Inte ”bara” mat

Nu är det bara en dag kvar till julafton, med julklappar, tomtar och en hiskelig massa julbord. Och det där med julbord, eller matvanor mer specifikt, är något som jag har funderat över mer och mer på sistone.

Delar av vår utställning Du har två kor handlar om just djurhållning och matproduktion, från det experimentella produktionshuset JJBL och Temple Grandins slakteridesign till Nick Mays verk ”Until the cows come home” som handlar om mul- och klövsjukan. Vad jag funderat över är just hur mycket vi använder av djuren och, framförallt, vilka produkter som efterfrågas.

På julbordet är det ju grisen som spelar huvudrollen, med fisken och potatisen som danspartner och kon som blygsam biroll i någon köttbulle eller genom grädden i Janssons frestelse. Så låt oss gå ifrån kon en stund och ägna oss åt julbordets huvudrollsinnehavare. Hur mycket av denne är det som vi faktiskt använder? Julskinka, köttbullar, prinskorv och kroppkakor består alla till största delen av kött – muskelmassa. Grisfötterna och knorrarna har så gott som försvunnit, likaså har syltan och dopp i grytan avlägsnats från många bord. Varför? Jo, för att det är rätter som inte är väl omtyckta, rätter som någon i familjen gillar, men annars är där mest enligt tradition. Traditionen att använda allt på grisen, för att inte slösa med resurser. En tradition som börjar försvinna.

Matlagning är ju i grunden en överlevnadsstrategi, och historiskt sett har vi varit tvungna att klämma ut varenda droppe energi som vi kan ur vår mat. Oftast har man till och med behövt fylla ut den för att lura vår kropp att den inte är så mager som den faktiskt är. Hur annars kom man på vilken del av den sura tallbarken man kunde använda för att göra barkbröd, eller att man behöver koka murklor fem gånger för att inte bli förgiftad när man äter dem?

Maten, processen att skaffa föda, upptar i djurriket majoriteten av individens vardag, vilket också varit fallet för människan långt fram i tid. Detta har i vårt samhälle reducerats till små pauser – ett telefonsamtal till pizzerian eller 8 minuters mikrotickande medan man uppdaterar sitt facebookflöde. Den halvår till årslånga uppfödningsprocessen (som är fallet för större slaktdjur), den flera dagar långa slakten och omhändertagandet av restprodukterna som ingår för att få köttet på bordet ser vi som konsumenter inget av längre. Själva tillagningsprocessen, om man nu faktiskt tar sig tiden att laga mat, har också omvärderats. Från att ha varit en process för överlevnad ses det idag antingen som ett nödvändigt ont eller en jakt på den ultimata smakupplevelsen. Att ha mat, äta mat och bara äta det vi tycker är gott tas i Sverige för givet.

Nyckelorden här är ”i Sverige”.

 

För några år sedan träffade jag av en slump på en jämnårig från Sicilien, som vid tillfället arbetade i Sverige. Han berättade om chocken han fick första gången som han träffade en vegetarian. För honom var det ett så bisarrt koncept att utesluta något ur sin kost. Som han själv uttryckte det var filosofin i hans hemkvarter ”Om det inte är giftigt så äter vi det”. Likaså träffade jag vid ett annat tillfälle en man från Sydafrika som var förvånad över antalet kaniner i Kalmar och påpekade att om vi varit i hans hemstad hade någon skjutit och ätit upp dem för längesen.

I Sverige och de flesta länder i väst så avfärdar vi tanken på att använda många djur som mat. Samtidigt är den globala köttkonsumtionen den högsta den någonsin varit. Den gör beslag på 80% av världens odlade yta och står för en femtedel av koldioxidutsläppen. I USA går hälften av landets färskvatten till nötdjursuppfödning. Samtidigt så finns hamburgare av labbodlat kött att köpa för runt hundringen på restaurang i Nederländerna. Havre- och sojamjölk fyller redan hyllorna i affärer och den första artificiellt framställda animaliska mjölken står att finna i Silicon Valley i USA.

Sammanfattningsvis har djurindustrin förändrats och kommer att fortsätta förändras. Animaliska produkter har på mindre än ett sekel gått från att vara en lyxvara till något som många ser som nödvändigt i sin kost. De stora mataffärernas charker svämmar över av olika former av kotlett, stek, färs och bacon, medan halvfabrikaten domineras av hamburgare, biffar, korv och köttbullar. I ett ensamt kylskåp någonstans trängs sedan sylta, leverpastej och blodpudding, ja, allt det där i djuret som inte är muskelmassa. Men medan blodpudding serveras aktivt i skolmatsalar och leverpastej står att finna i mångas kylskåp, är det också all blod- och inälvsmat som konsumeras i någon större skala, och är inte nära på jämförbart med mängden köttprodukter.

Det tål att tänkas på. Det säger sig självt att föda upp djur för att bara äta godbitarna är ohållbart – både ekonomiskt och resursmässigt. Men vad ska vi göra åt det? Ska vi övergå till labbodlat kött för att kunna fortsätta vår konsumtion med mindre påverkan på naturen? Ska vi starta en revolution för att dra tillbaka levergrytan och palten till middagsborden? Eller ska vi minska på de animaliska produkterna och övergå till mer resurssnåla vegetariska och veganska alternativ?

Mat är i slutänden så mycket mer än en klump kalorier som ska ner i magsäcken. Maten i sig har sin historia från jord till bord, vi som äter den har våra tankar och åsikter och recepten har sina kulturella rötter. Det kan vara värt att ägna en tanke till vad vi har på julbordet och varför det står där. Det är trots allt en tusenårig tradition som bottnar i att driva vinterns svårigheter på flykt – att träffas över god mat och dryck och lämna den bitande kylan utanför. En tradition där man nyttjar allt som finns till hands.

Publicerat av

oscar

Är förutom besöksvärd även konstnär, scoutledare och intiativtagare till konstnärsgruppen Skräp. Född och uppvuxen i Kalmar. Bryter då och då upp tillvaron med att backpacka, lajva och urban exploring. Konst är för mig ett unikt kommunikationssätt för att förmedla och inspirera vad man inte kan delge med ord.