Lite hjälp på traven

Konst är svårt.

Svårt på precis samma sätt som att det är svårt att skejta.

Jag kan inte skejta, trots att jag försökt flera gånger. Jag har ganska dålig balans och inte några jättebra reflexer. Men det kanske är att förvänta sig, eftersom jag kan räkna gångerna jag stått på en skejtboard på mina tio fingrar och aldrig haft någon som på allvar förklarat för mig hur man ska göra. Jag har aldrig snackat skating, eller hängt vid skateparker. Den enda skejtaren jag känner till är Tony Hawk, fast det gör å andra sidan större delen av mänskligheten i min ålder också.

Jag hyser däremot inga tvivel om att jag skulle kunna lära mig skejta. Inte för att jag tror att jag skulle kunna bli någon Tony Hawk, men jag skulle i alla fall kunna lära mig ett par tricks och att stå på brädan i nerförsbacke. Om jag lade ner tiden och energin och kom in i rätt tänk.

Det är samma sak med konst. Du kan inte förvänta dig att gå in på ett museum och förstå allt första gången. Eller andra gången. Eller tredje. Det är faktiskt så att det för mig som guide ofta tar ett par rundor av en utställning innan jag känner att jag förstått vad konstnären vill säga. Jag går också på vernissager och visningar av konstnärer jag är intresserad av. Mycket är lättare att förstå med kontext och förklaring.

Ibland får man vara beredd på att bli konfunderad eller irriterad. Det är en del av att titta på konst, speciellt samtidskonst. Men till skillnad från skating så behöver du inga snabba reflexer eller några smärta, smidiga ben för att intressera dig för samtidskonst. Faktiskt så behöver du inga ben över huvud taget för att uppskatta ett stycke konst. Allt du behöver är ett öppet sinne. Ögon är en fördel, men till och med dem kan man klara sig utan. Det går fortfarande att ha någon som syntolkar, och vem som helst kan tänka kring konst, även om man inte rent fysiskt kan se den. Men om det däremot blir problem på just tankefronten, om man trots sina varande eller icke-varande ben och ögon inte känner att man har något att hjärngymnastisera med, kan jag härunder erbjuda lite draghjälp.

 

Mitt personliga recept på att uppleva konst råder som följer:

  1. Upplev konsten. Titta. Lyssna. Lukta. Om man får röra den, rör konsten. Använd dina sinnen för att ta in intryck och fundera sen över verken. Vad, var hur och varför? Vad tycker du att du har framför dig och vad väcker det för funderingar och tankar i dig?
  2. Läs verknamn och eventuella texter i utställningssalen och se om det ändrar på din åsikt och uppfattning. Kanske hittar du något nytt att fundera kring, eller ser detaljer som du inte upptäckt innan.
  3. Om det finns, läs utställningens katalog eller övrigt utställningsmaterial. Tar konstnären eller curatorn någon ställning i hur verken ska upplevas eller vad de betyder? Överensstämmer det med din upplevelse? Om inte, kan du ändå förstå tankegången?
  4. Gå på en guidad visning. Håll dig öppen för idéer och lyssna på vad guiden har att säga. Ibland dyker det upp ny information eller ingångar som varken står i katalogen eller i utställningsrummet.
  5. Ställ frågor. Gärna till guiden, eller någon annan i personalen. Ibland kanske det inte behövs, ibland är det absolut nödvändigt. Framförallt beror det på hur mycket du själv vill veta.
  6. Om du fortfarande är intresserad av konsten och konstnären, skriv upp namn och sök på det på nätet. De allra flesta idag yrkesverksamma konstnärerna har sina egna hemsidor, eller i alla fall ett instagram- eller facebook-konto där du kan se mer av deras konst och få konstnärens egna tolkning på vad de gör. Du kan också fråga personalen på museet, galleriet eller konsthallen om tips angående konstnären.

 

Självklart är denna lista bara ett förslag jag erbjuder, men som jag vet funkar för mig. Om du tappar intresset någonstans under punkt 1-3, så hoppa direkt till punkt 4. Om inte det hjälper, och du fortfarande inte känner något intresse för just den utställningen – släpp den, den är tydligen inte din grej. Om du hellre börjar med att gå en guidad tur är det givetvis också helt ok, men personligen gillar jag att bilda mig en egen uppfattning innan jag tar in någon annans.

Vi i personalen på museet, och alla andra ställen som visar konst, finns på plats just för att ge dig redskap för att uppleva konsten. Sannolikheten att du kan börja trixa med en skateboard när du ställer dig på den för första gången är ganska liten. Likaså är chansen att du förstår alla nyanser av ett samtidskonstverk första gången du ser det.

Så ta hjälp av oss.

Även den bäste kan behöva lite hjälp på traven ibland

Insvept i ett stycke Jag

Nu har det hänt igen.

Museets möjligtvis minst modeintresserade person ska skriva om mode.

Eller det är inte sant, jag är intresserad av mode. Men inte på det sättet att jag bryr mig om vilka märken som är stora och hur modet förändrats genom tiderna. Inte heller så att jag lägger ner tid, energi och pengar för att min outfit ska vara på topp, utan det är mer varför folk har på sig det som de har på sig som intresserar mig.

Varför har du den långa svarta rocken?

Den korta kjolen som knappt täcker låren? Den bylsiga ytterjackan? Militärbyxorna? Reflexmössan? Varför har du shorts när det är minusgrader? Varför har du yllejacka när det är 20 grader varmt?  Varför?

För att det gör någon glad. För att det gör någon arg. För att jag tycker det är snyggt. För att det är så jag känner mig. För att det är praktiskt. För att det INTE är praktiskt. För att modet råkar vara så här, i Finland, i Japan eller Spanien. För vem utom spanjorerna, som har sol året om, kan tänka sig ha en vårkollektion som är svart? Inte svensken som precis kommit ut ur årets självmordstätaste period, den mörka eviga gråvintern som håller oss i sitt grepp från mitten av oktober till någon gång runt påsk.

Ja, vad tänker modedesignerna som sitter och påtar med sina skisser? Vad gick genom Wanja Djanajeffs huvud när hon satte samiska mönster på vinterkollektionen? Var det Kerstin Thorvalls försök till revolution att rita med yviga linjer eller var det bara det enda sättet hon kände att hon kunde få fram det hon ville?

Kudzanai Chiurai, konstnären bakom Madness and Civilization har tänkt, det vet jag i alla fall, för han har förklarat för mig att en tanke med We live in silence-serien var att placera in den svarta personen på konstmuseerna. Han kunde inte se sig själv i någon av alla de hyllade historiska oljemålningarna. Så han lyfte in sig själv, sin släkt, sitt land och alla som inte har den arsenik-vita hyn, som tycks vara så populär, in i de konsthistoriska verkens värld.

Vad det gäller att ikläda sig en roll så är filmen med samma namn intressant. I We live in silence 1-7 så överger den kvinnliga huvudpersonen sin traditionella folkdräkt för en västerländsk kostym för att visa att hon anammat sin nya kultur. Hon röker cigarr, dricker whiskey och skriver en check till servitören. Men när hon till slut sitter vid mitten av bordet, omgiven av likadant klädda som dricker vin och skrattar och hon stirrar oss i ögonen… så bär hon huvudbonaden från sitt hemland.

Vem är hon? Egentligen?

På tredje våningen på museet, under Sydostens lokala förmågor och över Kudazani Chiurais politiska verk, sitter ett stickprov av Designarkivets modeskisser, samlade under namnet Vem är du?. De har fått sällskap av dikter, lyrik på engelska och svenska, översatta och på originalspråk. För att belysa något med skisserna. För att säga något om de i teckningarna många gånger osynliga modellerna, eller den som höll i pennan.

Vem är du?

I twilight?

I Game of thrones?

I Solsidan?

Likt kläder köper vi koncept online och sveper in oss i dem, kallar dem för Jag. Är det inte bättre att definiera sig själv med adjektiv än med någon förkonstruerad mall? Jag minns att i ett stycke från de svenska nationella proven som jag skrev i grundskolan var det en man som sa: ”Du kan inte köpa ett färdigt koncept och säga att det är du. Du måste utforma det själv. Ta bibeln till exempel…” Och ja, pröva du att fråga fyra präster vad kristendom är. Plötsligt är definitionen ”kristen” reducerat till ett grå dis och du måste definiera vad för slags kristen du är, eller försvinna in i ett anonymt myller av tudelade åsikter.

Men ibland är det bra. Som när Kudzanai infogar den svarta personen i västerländsk konst. Som gör ett färdigt koncept till sitt. Eller som använder berättelser och historien för att ta avstamp för att definiera vad han är och inte är.

Vem är du? I detta nu? Förutom skisserna och poesin på tredje våningen så finns där också tre speglar. Så titta på verken. Läs texterna. Tänk ett slag. Och titta på dig själv.

Vad ser du?

Den som inte känner historien är dömd att upprepa den

Detta citat av George Santayana slängs runt och används i alla möjliga sammanhang. Oftast citeras det lite olika från tillfälle till tillfälle men andemeningen är generellt densamma: Att man inte behöver göra samma misstag som andra, om man tittar på vad de redan gjort fel.

Imorgon, lördag så invigs Kudzanai Chiurais utställning Madness and Civilization här på museet. Kudzanai, konstnären som säger att om det finns en plats som står ledig i historien så ska man resa sig och ta den. Det är vad han själv gjorde när han 2008 bestämde sig för att ägna sig åt politisk konst i sitt hemland Zimbabwe. Hans kritiska verk gentemot dåvarande president Robert Mugabe sågs inte med blida ögon, och efter hot om arrestering gick han i självvald exil till Sydafrika. Där har han sedan dess fortsatt med sin aktivism genom flera olika discipliner. Ofta utforskar han just alternativa versioner av historien, genom fiktiva skildringar av nutid, dåtid och framtid.

Bland verken i utställningshallen här i Kalmar hänger ett specifikt verk med en både ytlig och djuplodad symbolik som går att koppla till just det ovan nämnda citatet.

Verket bär det kanske oansenliga namnet We live in silence XIIII. Verket i sig består av ett fotografi och är producerat så sent som 2017, men motivet har använts åtskilliga gånger genom historien och är ett oerhört populärt motiv inom det klassiska måleriet. Verket är ett i en lång rad av skildringar av den apokryfiska berättelsen där judinnan Judith hugger huvudet av överbefälhavaren Holofernes. Chiurais verk är tydligt influerad av Artemisia Gentilleschi och Caravaggios versioner, två av historiens mest våldsamma tolkningar som bägge avbildar Judith i sekunden hon sänker Holofernes eget svärd i hans hals och blodet sprutar ut. Men till skillnad från de klassiska verken är Judith och hennes kammarjungfru i Chiurais version bägge svarta, medan Holofernes fortfarande är vit. Kvinnorna bär även var sin kostym istället för de klänningar de brukar skildras i.

Den ytliga tolkningen av verket är förstås lätt att göra. Det är en afrikansk politisk aktivist som skildrar två svarta som dödar en vit tyrann. Man kan tolka det som rättskipande eller hämnd, eller bägge två. Man kan se det som ett folk som reser sig mot sina förtryckare och ett folk som gör sig av med det gamla förlegade. Det är också skildrandet av hjälten som ställer upp för sitt folk. Men om man tittar på verket ur sin kulturhistoriska kontext så finns det ännu en mening att se – just i den vite mannen skildrad som Holofernes.

I den apokryfiska berättelsen om Judith så är Holofernes en stor erövrare för sin konung Nebuchadnezzar. Han går från land till land och utökar kungariket, lägger folk under sig och förstör deras heliga platser och religiösa centrum för att de istället ska tillbe konungen som gud. Detta gör honom till en tvättäkta imperialist och kolonisatör, detta tusen år innan de orden ens myntades. Holofernes framfart skiljer sig heller inte särskilt mycket från vad västvärlden gjort med den afrikanska kontinenten. Man har lagt mark under sig, tagit folket till slavar och berövat dem sin kultur till fördel för sin egen. Men det är långt ifrån det enda exemplet på systematisk imperialism genom historien. Det antika Rom förintade alla heliga platser de lagt under sig och nazi-Tyskland skapade sina utrotningsläger för att göra sig av med oliktänkande och oönskade från de länder de erövrade. Och så upprepar sig historien gång på gång.

Ingen av dessa historiska imperier har däremot lärt sig läxan av sina föregångare – alla imperium når ett slut. Det går inte att kuva en befolkning i evighet. Vare sig det är genom en ovilja att samarbeta eller direkt revolution så kommer imperiet smulas sönder till sina beståndsdelar. Nya länder bildas och gamla återuppstår. Till var Holofernes kommer till slut en Judith – Någon som stiger upp för att fylla en tom plats i historien.

Dåtidskonst

För några dagar sen fick jag ett nytt sätt att se på begreppet samtidskonst. Eller, jag kanske bara inte insett hur samtida samtidskonst är.

Ingela Ihrman, vars verk Paddan vi visar på tredje våningen, kommer att vara den konstnär som representerar Sverige i den nordiska paviljongen på Venedigbiennalen.

När hon gick på Konstfack så sa man att de teman hon arbetade med var ointressanta och ”ute”.

Markus Åkesson, som vi hade uppe på museet i våras, säljer ut hela utställningars värde av tavlor i centrala Paris.

När han gick på Ölands Folkhögskola blev han tillsagd av Lars Vilks, konstnär och professor i konst, att lägga av med måleri eftersom det inte slog i konstvärlden.

Jag skrev i ett av mina tidigare blogginlägg att konsten som begrepp innefattar både den traditionella och samtida konsten. Båda behövs för att bilda en sammanhängande konstvärld och synlig kulturhistoria. Men precis som med mode, mat och hälsotrender går det givetvis vågor i konsten. Vad som anses modernt vid ett tillfälle är omodernt fem år senare, för att sedan bli toppmodernt igen efter trettio. Och det vore ju inte så stor sak – om inte konsten också hade som uppgift att utmana och ge nya perspektiv, att bearbeta och synliggöra problem. Det blir givetvis ett problem när frågor som feminism, jämlikhet och miljö blir ”omoderna”.

Så klart kan konstvärlden bli mättad av en typ av teman eller tekniker. Man känner att samma sak upprepas gång på gång. Då är det klart att man längtar efter något nytt. Något fräscht. Ett nytt ämne eller ny infallsvinkel.

Men då blir det ju så, att konstnärer som arbetar med ”omoderna” teman hamnar i trubbel ekonomiskt. Får du inga uppdrag, inga verk sålda, har du inga pengar att leva på. Och eftersom konstnärer generellt sett inte lever i flärd och överflöd, så kan den smällen vara nog för att lägga konstnärskapet på is till fördel för ett mer stabilt brödjobb. Plötsligt så försvinner en viktig röst från konstvärlden, som kanske aldrig kommer tillbaka.

Precis som vi odlar ekologiskt, använder förnybara bränslen och gör naturreservat för utrotningshotade arter, så kan det kanske vara bra att ”klimatkompensera” konstvärlden lite grann. Som konsumenter av konst och kultur så bidrar vi till hur konstvärlden ser ut. Givetvis kan man tycka att museum, konsthallar och andra kulturinstitutioner har ett visst ansvar att lyfta varierad konst för att viktiga frågor ska fortsätta hållas aktuella. Men det gör ingen skillnad om det inte finns besökare som ser den.

I slutet av oktober så öppnar Kalmar konstmuseums årliga utställning Sydosten, dit vem som helst, oavsett utbildning och bakgrund kan sök för att få visa upp sin konst, så länge man har en koppling till sydöstra Sverige. Såväl etablerade konstnärer som glada amatörer ställer ut och man får därför en chans att se en bredd av konst som annars kan vara ganska gömd.

Samtidskonst ska hållas modern och aktuell, så klart, det är vad namnet innebär. Den ska inte stagnera, utan utmana och väcka tankar. Men vi får vara noga så att vi inte gör viktig samtidskonst till ”dåtidskonst”, eftersom den inte råkar vara på modet just nu.

Livet, universum och allting

Så heter sista delen i Douglas Addams bokserie ”Liftarens guide till galaxen”.

I hans böcker utforskar han universums hemligheter genom ögonen på britten Arthur Dent, världens kanske enda kvarvarande människa. Vad som börjar som en liftares omtumlande resa genom det okända blir med tiden mer existentiell och i slutet av serien har Addams behandlat de flesta av livets stora och små frågor. Men så är ju ”Liftarens guide till galaxen” också en komedi och science fiction-serie, skriven på författarens eget lekfulla sätt. Boken använder logik som att fåglar flyger genom att ”missa marken” när de faller och att man kan färdas i överljushastighet genom att skapa så mycket osannolikhet att farten blir rimlig i jämförelse. Men ovanpå detta så ges i böckerna ofta en förklaring som i sig själv och utifrån bokens ton känns logisk. Som att det finns en speciell kroppsställning du kan stå i för att bli helt osynlig – för annars skulle ju orangea tigrar inte kunna jaga i den gröna djungeln.

Det finns en koppling att göra mellan Addams resonemang och barns gränslösa fantasi. Deras försök att förstå världen är så starkt filtrerade genom tankar kring lek och magi att allt är möjligt. Begreppet ”Snabba skor” känner du kanske igen – barn säger inte att ”de här skorna är bra att springa i” utan ”de här skorna är snabba”. Som om företaget som gjort dem lagt in ett visst mått ”snabbhet” i skorna som gör att man springer snabbare.

På museet har vi ett verk i utställningen ”Såsom ovan, Så och nedan” som står i motsats till rummets alla alkemiska objekt. Verket, som heter ”Den universella cirkeln”, sitter längst in i hörnet och utgörs av en 13 minuter lång animation där en 5-årig pojke, representerad av en lysmask, sitter och förklarar sina tankar om just universum. Eftersom han har bred kunskap om hur just universums lagar ter sig har han ett väldigt speciellt synsätt på saker och ting. Han lägger sakligt upp vad han har lärt sig om hur atomer fungerar och hur planeter blir till och berättar sedan om sina teorier kring liv på andra planeter. Han dividerar om huruvida han skulle vilja åka i ljusets hastighet och kommer fram till att han gärna skulle vilja det, fast inte i en raket, eftersom tiden förvrängs när man åker så fort. Han säger att han inte vill åka tillbaka i tiden och bli ”ett barn i en raket”. Självklart så blandar han personliga antaganden med fakta längs vägen, eftersom han trots allt är ett barn, men just på grund av detta så finns det en slags visdom i det han pratar om.

Albert Einstein sa en gång att fantasi är viktigare än kunskap, och det är något som jag hört många forskare och matematiker upprepa. Förr eller senare kommer du att komma till en gräns där kunskapen tar slut, där utforskandet av ny mark börjar och där måste man ha ett öppet, snudd på naivt sinne för att komma någon vart. Man kan se det tydligt när barn ger oss färska perspektiv på saker och ting eftersom de inte har så många referensramar att förhålla sig till. Ett naivt, fantasifullt tänk hjälper att hitta nya vägar.

När allt kommer omkring så är vetenskap inte så annorlunda från konst. Både konstnärer och forskare rör sig på gränsen till det okända och letar efter något nytt – en ny infallsvinkel, ett nytt ämne eller en ny kunskap. Likaså alkemisten, som försöker skapa en mening och hitta ett samband mellan allt, där varken magi eller gudsvarelser är ute ur ekvationen. Och vem vet? I framtiden kanske vi hittar bevis för detta som till och med den etablerade vetenskapsvärlden kan godkänna.

Fram till dess får vi värna om vår fantasi.

Är du riktigt klok?

Det är en fråga som jag har fått många gånger, i många olika former och i många olika situationer. Jag vågar nog påstå att jag är erfaren, i alla fall för min ålder, att jag har gott om kunskap och att jag faktiskt är medveten om riskerna med vad jag gör – även om de som ställer frågan inte riktigt brukar tycka samma sak. Men vi är alla överens om att riktigt klok, det är jag nog inte.

Så vad är då klokhet? Det är mer än att vara erfaren, mer än att ha kunskap – det är en slags livsvisdom. När vi pratar om att vara klok så tänker man ofta på en äldre person, och i Sverige har vi historiskt sett anförtrott oss till just dessa när vi behövt råd. De som vi kallat för just kloka gummor och kloka gubbar har varit våra läkare, psykologer, relationsrådgivare och livscoacher. Det är först i modern tid när vi fått dessa nya specialistyrken som de alltomfattande ”kloka” börjat försvinna. Men att lyssna på de som är äldre och klokare är knappast en enbart svensk tradition.

I antik grekisk filosofi kan just visdom delas upp i två huvuddelar; Sophia, som betyder förvärvad visdom, närmare vårt begrepp om kunskap, och Phronesis, som står för en praktisk, erfarenhetsbaserad visdom. Aristoteles, som grundlade detta synsätt, talade om att vi oftast inte ser en ung person som vis, även om denne har mycket kunskap. Detta eftersom personen i fråga saknar livserfarenhet och därför har en begränsad förmåga att se hur saker och ting kommer att utveckla sig. Kort och gott så är det skillnad på att läsa sig till något och att uppleva det. Det är skillnad på att grotta ner sig i ett smalt ämne och att ha kunskap om livet i stort.

Inom den katolska kyrkan införlivade man senare just visdom i form av Phronesis som en av de sju kardinaldygderna – som står i motsats till de sju dödssynderna. Jakten på denna visdom, eller klokhet, är alltså så högt aktad i kristen tradition att det anses vara en linje att följa för att komma till himlen.

 

Så varför allt detta snack om visdom och klokhet? Visserligen är det ett intressant ämne, men hur härleds det till konst, eller mer specifikt, de utställningar vi visar?

Det är enkelt – det handlar om alkemi. Alkemi är en utav våra äldsta vetenskaper, en slags urtidsforskning från vilket många av våra moderna discipliner har kommit. Det är en vetenskap som kretsar kring att uppnå Phronesis, en visdom om hur saker och ting ter sig, snarare än en specifik expertkunskap. Medan en biolog inriktar sig på att veta allt om till exempel grodsorter, fotosyntes eller skandinaviska lövträd så intresserar sig alkemisten för astronomi, astrologi och medicin och försöker att hitta ett samband mellan dem alla. Alkemin blir på så sätt ett andligt sökande samtidigt som det är en jakt på påtagliga vetenskapliga resultat, vilket leder till att kunskapen man får ligger närmare klokheten. Alkemisten strävar efter att lösa samma gåtor som de kloka gummorna och gubbarna gjorde förr i tiden, och det skulle kanske inte vara så långt ifrån sanningen att säga att de kloka själva var en slags alkemister. För på vad bättre sätt uppnår man klokhet än genom konstant utforskande och experimenterande?

Man kan ta lärdom av detta sätt att tänka och arbeta. Var nyfiken. Utforska dina omgivningar och se det ovanliga i det vardagliga. Ägna en tanke åt hur allt hänger ihop och hur dina handlingar påverkar och påverkas av din omgivning. Du behöver inte brygga magiska elixir för att påverka din omvärld och du behöver inte memorera planeternas rörelser för att finna kunskap i världen omkring dig.

Men om det ändå skulle kännas svårt att hitta magi och större mening i tandborsten, morgontrafiken och den missade flighten till Turkiet, så ta en tur förbi museet och se ”Så som ovan, Så och nedan”. Det är inget fel med att uppsöka hjälp hos de kloka.

Det är väl bara kläder… typ?

Mode är för mig något främmande

Den som är det minsta intresserad av kläder och märken ser det med en snabb blick. Eller ja, inte ens det behövs, eftersom arbetsbyxorna och de urtvättade t-shirtar som jag trivs med att spatsera runt i inte hör hemma ens i snittsvenskens vardagsmode. Min garderob var väl kanske någorlunda försvarbar så länge mina föräldrar hade grepp om den, men från och med estetiska programmet på gymnasiet så försvann dess gångbarhet någonstans bland second hand-rockar, billiga ica-plagg och slitna cylinderhattar. Även om jag numera klär mig mer diskret stöter jag fortfarande på höjda ögonbryn och frågande blickar. Så hur närmar man sig en utställning om mode, om man som jag har noll koll?

Om man börjar med att tänka på vad vi har på oss till vardags, så gör vi alla mer eller mindre ett statement med vad vi har på oss. Oavsett om det är baserat på märke, stil eller bekvämlighet… eller ingenting alls. Vi uttrycker något om oss själva med vad vi har på oss, och den som är intresserad och införstådd ser det direkt. Men så är det ju med allt egentligen. När du är intresserad av något håller du koll på vad som är bäst, sämst, dyrast och billigast. För med mode och märken, liksom med konsten och konstnärer, är det specifika detaljer som spelar roll. Den hantverksmässiga kvalitén på en kreation kan allt som oftast överskuggas av syftet, tanken eller namnet bakom den.

För att nämna en parallell så tänkte jag prata motorcyklar. Harley Davidson är ett märke som de flesta känner till oavsett om man är intresserad av motorcyklar eller inte. HD är ett dyrt märke, det har ett speciellt motorljud och det är hojen som Hells Angels kör, vilket ger den en hårdnackad image. Att äga en visar att du vet vad du vill ha och är beredd att betala för det. Det blir helt enkelt en statusgrej. Samtidigt så är märket i många motorcykelkretsar känt som dyrt skräp. Cyklarna går ständigt sönder och är dyra att laga och är dessutom inget särskilt i prestationsväg. Men det är känslan av att köra en HD och att kunna skryta med att du har en som gör att du köper en.

På samma sätt så finns det inte en Armanikostym i världen som skulle överleva en veckas vandring i bergen – men det är inte det som är viktigt. En Armani ska vara snygg och dyr, inte vildmarksanpassad. Likaså är det lockande att äga en Picasso, oavsett om det är ett av hans sämre verk. Det är ju trots allt en Picasso.

Visst börjar vi se ett genomgående tema här?

I varje intressesfär finns en tanke kring vad som är bra och dåligt, högstatus och lågstatus. Märken och designers blir kända för någon speciell kvalité eller detalj i sina kreationer och antingen blir märket allmän standard, eller så blir det dyrt och exklusivt. I båda fallen skapas en kultur. I det första fallet ses du ner på om du inte har märket i fråga och där det praktiska är i fokus kan du till och med halka efter andra i prestation om du inte har det. I många kretsar ses de med dyrast märken upp till, eller avundas i hemlighet. Alla strävar efter de kvalitéer som anses som viktiga.

Efter att ha vänt och vridit på hur intressesfärer ser ut i allmänhet kan jag förstå att kläder och mode är något man diskuterar, intresserar sig för och lägger ner tid på. Det är ett intresse, och ett intresse som många delar – under rådande samhällsnormer måste ju vi alla trots allt ha kläder på oss. Det blir en kultur, och det är ur denna kultur som utställningar som Transfashional kommer. Kreatörer som vill utmana, förnya, diskutera och förändra, som brinner för sitt intresse och sitt arbete. Kultur föder passion, och passionen leder till ett uttryck, som till slut mynnar ut i ett forum där även vi oinitierade kan hitta sätt att se och förstå oss på det. Varje verk på Transfashional behandlar eller utmanar en del av modevärlden, och öppnar därigenom ett fönster för oss att titta in. Som med all konst, eller de områden som angränsar till konsten, finns en chans att utmana oss själva och lära oss något genom den.

I höstas handlade det om kor och mat. I våras handlade det om synen på flickan.

I sommar handlar det om mode.

Du ser vad du bär med dig

Blicken vilar på något vi inte ser. Ansiktsuttrycket är svårtolkat. Bortom pigmenten finns en person frusen i tid, utan möjlighet att svara på dina frågor. Så du gräver i dig själv för att hitta ett svar.

Konst är ett fantastiskt kommunikationsmedium i många fall. Med hjälp av färg, form och motiv kan konstnären få betraktaren att förnimma en känsla som är svår att sätta ord på. Konsten kan användas som plattform för att förstå och bilda sig, eller som bollplank för att reflektera över sig själv. Jag har arbetat på museet i ungefär ett halvår nu och har under den tiden träffat ett dussintal konstnärer och fått lära mig om fyrdubbelt fler. Några stycken har bränt sig fast i minnet alldeles extra mycket – konstnärer som vidgat min världsbild och min syn på människor och vår historia. Men det är inte bara de som har påverkat – våra besökare har gjort minst lika stort avtryck.

Som besöksvärd lägger man mycket tid på att forska kring konstnärer. Vi lär oss deras tekniker, bakgrund, arbetsprocess och teman. Sedan analyserar vi alltihop och bygger ihop det till ett manus. Vi bereder oss på frågor som kan dyka upp. Men så under en guidad tur så får man en kommentar, eller till och med en anekdot eller en liten berättelse, och konsten ställs plötsligt på sin ände. Man får en tolkning av verket man inte förväntat sig, och plötsligt så ändrar verket form. Blickarna byter mening, en känsla av allvar kan lägga sig eller försvinna som genom ett trollslag. Något som man tyckt har legat i periferin blir plötsligt centralt.

Det skiljer sig givetvis från utställningar till utställning. Girls, Girls, Girls till exempel, bjuder in till diskussion och reflektion. Det är svårt att gå opåverkad ur rummet, och oavsett kön och ålder har man en åsikt om verken, eller utställningens teman. I kontrast står Sleeping Beauty, som nyss plockats ner, där den vanligaste kommentaren är ”han målar ju så fint”. Men även i denna utställning har det dykt upp tankar och reflektioner. Kring döden, kring barn och kring symbolik. Särskilt verket Sleeping Beauty, med sin omgivande kontrovers, har fått många tolkningar under de senaste månaderna.

Så vad är det som gör att vi har så skilda meningar? Vad är det som kan göra att en betraktare rycker på axlarna, medan en annan blir tårögd och en tredje irriterad, eller rent av förbannad? Det ligger kanske inte lika mycket i verket som i de som betraktar det.

Julia Peirones Twisted cherry-serie med unga tjejer som snavar i högklackat ger en rad associationer som tolkas utifrån varje persons erfarenheter. Är det en misslyckad utekväll vi ser? En bit i en lärandeprocess? En manifestation av kvinnoförtryck? Är det en känga slängd åt flickan, åt kvinnan, åt könsideal eller åt patriarkatet? Några ser de särade benen och synliga underkläderna som något sexuellt, medan andra lägger mer vikt på smärtan i den krampaktiga kroppsställningen. Och givetvis är det lättare att känna igen sig i att snava i klackskor om man har snavat i klackskor, medan känslan av misslyckande och frustration är universell. Det gamla slitna uttrycket ”skönheten ligger i betraktarens öga” gäller för så mycket mer än bara skönhet. Du ser världen genom ditt mönster av erfarenheter, något som kanske inte är så tydligt i ditt vardagsliv, men när du aktivt utmanas att tolka något abstrakt utifrån det, så bubblar saker och ting upp till ytan.

I slutänden så är det just vad du tar med dig in i bilden som gör vad du ser. Ett konstverk kan ge dig inblick i ett ämne du inte visste något om, eller ett tankesätt som är främmande – men du kan lära dig minst lika mycket om dig själv.

En kropp

Julia Peirones verk väcker många tankar. På tjejer, på vuxenhet, på sexualitet. Personligen tänker jag på kropp.

Man kan säga att kroppen är en förpackning för vår själ och vår person. Kroppen skvallrar om våra vanor, ovanor och sysselsättningar. Vi nyttjar kroppen till att visa upp våra personligheter och grupptillhörigheter. Vi dekorerar den med kläder, smink och tatueringar. Man tycker också att det är viktigt hur kroppen presenteras, i vilket sammanhang den presenteras och mycket fokus läggs på hur den står sig i förhållande till andras kroppar. Det är en kapplöpning i att ha mjukast hy, bäst trimmade magrutor och snyggast kurvor.

Våra kroppar objektifieras, speciellt i media och många gånger i konsten. Kroppen innebär något, något som är skilt från personen den tillhör. Ofta handlar det om sex.

Både i media och i vardagen finns speciellt en skillnad i synen på mans- och kvinnokroppar. En manskropp får i större utsträckning ett värde utifrån vad den kan prestera. En kvinnokropp däremot är mer värdesatt efter hur den ser ut. Om du har rätt kläder och en fin figur så spelar det mindre roll om du är bra på att bryta arm eller kan göra många mål i fotboll. Det håller på att ändras, men det är fortfarande mycket påtagligt.

När jag själv gick i grundskolan var jag inte direkt den mest populära i min klass. Jag var den enda killen på skolan med hår ner till axlarna, min klädstil passade inte in i normen och jag var dessutom spelnörd. Och visst, jag fick glåpord och öknamn. Men aldrig från min klass. Varför?

Jo, för att jag hade idrott med dem. Och jag var bra på idrott.

Jag kunde hänga med i basketen, göra mål i bandyn och tävla med fotbollskillarna i löpning. Och därför fick jag inga gliringar från mina klasskamrater. Min kropp såg kanske lite märklig ut och var dekorerad på fel sätt, men det var en manskropp, och den gjorde vad den skulle. Därför blev den också accepterad.

Men hur ska man då se på kroppen? Vad är ”rätt”?

Om man tittar på kroppen ur ett designperspektiv får vi en intressant infallsvinkel. Inom design så pratar man nämligen om att en produkt måste uppfylla ett antal grundfunktioner för att få definieras som ett specifikt föremål. En stol som inte går att sitta på får till exempel inte definieras som stol, medan ett durkslag inte får definieras som gryta eftersom den inte kan ha vätska i sig. Kroppen är i grunden byggd som ett redskap, ett fortskaffningsmedel och en genbank. Strategier för att attrahera däremot finns bara i mycket enkel form i kroppens grundmönster, och har utvecklats olika från samhälle till samhälle. Frågan är om vi har börjat tumma på kroppens grundläggande funktioner för att ge plats åt artificiellt skapade funktioner. Om en kropp konstant är kall i brist på underhudsfett och har svårt att röra sig på grund av kirurgiska ingrepp eller brist på träning i viktiga muskelgrupper – får man i designmening fortfarande kalla det för kropp?

För att dra en parallell, så borde kanske inte klackskor, eller åtminstone stilettklacksmodellen, räknas som skor. De varken underlättar rörelse eller skyddar foten, utan gör det rakt motsatta. Som produkt skulle det efter sina kvalitéer lika väl kunna säljas som ”fotsmycken”. Och det kanske egentligen inte är så långt ifrån sanningen? Klackskor bärs trots allt inte för att man ska ha lättare att dansa eller springa, utan mer för att få festkänsla, eller inge en känsla av makt eller kraft – eller helt enkelt för att se snygg och sexig ut.

För mig skildrar Peirones verk, speciellt hennes ”Twisted Cherry”-serie, mänskliga kroppar i ett sammanhang där de inte hör hemma. De är hopsnörda i för tighta kläder, i obekväma positioner, nyss fallna efter att ha misslyckats balansera på felbyggda styltor. Det är något mer än tonårstjejer som snubblat på fyllan. På något sätt så skiner människokroppen igenom dekorationerna. I någon sekund så är de inte längre sexualiserade, kanske inte ens könsbestämda. Bara en människa som försöker ta sig upp. En kropp i rörelse. Ett hölje kring en person som vi av någon märklig anledning sällan ser för vad det är.

I vind, snö och skog

I ett land på våra breddgrader så lär man sig leva med naturen – vare sig man vill det eller inte. På vintern blir det snö och halka. När det blåser blir vi strömlösa. Men vi förväntas fortfarande dyka upp på jobbet och i skolan dagen efter, oavsett hur många decimeter snö som ligger på vindrutan. Så man biter ihop och plockar fram frostskrapan ur handskfacket.

Som scoutledare så gäller detta så klart dubbelt för mig. I måndags blev jag sen till vårt veckomöte just eftersom jag var tvungen att gräva fram en bil ur en halvmeter snö och is. Väl bakom ratten funderade jag på om grävandet varit värt det – vi hade redan fått manfall bland ledarna på grund av vädret, så jag undrade om det skulle finnas några barn på plats över huvud taget när jag kom fram. Till min förvåning så fann jag att vi i vår åldersgrupp var fulltaliga – elva glada nioåringar med skyfflar var i full färd att bygga snöhyttor ute i minusgrader och mörker. Nu är ju vi scouter och vana att vara ute i alla väder, men Kalmar FF spelade trots allt också match ute i snön i helgen. När jag väl började tänka på det insåg jag att det när allt kommer omkring kanske är ganska normalt? Det där med att om väderförhållandena inte är direkt livshotande, så är de i Sverige inte ett hinder.

För jämförelsens skull, så har man i många delar av USA så kallade ”Snow days” – dagar då det snöar ger man eleverna ledigt från skolan. I andra länder ser man till att stanna inne när det regnar. I samma väderlek så ser vi här till att dra på oss en ordentlig jacka istället. Men det är inte bara vädret som vi lär oss leva med, utan naturen i stort. Man åker på picknick, man går på vandringar, tar barnvagnen eller rullstolen runt en slinga i skogen. I skolan så har man utflykter och friluftsdagar och håller barnen ute på rasterna. Naturen är liksom något självklart, samtidigt som vi också talar oss varma om hur vacker den är och hur skönt det är att vara ute. Vi inte bara har skog och vildmark, vi värnar också om dem.

Men vad är det egentligen som gör att vi håller naturen så högt?

Jag hörde Markus Åkesson säga i en intervju att ”den andliga upplevelsen av skogen fyller ett behov som saknas i ett sekulärt samhälle”. Och kanske är det sant. För visst är en vandring mellan snötunga granar, eller under tak av gröna boklöv, en andlig upplevelse? I ett land där majoriteten inte går på gudstjänst mer än möjligtvis till jul, så är vi kanske lite svältfödda på det andliga? Samtidigt så kanske det är vår avsaknad av religiösa vanor som gör att naturens skönhet får stå för sig själv och inte tillskrivs någon högre gudom.

I konsten har naturen i varje fall gjort sig påmind, både historiskt sett och i modern tid. I museets samlingar är den ständigt återkommande och i majoriteten av våra senaste utställningar har dess motiv också gjort sig påminda. Inte minst i ”Designarkivet A-Ö”s alla naturinspirerade tryck och i ”Mittlandsskogens mitt”s utforskande av skogen som utställningshall.

Skogen spelar också en roll i Markus Åkesson och hans inbjudna gästers verk. Något som särskilt har väckt min fascination är Ellen Ehks ”Natträd”, som står att finna bland de inbjudna gästerna på plan 4. De små blåaktiga, gjutna bronsskulpturerna ger när man tittar på dem intrycket av att vara fullvuxna granar. Färgtonen och de klumpar som delvis täcker grenarna kan liknas vid sjok av snö i vinterskogens skymningsljus och sättet som grenverket slokar på ger en oerhörd tyngd till hela skulpturen. De små träden representerar för mig två mycket påtagliga drag av naturen här i landet – skogen och natten. Skogen som tränger sig på ända fram till vägkanten på till och med de största av våra riksvägar, och mörkret som sveper in och håller vårt land i ett järngrepp om vintern.

Kanske är det naturens påtaglighet här i norr som lärt oss respektera och leva med den, kanske är det för att vi helt enkelt inte blir av med den. Kanske är det för att den är en så stor del av vårt kulturarv, i sagan och mytologin. Möjligtvis är det en gnutta av allting.

Vad vi däremot kan säga säkert är att den inte kommer att sluta blanda sig i våra liv, bara för att vi ber snällt. Så vi får helt enkelt bita ihop och göra det bästa av vintervädret tills naturen återigen väljer att bada oss i vårens och sommarens magi.