En vår av historier

Berättelser finns överallt.

I varje människa, varje husgrund, varje målning och skulptur. Vårens utställningar är fyllda av dem. Speciellt Småland: Idyll och irrvägar. Förförra onsdagen så var Hans Almqvist här och berättade om skeppet Vegas resa runt den eurasiska kontinenten. Detta äventyr som sjömän från Möre drogs med på är värdigt historieböckerna, då de gjorde en resa som ingen tidigare klarat, frös fast i isen på nordhavet och blev bjudna på fest vid pyramiderna. Självklart blev de mottagna i Sverige av självaste konungen Oscar II och fick medalj för sina bragder. Detta sparkar igång vår föreläsningsserie kring utställningens många historier som kommer följa oss fram till juni månad.

På väggen bredvid Vega-expeditionens klenoder hänger tre kvinnor från bygden som var och en gjort sig kända i Småland, Sverige och utomlands. Christine Sundberg som gick på Kungliga Konsthögskolan, flyttade till Frankrike och blev kopist på Louvren. Josephine Nisbeth som startade skola här i Kalmar och lät uppföra en byggnad som ännu står kvar som lärosäte, nu i Linnéuniversitetets tjänst. Emma Ekwall som kom från det lilla samhället Granbo i nuvarande Tranås kommun, kom in på konsthögskola, blev känd för sina barnporträtt och var den första kvinnan som mottog den kungliga medaljen 1871.

På andra våningen blandas Professor Balthazars många berättelser med Jugoslaviens, Kalla krigets och den Alliansfria rörelsens historier. Allt är sammanvävt genom Zagreb animation school, studion som gjort Balthazar. När denna utställning väl avslutas i slutet av månaden tar i stället Ölands Folkhögskola plats i salen. De fyller upp huset med ett antal nya historier och konstnärskap under maj månad. I maj dyker också Peder Nabos utställning Rot upp, som tar sig an ursprung och bakgrund på sitt eget sätt.

Föredragsserien kring Smålandsutställningens många berättelser löper genom hela våren. I ateljén har det också påbörjats en resa, i Vegas tecken, där barnen varje söndag tar sig en bit längre på sin världsomsegling. Så till slut när sommaren bryter igenom i juni månad får vi sällskap av en annan sorts historia – om växter. Mer exakt lupiner. Men vad de har att berätta lämnar jag till dess.

Vi på museet önskar er en härlig vår av konst och berättelser!

 

Bild: Flicka som målar, Emma Ekwall (1838-1925), Ur museets samling

Allmänt mänskligt

Jag har rymt hemifrån

Jag har skolkat från skolan

Jag har tjuvrökt

Jag har fått mitt hjärta krossat

Jag har bråkat med mina föräldrar

Jag har tyckt mig vara vuxen innan de vuxna tyckt det

Jag har haft mardrömmar som liten som jag minns än idag

Jag har smitit ut på natten när resten av familjen legat och sovit

Jag har hängt med personer som kanske inte var det bästa för mig

 

Hur många gånger nickade du precis och tänkte ”jag också”? Om svaret är ”ingen gång”, läs igenom ovanstående rader igen och tänk efter noga. Samtliga påståenden stämmer för mig. Det kanske kan tyckas vara ganska personliga saker att säga, speciellt såhär i en officiell blogg för ett konstmuseum. Men är de verkligen det? Det är saker som finns i varenda ungdomsbok och biografi. Varför då? Jo, för att de allra flesta av oss har varit med om dem.

Det är många som känner igen sig i våra utställningar just nu. Det självklara är ju Småland – idyll och irrvägar, där många som är från trakten känner igen sina hembygder, eller Orreforsglaset, Döderhultarns figurer eller Björn Bergs Emil i Lönneberga-illustrationer. Det är också många som känner igen sin barndoms Balthazar på andra våningen. Men framförallt så känner man igen sig i verken. Bland Balthazars filmer känner man såklart igen Martin, den som ingen märker när han är på plats och alla saknar först när han är borta. Man känner igen musikerna som följer sin dröm, men har det svårt när ingen håller dem om ryggen. Eller lyckan när man, likt trafikpolisen och generalen träffar en själsfrände, där allt bara klickar.

När vi tittar på konst som föreställer människor, verkligen tittar och försöker förstå, sätter oss in i deras tillstånd, insuper deras ansiktsuttryck och känsloyttringar… Så börjar vi få en känsla för dem. En förståelse för ett livsöde, eller en personlighet. Eller så lär man sig något om sig själv. Det finns mycket som är allmänmänskligt och det går snabbt att tolka in sig själv i bilder av andra, bara man ger det chansen.

I USA bor en man som heter Daryl Davis. Han är en svart musiker, som har gjort det till sitt livs uppdrag att få så många KKK-medlemmar som möjligt att sluta engagera sig i organisationen. I dagsläget har han personligen fått fler än 200 att sluta. Hur? Genom att prata med dem. Ju mer han pratar med dem, desto mer gemensamma saker upptäcker de hos varandra – sportintressen, favoritmusik, mat och annat. De pratar också om förutfattade meningar. Till slut så blir det där med annorlunda hudfärg inte något annat än just vad det är – en del av ett utseende.

Jag tror att vi har mycket att lära oss av den animerade filmen, av Döderhultarns träfigurer och Lotte Lasersteins oljemåleri. Av alla sätt som man avbildat människor genom historien. Vi kan dels upptäcka det speciella med just en tid, en person eller en kultur. Men vi kan också se att vi trots alla skiftningar ändå kan känna igen oss i dem som avbildats. I våra gemensamma skönhetsfläckar, snedsteg, segrar och förluster – kort sagt, i det allmänt mänskliga.

”Hurdan är en bra människa?”

Det är en bra fråga, eller hur? Men vad har den med animerade seriefigurer att göra? Jag kommer till det, så småningom.

Året jag började arbeta på museet gick jag på en massa guidningar av utställningarna för att få en uppfattning om hur man guidar samtidskonst. En av dessa var av Djupt minne, sommarutställningen 2017, som guidades av vår dåvarande pedagogiskt ansvariga Nathalie Marosan. I början av varje tur av utställningen ställde hon just denna fråga.

Hurdan är en bra människa?

Oavsett gruppens ålder, nationalitet eller språkkunskaper frågade hon alltid samma fråga. Och hon fick alltid samma svar:

Man är snäll.

En så enkel sak, men gemensam över hela denna planet. Du kan vara född i vilken kultur som helst. I vilken religion som helst. Med vilken bakgrund som helst. Men i slutänden, när man ska komma på vad som är absolut viktigast så är det snällheten som dyker upp. Även om det kanske inte alltid är det första som man tänker på så tror jag att vi alla kan enas om att just denna egenskap är central för den typen av människa man vill vara med. Den typen av människa man vill ha och hoppas att man har omkring sig.

Det kanske är på grund av just detta som program som Professor Balthazar har fått en sådan spridning världen över. Och inte bara han, utan nästan alla seriefigurer som är kända världen över har den kärnan. De kanske tydligaste är Stålmannen och Musse Pigg, som alltid gör det rätta och hjälper de svaga. Men även vildhjärnor som Kalle Anka och Pippi Långstrump har ett samvete som gör att de i slutänden vill vara snälla.

Låt oss kika lite extra på en av dessa karaktärer, på ytan Professor Balthazars klara motsats – Kalle Anka. Denne hetsiga anka är inte bara skapad och utvecklad i 1900-talets ultrakapitalistiska USA utan är dessutom mycket våldsam, och tar snabbare till nävarna än hjärnan när det gäller att lösa problem. På andra håll i världen, speciellt i USA, så är det Musse Pigg som är Disneys galjonsfigur. Han är genomgod, ordentlig och gör alltid sitt bästa. Men här i Sverige så hamnar han i skuggan av sin kompis Kalle. Varför?

Kanske är det för att igenkänningsfaktorn är så hög. Kalle är en karaktär med brister och börjar så gott som alla sina historier i underläge. Antingen jobbar han urtråkiga skift på Margarinfabriken eller sliter för slavlöner åt Farbror Joakim. Hans bil är konstant i behov av reparation och han ryker jämt ihop med tjänstemän av alla de slag. Hans förhållande med Kajsa är allt annat än stabilt och mellan allt detta måste han agera extrapappa åt sina tre brorsöner. Dessutom verkar han konstant otursförföljd. Även om hett temperament verkar gå i släkten så skulle man nog kunna säga att allt som öses över hans huvud är nog för att få vem som helst att brisera.

Kanske är det för att Kalle trots allt detta nästan alltid viker sig. Han tar med knattarna på den där konserten de ville gå på. Han erkänner till slut att han har gjort fel, eller så ger han upp något för någon annans skull. Även när det leder till att han får storstryk av andra karaktärer – typ Kajsa eller Joakim.

Kanske är det för att man i släkten Anka alltid ställer upp och sätter familjen först – oavsett om det är så att man behöver hjälpa till eller själv blir hjälpt. Det finns en tanke om att sätta andra först och hjälpa de i nöd. Och om man inte kan lösa det på egen hand kan man alltid fråga den finurliga uppfinnaren Oppfinnar-Jocke.

När allt kommer omkring så är kanske inte Balthazar och Kalle Anka så olika som man tror. Här i Sverige har många av oss växt upp med båda två, och benämner de båda som serier i sin egen rätt. Även om de är skapta i vitt skilda kulturer under oerhört olika förhållanden och visuellt och temamässigt ofta skiljer sig mycket åt. De har trots allt en gemensam värdegrund, en värdegrund som delas världen över:

Man ska vara snäll

Tidig vårstädning

Ja, jag vet att det bara är februari, men här på museet är vi redan igång.

Man kanske inte tänker på det när man går i utställningshallarna, men det är en himla massa som ska städas efter varje utställning. Väggar ska rivas, podium ska flyttas, tv-apparater och projektorer ska plockas ner. Sedan ska det som inte går att återanvända slängas, golven ska sopas och sedan skuras, ibland ska det till och med målas om. Allt detta innan vi kan välkomna nästa utställning. Just nu är vi i full färd med att städa plan 2 där Madness and Civilization plockades ner i början av veckan. Idag, lördag, spelades D-moll är ljusgrönt för sista gången på fjärde våningen och drar nu ut på turné med scen och allt. På söndag så är det sista chansen att se modeskisserna på plan 3 innan de åker tillbaka till Designarkivet i Pukeberg.

När alla utställningar slutar samtidigt så blir det alltså som att vi vårstädar hela huset. Det blir lite likadant som när man röjer hemma. När ett rum är nystädat så ser man det i ett nytt ljus. Man märker hur möblerna förhåller sig till varandra, man ser kontrasten mellan tapeten och parketten och hur ljuset faller genom de nyputsade rutorna. Det blir liksom en annan rumslighet utan alla saker som ligger överallt. Kalmar konstmuseum är inget undantag, och det är kanske först när huset är tomt som man på allvar kan uppskatta Thamm och Videgårds prisbelönta arkitektur. Med detta i åtanke så kommer vi under hela vecka 7 bjuda in till visning av museets arkitektur, helt gratis! Oavsett om du brinner för form och byggnadskonst eller är en av dem som ännu inte vant sig vid vår svarta kub i stadsparken, så kom in och ta en visning! Kanske upptäcker du något du gillar i vår vindlande spiraltrappa och våra ljusa rum. Det kostar dig ingenting förutom din tid.

Den 16 februari har vi återigen utställningar i huset, denna gång om Professor Baltazar som gjort vår nya chef Bettina Pehrsson sällskap ner från Marabouparkens konsthall i Stockholm. Vad denne barnfilmsfigur har att göra med den Alliansfria rörelsen och varför barn från Iran och Irak växt upp med samma tv-program som oss i norr får du veta då. I mars får professorn sällskap av Småland: Idyll och Irrvägar, en utställning som utforskar småländsk konst – historiskt sett och i samtid. Medan denna gör oss sällskap in i sommarmånaderna så kommer det dyka upp ännu mer konst ju närmare vi kryper mot solen och värmen.

Varmt välkommen in för att tjuvstarta våren med oss här på museet!

Dissonans

Musik är ljud

Ljud är musik

Att knäppa på ett stålrör eller knacka på en bordskiva, eller att tappa ett glas i golvet. Det låter kanske inte så frestande, men om man befinner sig i närheten av en skicklig musiker kan vanliga oljud snart bli musik. Eller rättare sagt, man inser att de är musik.

Det har väl inte undgått någon att Peder Nabo spelar sin avslutningsföreställning på plan 4 på museet just nu. Det faktum att det har fått sättas in extraföreställningar för att möta efterfrågan säger väl sitt. Utan att avslöja för mycket så kan man väl säga att Nabo utforskar och tänjer på alla möjliga gränser när det gäller musik. Han har sitt eget sätt att se på musik och skalor och har påpekat att det finns människor på vår planet vars skalor låter helt dissonanta för oss västlänningar, samtidigt som våra toner låter märkligt i deras öron.

Just det där med klara toner och dissonanta… kan man verkligen använda ett sånt uttryck om vi har så olika sätt att se det? Är det inte snarare ”vad jag är van vid” och ”vad jag inte är van vid”? Att slänga in ett främmande ljudspår i en annars bekant tonföljd skapar ju trots allt intresse. Queen är ett exempel. Glitch-hop genren är en annan. Men sådana grepp är inte unika för musiken.

Konst, framförallt samtidskonst, utnyttjar det dissonanta och det kanske är det som gör det så intressant… Man skulle kunna säga att konst gör ett speciellt visuellt ”ljud” som väcker något hos oss. Vissa konstverk, som en målning med ett proportionsenligt och behagligt motiv slår en ”klar” ton som oftast får oss att känna behag och bekvämlighet. Det är jämförbart med populärmusik och kända folkvisor – det är bekant och tryggt och upplevs därför som vackert. Andra konstverk gör ett dissonant ljud som får oss att lyfta på ögonbrynen, rynka på pannan och fundera.

Är det inte just det som är samtidskonst? Ett försök att göra dissonanta ljud och tonskalor? Något som sticker ut och som gör att man reagerar. Något som nästan är bekant men ändå inte, eller något som är så långt bortom vår fattning eller så påfrestande på vårt jag att det väller upp känslor vi inte visste vi hade, eller som vi inte låtsas om. Därför är det väl väldigt passande att vi har musikföreställningar på fjärde våningen, även om det inte normalt brukar ske på museum.

Sen finns ju så klart den konsten som utnyttjar just ljud – det har vi på andra våningen. Kudzanai Chiurais videoverk We live in silence nyttjar många former av experimentellt ljud och musik och The library of things we forgot to remember består av vinylskivor och grammofoner. Det är historiska inspelningar, ett arkiv av musik och tal som man kan botanisera i för att lära sig om det som varit. För att vi kollektivt inte ska glömma bort och göra samma misstag igen.

I slutänden har all kultur samma uppdrag, oavsett om den är behaglig eller dissonant eller använder ljud eller ljus som medium:

Att slå an en sträng hos dig som ser och hör.

Lite hjälp på traven

Konst är svårt.

Svårt på precis samma sätt som att det är svårt att skejta.

Jag kan inte skejta, trots att jag försökt flera gånger. Jag har ganska dålig balans och inte några jättebra reflexer. Men det kanske är att förvänta sig, eftersom jag kan räkna gångerna jag stått på en skejtboard på mina tio fingrar och aldrig haft någon som på allvar förklarat för mig hur man ska göra. Jag har aldrig snackat skating, eller hängt vid skateparker. Den enda skejtaren jag känner till är Tony Hawk, fast det gör å andra sidan större delen av mänskligheten i min ålder också.

Jag hyser däremot inga tvivel om att jag skulle kunna lära mig skejta. Inte för att jag tror att jag skulle kunna bli någon Tony Hawk, men jag skulle i alla fall kunna lära mig ett par tricks och att stå på brädan i nerförsbacke. Om jag lade ner tiden och energin och kom in i rätt tänk.

Det är samma sak med konst. Du kan inte förvänta dig att gå in på ett museum och förstå allt första gången. Eller andra gången. Eller tredje. Det är faktiskt så att det för mig som guide ofta tar ett par rundor av en utställning innan jag känner att jag förstått vad konstnären vill säga. Jag går också på vernissager och visningar av konstnärer jag är intresserad av. Mycket är lättare att förstå med kontext och förklaring.

Ibland får man vara beredd på att bli konfunderad eller irriterad. Det är en del av att titta på konst, speciellt samtidskonst. Men till skillnad från skating så behöver du inga snabba reflexer eller några smärta, smidiga ben för att intressera dig för samtidskonst. Faktiskt så behöver du inga ben över huvud taget för att uppskatta ett stycke konst. Allt du behöver är ett öppet sinne. Ögon är en fördel, men till och med dem kan man klara sig utan. Det går fortfarande att ha någon som syntolkar, och vem som helst kan tänka kring konst, även om man inte rent fysiskt kan se den. Men om det däremot blir problem på just tankefronten, om man trots sina varande eller icke-varande ben och ögon inte känner att man har något att hjärngymnastisera med, kan jag härunder erbjuda lite draghjälp.

 

Mitt personliga recept på att uppleva konst råder som följer:

  1. Upplev konsten. Titta. Lyssna. Lukta. Om man får röra den, rör konsten. Använd dina sinnen för att ta in intryck och fundera sen över verken. Vad, var hur och varför? Vad tycker du att du har framför dig och vad väcker det för funderingar och tankar i dig?
  2. Läs verknamn och eventuella texter i utställningssalen och se om det ändrar på din åsikt och uppfattning. Kanske hittar du något nytt att fundera kring, eller ser detaljer som du inte upptäckt innan.
  3. Om det finns, läs utställningens katalog eller övrigt utställningsmaterial. Tar konstnären eller curatorn någon ställning i hur verken ska upplevas eller vad de betyder? Överensstämmer det med din upplevelse? Om inte, kan du ändå förstå tankegången?
  4. Gå på en guidad visning. Håll dig öppen för idéer och lyssna på vad guiden har att säga. Ibland dyker det upp ny information eller ingångar som varken står i katalogen eller i utställningsrummet.
  5. Ställ frågor. Gärna till guiden, eller någon annan i personalen. Ibland kanske det inte behövs, ibland är det absolut nödvändigt. Framförallt beror det på hur mycket du själv vill veta.
  6. Om du fortfarande är intresserad av konsten och konstnären, skriv upp namn och sök på det på nätet. De allra flesta idag yrkesverksamma konstnärerna har sina egna hemsidor, eller i alla fall ett instagram- eller facebook-konto där du kan se mer av deras konst och få konstnärens egna tolkning på vad de gör. Du kan också fråga personalen på museet, galleriet eller konsthallen om tips angående konstnären.

 

Självklart är denna lista bara ett förslag jag erbjuder, men som jag vet funkar för mig. Om du tappar intresset någonstans under punkt 1-3, så hoppa direkt till punkt 4. Om inte det hjälper, och du fortfarande inte känner något intresse för just den utställningen – släpp den, den är tydligen inte din grej. Om du hellre börjar med att gå en guidad tur är det givetvis också helt ok, men personligen gillar jag att bilda mig en egen uppfattning innan jag tar in någon annans.

Vi i personalen på museet, och alla andra ställen som visar konst, finns på plats just för att ge dig redskap för att uppleva konsten. Sannolikheten att du kan börja trixa med en skateboard när du ställer dig på den för första gången är ganska liten. Likaså är chansen att du förstår alla nyanser av ett samtidskonstverk första gången du ser det.

Så ta hjälp av oss.

Även den bäste kan behöva lite hjälp på traven ibland

Insvept i ett stycke Jag

Nu har det hänt igen.

Museets möjligtvis minst modeintresserade person ska skriva om mode.

Eller det är inte sant, jag är intresserad av mode. Men inte på det sättet att jag bryr mig om vilka märken som är stora och hur modet förändrats genom tiderna. Inte heller så att jag lägger ner tid, energi och pengar för att min outfit ska vara på topp, utan det är mer varför folk har på sig det som de har på sig som intresserar mig.

Varför har du den långa svarta rocken?

Den korta kjolen som knappt täcker låren? Den bylsiga ytterjackan? Militärbyxorna? Reflexmössan? Varför har du shorts när det är minusgrader? Varför har du yllejacka när det är 20 grader varmt?  Varför?

För att det gör någon glad. För att det gör någon arg. För att jag tycker det är snyggt. För att det är så jag känner mig. För att det är praktiskt. För att det INTE är praktiskt. För att modet råkar vara så här, i Finland, i Japan eller Spanien. För vem utom spanjorerna, som har sol året om, kan tänka sig ha en vårkollektion som är svart? Inte svensken som precis kommit ut ur årets självmordstätaste period, den mörka eviga gråvintern som håller oss i sitt grepp från mitten av oktober till någon gång runt påsk.

Ja, vad tänker modedesignerna som sitter och påtar med sina skisser? Vad gick genom Wanja Djanajeffs huvud när hon satte samiska mönster på vinterkollektionen? Var det Kerstin Thorvalls försök till revolution att rita med yviga linjer eller var det bara det enda sättet hon kände att hon kunde få fram det hon ville?

Kudzanai Chiurai, konstnären bakom Madness and Civilization har tänkt, det vet jag i alla fall, för han har förklarat för mig att en tanke med We live in silence-serien var att placera in den svarta personen på konstmuseerna. Han kunde inte se sig själv i någon av alla de hyllade historiska oljemålningarna. Så han lyfte in sig själv, sin släkt, sitt land och alla som inte har den arsenik-vita hyn, som tycks vara så populär, in i de konsthistoriska verkens värld.

Vad det gäller att ikläda sig en roll så är filmen med samma namn intressant. I We live in silence 1-7 så överger den kvinnliga huvudpersonen sin traditionella folkdräkt för en västerländsk kostym för att visa att hon anammat sin nya kultur. Hon röker cigarr, dricker whiskey och skriver en check till servitören. Men när hon till slut sitter vid mitten av bordet, omgiven av likadant klädda som dricker vin och skrattar och hon stirrar oss i ögonen… så bär hon huvudbonaden från sitt hemland.

Vem är hon? Egentligen?

På tredje våningen på museet, under Sydostens lokala förmågor och över Kudazani Chiurais politiska verk, sitter ett stickprov av Designarkivets modeskisser, samlade under namnet Vem är du?. De har fått sällskap av dikter, lyrik på engelska och svenska, översatta och på originalspråk. För att belysa något med skisserna. För att säga något om de i teckningarna många gånger osynliga modellerna, eller den som höll i pennan.

Vem är du?

I twilight?

I Game of thrones?

I Solsidan?

Likt kläder köper vi koncept online och sveper in oss i dem, kallar dem för Jag. Är det inte bättre att definiera sig själv med adjektiv än med någon förkonstruerad mall? Jag minns att i ett stycke från de svenska nationella proven som jag skrev i grundskolan var det en man som sa: ”Du kan inte köpa ett färdigt koncept och säga att det är du. Du måste utforma det själv. Ta bibeln till exempel…” Och ja, pröva du att fråga fyra präster vad kristendom är. Plötsligt är definitionen ”kristen” reducerat till ett grå dis och du måste definiera vad för slags kristen du är, eller försvinna in i ett anonymt myller av tudelade åsikter.

Men ibland är det bra. Som när Kudzanai infogar den svarta personen i västerländsk konst. Som gör ett färdigt koncept till sitt. Eller som använder berättelser och historien för att ta avstamp för att definiera vad han är och inte är.

Vem är du? I detta nu? Förutom skisserna och poesin på tredje våningen så finns där också tre speglar. Så titta på verken. Läs texterna. Tänk ett slag. Och titta på dig själv.

Vad ser du?

Den som inte känner historien är dömd att upprepa den

Detta citat av George Santayana slängs runt och används i alla möjliga sammanhang. Oftast citeras det lite olika från tillfälle till tillfälle men andemeningen är generellt densamma: Att man inte behöver göra samma misstag som andra, om man tittar på vad de redan gjort fel.

Imorgon, lördag så invigs Kudzanai Chiurais utställning Madness and Civilization här på museet. Kudzanai, konstnären som säger att om det finns en plats som står ledig i historien så ska man resa sig och ta den. Det är vad han själv gjorde när han 2008 bestämde sig för att ägna sig åt politisk konst i sitt hemland Zimbabwe. Hans kritiska verk gentemot dåvarande president Robert Mugabe sågs inte med blida ögon, och efter hot om arrestering gick han i självvald exil till Sydafrika. Där har han sedan dess fortsatt med sin aktivism genom flera olika discipliner. Ofta utforskar han just alternativa versioner av historien, genom fiktiva skildringar av nutid, dåtid och framtid.

Bland verken i utställningshallen här i Kalmar hänger ett specifikt verk med en både ytlig och djuplodad symbolik som går att koppla till just det ovan nämnda citatet.

Verket bär det kanske oansenliga namnet We live in silence XIIII. Verket i sig består av ett fotografi och är producerat så sent som 2017, men motivet har använts åtskilliga gånger genom historien och är ett oerhört populärt motiv inom det klassiska måleriet. Verket är ett i en lång rad av skildringar av den apokryfiska berättelsen där judinnan Judith hugger huvudet av överbefälhavaren Holofernes. Chiurais verk är tydligt influerad av Artemisia Gentilleschi och Caravaggios versioner, två av historiens mest våldsamma tolkningar som bägge avbildar Judith i sekunden hon sänker Holofernes eget svärd i hans hals och blodet sprutar ut. Men till skillnad från de klassiska verken är Judith och hennes kammarjungfru i Chiurais version bägge svarta, medan Holofernes fortfarande är vit. Kvinnorna bär även var sin kostym istället för de klänningar de brukar skildras i.

Den ytliga tolkningen av verket är förstås lätt att göra. Det är en afrikansk politisk aktivist som skildrar två svarta som dödar en vit tyrann. Man kan tolka det som rättskipande eller hämnd, eller bägge två. Man kan se det som ett folk som reser sig mot sina förtryckare och ett folk som gör sig av med det gamla förlegade. Det är också skildrandet av hjälten som ställer upp för sitt folk. Men om man tittar på verket ur sin kulturhistoriska kontext så finns det ännu en mening att se – just i den vite mannen skildrad som Holofernes.

I den apokryfiska berättelsen om Judith så är Holofernes en stor erövrare för sin konung Nebuchadnezzar. Han går från land till land och utökar kungariket, lägger folk under sig och förstör deras heliga platser och religiösa centrum för att de istället ska tillbe konungen som gud. Detta gör honom till en tvättäkta imperialist och kolonisatör, detta tusen år innan de orden ens myntades. Holofernes framfart skiljer sig heller inte särskilt mycket från vad västvärlden gjort med den afrikanska kontinenten. Man har lagt mark under sig, tagit folket till slavar och berövat dem sin kultur till fördel för sin egen. Men det är långt ifrån det enda exemplet på systematisk imperialism genom historien. Det antika Rom förintade alla heliga platser de lagt under sig och nazi-Tyskland skapade sina utrotningsläger för att göra sig av med oliktänkande och oönskade från de länder de erövrade. Och så upprepar sig historien gång på gång.

Ingen av dessa historiska imperier har däremot lärt sig läxan av sina föregångare – alla imperium når ett slut. Det går inte att kuva en befolkning i evighet. Vare sig det är genom en ovilja att samarbeta eller direkt revolution så kommer imperiet smulas sönder till sina beståndsdelar. Nya länder bildas och gamla återuppstår. Till var Holofernes kommer till slut en Judith – Någon som stiger upp för att fylla en tom plats i historien.

Dåtidskonst

För några dagar sen fick jag ett nytt sätt att se på begreppet samtidskonst. Eller, jag kanske bara inte insett hur samtida samtidskonst är.

Ingela Ihrman, vars verk Paddan vi visar på tredje våningen, kommer att vara den konstnär som representerar Sverige i den nordiska paviljongen på Venedigbiennalen.

När hon gick på Konstfack så sa man att de teman hon arbetade med var ointressanta och ”ute”.

Markus Åkesson, som vi hade uppe på museet i våras, säljer ut hela utställningars värde av tavlor i centrala Paris.

När han gick på Ölands Folkhögskola blev han tillsagd av Lars Vilks, konstnär och professor i konst, att lägga av med måleri eftersom det inte slog i konstvärlden.

Jag skrev i ett av mina tidigare blogginlägg att konsten som begrepp innefattar både den traditionella och samtida konsten. Båda behövs för att bilda en sammanhängande konstvärld och synlig kulturhistoria. Men precis som med mode, mat och hälsotrender går det givetvis vågor i konsten. Vad som anses modernt vid ett tillfälle är omodernt fem år senare, för att sedan bli toppmodernt igen efter trettio. Och det vore ju inte så stor sak – om inte konsten också hade som uppgift att utmana och ge nya perspektiv, att bearbeta och synliggöra problem. Det blir givetvis ett problem när frågor som feminism, jämlikhet och miljö blir ”omoderna”.

Så klart kan konstvärlden bli mättad av en typ av teman eller tekniker. Man känner att samma sak upprepas gång på gång. Då är det klart att man längtar efter något nytt. Något fräscht. Ett nytt ämne eller ny infallsvinkel.

Men då blir det ju så, att konstnärer som arbetar med ”omoderna” teman hamnar i trubbel ekonomiskt. Får du inga uppdrag, inga verk sålda, har du inga pengar att leva på. Och eftersom konstnärer generellt sett inte lever i flärd och överflöd, så kan den smällen vara nog för att lägga konstnärskapet på is till fördel för ett mer stabilt brödjobb. Plötsligt så försvinner en viktig röst från konstvärlden, som kanske aldrig kommer tillbaka.

Precis som vi odlar ekologiskt, använder förnybara bränslen och gör naturreservat för utrotningshotade arter, så kan det kanske vara bra att ”klimatkompensera” konstvärlden lite grann. Som konsumenter av konst och kultur så bidrar vi till hur konstvärlden ser ut. Givetvis kan man tycka att museum, konsthallar och andra kulturinstitutioner har ett visst ansvar att lyfta varierad konst för att viktiga frågor ska fortsätta hållas aktuella. Men det gör ingen skillnad om det inte finns besökare som ser den.

I slutet av oktober så öppnar Kalmar konstmuseums årliga utställning Sydosten, dit vem som helst, oavsett utbildning och bakgrund kan sök för att få visa upp sin konst, så länge man har en koppling till sydöstra Sverige. Såväl etablerade konstnärer som glada amatörer ställer ut och man får därför en chans att se en bredd av konst som annars kan vara ganska gömd.

Samtidskonst ska hållas modern och aktuell, så klart, det är vad namnet innebär. Den ska inte stagnera, utan utmana och väcka tankar. Men vi får vara noga så att vi inte gör viktig samtidskonst till ”dåtidskonst”, eftersom den inte råkar vara på modet just nu.

Livet, universum och allting

Så heter sista delen i Douglas Addams bokserie ”Liftarens guide till galaxen”.

I hans böcker utforskar han universums hemligheter genom ögonen på britten Arthur Dent, världens kanske enda kvarvarande människa. Vad som börjar som en liftares omtumlande resa genom det okända blir med tiden mer existentiell och i slutet av serien har Addams behandlat de flesta av livets stora och små frågor. Men så är ju ”Liftarens guide till galaxen” också en komedi och science fiction-serie, skriven på författarens eget lekfulla sätt. Boken använder logik som att fåglar flyger genom att ”missa marken” när de faller och att man kan färdas i överljushastighet genom att skapa så mycket osannolikhet att farten blir rimlig i jämförelse. Men ovanpå detta så ges i böckerna ofta en förklaring som i sig själv och utifrån bokens ton känns logisk. Som att det finns en speciell kroppsställning du kan stå i för att bli helt osynlig – för annars skulle ju orangea tigrar inte kunna jaga i den gröna djungeln.

Det finns en koppling att göra mellan Addams resonemang och barns gränslösa fantasi. Deras försök att förstå världen är så starkt filtrerade genom tankar kring lek och magi att allt är möjligt. Begreppet ”Snabba skor” känner du kanske igen – barn säger inte att ”de här skorna är bra att springa i” utan ”de här skorna är snabba”. Som om företaget som gjort dem lagt in ett visst mått ”snabbhet” i skorna som gör att man springer snabbare.

På museet har vi ett verk i utställningen ”Såsom ovan, Så och nedan” som står i motsats till rummets alla alkemiska objekt. Verket, som heter ”Den universella cirkeln”, sitter längst in i hörnet och utgörs av en 13 minuter lång animation där en 5-årig pojke, representerad av en lysmask, sitter och förklarar sina tankar om just universum. Eftersom han har bred kunskap om hur just universums lagar ter sig har han ett väldigt speciellt synsätt på saker och ting. Han lägger sakligt upp vad han har lärt sig om hur atomer fungerar och hur planeter blir till och berättar sedan om sina teorier kring liv på andra planeter. Han dividerar om huruvida han skulle vilja åka i ljusets hastighet och kommer fram till att han gärna skulle vilja det, fast inte i en raket, eftersom tiden förvrängs när man åker så fort. Han säger att han inte vill åka tillbaka i tiden och bli ”ett barn i en raket”. Självklart så blandar han personliga antaganden med fakta längs vägen, eftersom han trots allt är ett barn, men just på grund av detta så finns det en slags visdom i det han pratar om.

Albert Einstein sa en gång att fantasi är viktigare än kunskap, och det är något som jag hört många forskare och matematiker upprepa. Förr eller senare kommer du att komma till en gräns där kunskapen tar slut, där utforskandet av ny mark börjar och där måste man ha ett öppet, snudd på naivt sinne för att komma någon vart. Man kan se det tydligt när barn ger oss färska perspektiv på saker och ting eftersom de inte har så många referensramar att förhålla sig till. Ett naivt, fantasifullt tänk hjälper att hitta nya vägar.

När allt kommer omkring så är vetenskap inte så annorlunda från konst. Både konstnärer och forskare rör sig på gränsen till det okända och letar efter något nytt – en ny infallsvinkel, ett nytt ämne eller en ny kunskap. Likaså alkemisten, som försöker skapa en mening och hitta ett samband mellan allt, där varken magi eller gudsvarelser är ute ur ekvationen. Och vem vet? I framtiden kanske vi hittar bevis för detta som till och med den etablerade vetenskapsvärlden kan godkänna.

Fram till dess får vi värna om vår fantasi.