa unga människor, de sjundeklassare som just lämnat barndomen och ska ta sig genom tonårsvägen fram till att bli de vuxna som en dag kommer att ta över min och alla andra vuxnas stafettpinne för att förvalta vårt arv, av de vi i vår tur gjort med våra arv. Och det finns hopp kära ni. Jag tror de blir våra hjältar, de här unga människorna. Ännu med bus och lek i ögonen, blyghet, osäkerhet och identitetsökeri – ser jag klokskap och medvetenhet som växer i dem. Och jag är säker på att deras lärares engagemang och ordnande med det viktiga ämnet demokrati och deras möte med konsten kommer att påverka dem inför framtiden.
