Sensommar

Sommaren närmar sig sitt crescendo. Nästa vecka börjar stadsfesten, tätt följt av Ironman och strax därefter börjar skolorna och arbetet igen. Turisterna strömmar till en sista gång för att sedan försvinna tills nästa år. Hela samhällsklimatet skiftar tillbaka till ett nyktert men mjukt och nyvaket tillstånd. Och så sätter hösten igång med aktiviteter och projekt och en fjärran blick mot jul och nyår någonstans vid horisonten.

Det blir ju liksom som ett naturligt flöde. Sommaren börjar lugnt, man är hemma och tar igen sig, sedan drar man iväg. Det kokar långsamt upp till den senare halvan av juli då det tycks som att vartenda ställe är överfullt med turister. Kalmar Konstmuseum är inget undantag – en ”dålig” dag på sommaren är generellt bättre besökt än en bra dag på vinterhalvåret. Spridningen på de som kommer hit är också större, dels på nationaliteter – som kommer med sommarens turism – men också personer som generellt inte besöker museum till vardags. Ett gäng trettonåriga killar kom förbi för ett tag sedan, likaså många förstagångsbesökare från orten och någon som bara är generellt intresserad av Lupiner.

Vi har haft amerikanska pensionärer, belgiska caféägare, polska barnfamiljer, backpackers, britter glada i politiksnack och fler tyskar och nederländare än vi kan räkna. Till vår Paviljong har det flockats människor i alla åldrar, som återigen bevisar att kreativ verksamhet inte bara är för barn. Det är festligt att man under samma dag kan ha en sådan spridning bland sina besökare att det dem emellan finns åldersskillnader på över 70 år, hemorter utspridda flera tusen mil ifrån varandra och samtal på fem olika språk pågående i huset samtidigt.

Nu mattas aktiviteten emellertid av en aning fram tills man tar spjärn för ett sista sommarvältrande innan man går tillbaka till vardagslivet igen. Under stadsfesten kommer det att råda full aktivitet i Paviljongen och vi kommer att ha längre öppettider och fri entré på våra utställningar.

Sen så tillåter vi hösten börja på allvar. En vecka senare plockar vi ner Paviljongen och verksamheten i Ateljén drar igång igen. Våra utställningar hänger kvar tills slutet av september. Det ska bli pride och det ska bli workshops innan vi till slut vinkar farväl till först Invasiva arter – Lupiner som försvinner den 8 september och sedan Småland – idyll och irrvägar som ska in i samlingsarkivet igen kring den 15:e. Kvar längst blir Öppnandet som beger sig mot nästa anhalt först i oktober. Med det så förändras museet återigen och nya möten väntar. Utställningshallarna skiftar i sina egna årstider, och rör sig mot en glimrande konstvinter innan solen och värmen vänder åter.

Men låt oss nu njuta av det sista av sommaren!

Bild: Utsnitt ur Trädgårdsgatan i Kalmar, Ivan Hoflund, 1933, ur museets samling

Flitiga fingrar

I skrivande stund sitter jag i en plaststol i Gislaveds kulturcentrum och lyssnar medan tonerna från akustisk afghansk musik blandas med tjoanden och rop. Veckans eftertanke gäller ungdomar.

 

Man pratar om ”dagens ungdom”. Om hur bortskämda de är, hur långt från verkligheten de svävar online bland youtubers och hjärndöda tv-spel. Att allt handlar om appar och sociala medier. De senaste dagarna har jag mött ungdomar drivna nog att bräcka vad som helst.

De första var praktikanterna som hjälpte till vid bygget av paviljongen utanför museet. I två dagar slet de med att slipa, tvätta och måla inte mindre än 64 golvplattor och sedan göra unika tryck på samtliga. Detta utan så mycket som ett klagomål eller en spydig kommentar. Knappt ens ett försök att förhala arbetet. De är ännu inte myndiga och visar ändå en bättre arbetsmoral än många medarbetare jag haft i mitt yrkesliv. Paviljongen fick vi upp på rekordtid och nu står den återigen på gräsplätten framför museet, redo att ta emot entusiastiska unga (och äldre) kreativa själar. Det ska målas, vävas och odlas i sommar, inspirerat av Lela Pierces utställning Invasiva arter: Lupiner som öppnades i lördags.

Förra onsdagen satte jag mig sedan på en buss mot Gislaved med ett gäng lite äldre ungdomar för att åka och hålla workshop på ett musik- och kulturläger. Detta var ett utbyte mellan museet och organisationen Songlines som arbetar för en meningsfull fritid för unga. Och vilket läger det blev! Ett läger som i stora delar organiserats och hållits ihop av unga ledare. Varje kväll har varit fest med dussintals soloartister och band som spelat för varandra, med konferencier och ljud- och ljusteknik. Dagar fulla med idogt workshoparbete, jam och event.

Här smälls det upp konserter på en timme, man tränar in en flashmob på förmiddagen och spelar upp den på eftermiddagen. Man lär varandra danssteg och ackord i förbigående. Man håller efter sig själv och varandra. De som ror runt alla unga är knappt 20 fyllda själva och gör ett fantastiskt jobb med att vara bonusföräldrar till sina jämnåriga. Det finns så mycket driv, så mycket tankar och så många mål. Det finns så mycket energi i varje person, så mycket vilja som vanligtvis inte tas till vara på. Unga kan. Unga vill. Bara de får utrymme.

Jag tänker på tiden då man hade skrån och gesällverksamhet. När man sattes i arbete utefter sin förmåga. Där du så fort du kunde gå fick börja bära och släpa, sedan göra det arbete som din motorik tillät – grovslipa, hamra, plocka växter och örter… Det man gjort sedan barnsben blir man ju trots allt bra på. Det är klart att barn ska få vara barn, men tanken på dem som ”små vuxna” kanske inte är helt fel. Det är fantastiskt vilket allvar som speciellt barn tar ansvar på. Och med vilken energi de går in i uppgifter!

Jag tänker också på alla tonåringar som får vårt samhälle att gå runt under semestermånaderna. De otaliga som arbetar i vård, skola och omsorg, på restauranger och som vaktmästare. Konceptet sommarjobb innebär ju faktiskt att vi överlåter våra arbeten till samma personer vars lathet och oförmåga vi ofta skämtar om. Och inte går samhället under för det. För att vara ärlig så är det otroligt mycket av turistnäringen som helt och hållet vilar på de ungas axlar medan vi vuxna tar semester.

Jag tycker också att det känns som att många unga som jag träffar idag är mycket mer drivna och kunniga än jag var i samma ålder. Själv gled man runt i estetkorridoren, pluggade när man kände för det och fyllde fritiden med oväsentliga saker. Den generella arbetsmoralen kanske inte var på topp. Men samtidigt så var man ju hyfsat förskonad från det oerhörda förstoringsglas som ligger på alla idag. Det fanns faktiskt en möjlighet att hålla snedsteg hemliga för sina bekanta utanför skolan – sociala medier var slöa och klumpiga och långt ifrån alla använde dem. Du hade heller inte möjligheten att hitta professionella utövare att varken avundas eller lära från via nätet. Man jämfördes inte på samma sätt.

Det finns en otrolig energi och ett otroligt driv som bör tas hand om. Projekt som ung företagsamhet och praktik är fint, men det känns som att de unga borde ges mer plats i den ”riktiga” världen. Per definition så är jag också en ”ung vuxen” och får rabatter och ursäktas i och med min ålder. Att jag arbetar, betalar räkningar och deklarerar definierar mig tydligen inte som vuxen. Min lillebror är stationsansvarig på biluthyrningen där han jobbar, en kompis året yngre än mig har arbetat i vården snart 10 år. Jag vill se mer sånt! Ursäkta och sucka inte över ungdomarna – ge dem ansvar och en chans att växa.

Sätt de flitiga fingrarna i arbete.

Ett tusen tankar

Jag kliver in i utställningshallen och möts av ett myller. Objekt, tavlor och skulpturer i en organiserad röra. Verken fyller upp varje hörn av utställningsrummet, de trycker sig upp mot fönstren, sprider sig över golvet, hänger i taket, kryper in i springor och breder ut sig på podier och stafflier. De är alla distinkta, men flyter ändå ihop och man ställer sig frågan hur många som arbetat här.

Är det tio eller är det bara en?

 

Jag har arbetat på museet i snart två år och har sett tre av folkhögskolans examensutställningar. Det slår mig hur olika de är varje år. 2017 var allt väldigt mörkt, med flertalet rum i rummet. Under namnet Live stream – inom räckhåll visades digitala verk, fiktiva märkeskläder, väggar fyllda med collage och en inlagd köttbit med ett personnummer. 2018 års rum var ljusare, fyllt med tavlor, grafiktryck och teckningar, mycket med en känsla av vemod eller stilla betraktelse. Utställningen hette Vår plats balanseras längst ut. Sen har vi årets utställning, Dear stök, bästa turmoil. Hela begreppet av att presentera sin egen konst, att bilda sig en egen plats gentemot de andra utställarna är helt frångått, så till den grad att konstnärernas namn inte ens finns vid verken. Det är fyra personer som valt att göra en utställning tillsammans och låta sina konstnärskap flöda in i varandra.

Personliga upplevelser blandas med känslor. Ett verk om psykisk ohälsa står bredvid ett som handlar om hur en rutschkana låter, som i sin tur angränsar till små tavlor av minnesfragment som löper längs med väggen fram till en väv som handlar om en käraste som tagit livet av sig. Utställningen utvecklar sig efter hand, ibland stegvis, ibland med tvära kast. Likaså blandas tankarna. Tidvis infinner sig en stilla nyfikenhet, ett utforskande som löper längsmed långa väver och rader av homogena verk, för att sedan genast brytas upp av ett helt annat formspråk. Plötsligt står du framför en tv-skärm som visar en hund som leker, inte långt ifrån hundkopplet fullt med tomma medicinkartor. Control the Bitch heter verket, en historia om psykisk ohälsa som gått i arv. En bit längre bort hänger en liten fågel under en tavla, tillsammans med ett par hörlurar. ”Hur skulle en fågel spela, om den kunde spela ett instrument?” är en tanke som gett form till verket Fåglar, där fågelsång blandas med vindens brus och saxofonsolon.

En av konstnärerna jämförde lite i förbigående att gå in i utställningsrummet med att kliva in i en av utställarnas huvud. För mig beskrev det min upplevelse precis. Här finns allt samlat – upplevelser och erfarenheter, sporadiska tankar och funderingar. Några saker är gravallvarliga, andra lekfulla. Detta är en plats där allt detta finns, som i en dröm där du kan hoppa från det ena absurda till det andra och ändå tycka att det känns normalt och sammanhängande. Allt finns där. Det lilla och det stora, det enkla och det svåra. Vissa saker i sin helhet, andra i fragment.

Hundratals intryck som bildar ett tusen tankar.

Världar

Sommaren är på ingång och gräset utanför museet lyser smaragdgrönt efter gårdagens regn. Värmen, våren, växterna och den blå himlen får människor att vakna, och många säsongsintressen börjar komma igång. Grillning, hobbysnickeri och surfing är väl typiska exempel, men även året runt-aktiviteter verkar få sig en knuff när solen lyser in.

I min ateljé har tavlorna och maskerna fått maka på sig för att ge plats åt tillverkning av sköldar och medeltida kläder. Lajv är nämligen ett av mina stora intressen bredvid konsten, och på sommarhalvåret kryllar det av sådana evenemang. Ett lajv är en levande, improviserad teater, där alla som är med spelar en roll i en av arrangörerna skapad värld. I skogen utanför Skillingaryd kommer jag om en månad möta upp med femhundra andra entusiaster, vissa iklädda orchdräkter som mäter sig med Sagan om ringen-filmernas, andra med riddarrustningar för tusentals kronor och en tredje part i enkla tunikor och struthättor. Tillsammans bildar vi en värld, ett spel och skapar en mötesplats genom fantasi, rollspel och idogt arbete. Den medeltida byn allt utspelar sig kring och hundratals sidor av fiktiv historia hjälper till att skapa en parallell verklighet från onsdag fram till söndag, då det hela bryts och vi alla omfamnar våra fiender, skrattar åt alla snedsteg, berömmer dräkter och spel och skiljs med ett ”vi syns nästa år!”

Bakom denna värld ligger det givetvis massor av förberedelse. Massor av hantverk, skrivande, kontaktskapande och regler. Men det finns fler sätt att skapa världar.

På teater kan man skapa en värld på en tom scen, med en skådespelare. En blå lampa och ljudet av vågor. Ett inbillat hål mitt på scenen, som skådespelaren noga och förskräckt undviker under hela föreställningen. Föreställda personer utanför kulisserna som skriks på och får svar på frågor som publiken inte hör ställas. Rörelsemönster, tonläge och fraser.

På museum skapar du en värld i utställningsrummet. Varje verk är placerat med omsorg, varje sekvens av stimuli är uppradad för att skräddarsy en upplevelse. Professor Balthazar och Monumentet över den osynliga medborgaren som vi stängde för ett par veckor sedan manade i likhet med serien den baserats på till lek och fantasi. Småland: Idyll och irrvägar visar en mångfald och manar till undersökande. Det finns multum att undersöka, hitta och titta på. Saker att lyssna till och fundera över. I utställningsrummet omsluts man av Smålands bebyggelse, människor och natur – rummet blir en egen värld byggd av landskapet.

På tredje våningen så har Peder Nabo dykt djupare – ner i jorden, bland rötterna. Med skannade bilder på 4000 pixlar/tum blir trådtunna rötter så gigantiska att man ser varje por, fläck och färgskiftning. I bakgrunden hör man ljud som kanske minner om växter som växer, på väggen sitter en dikt av Tove Folkesson. Det känns som att vara nedsänkt i jorden i rötternas värld.

Det kanske är något väsentligt hos människan, det här med att skapa världar. Om man tänker på hur vi inreder våra hus, hur vi bygger butiker, klubbar och hotell. Den som har sett programmet Vem bor här? förstår nog vad jag menar. Någon har fyllt sin lägenhet med instrument och souvenirer, en annan håller väggarna tomma och möblemanget stilrent. Varje hem en egen verklighet, ett eget personligt land.

Världsbyggandet kanske har att göra med något instinktivt, som har att göra med att bygga sig ett bo. Men fantastiska berättelser och fjärran bildvärldar har följt oss sedan civilisationens början. Kanske finns det en strävan för det bortom nuet, en längtan efter det fantastiska som driver oss till nya berättelser och skapelser? Något som tar fyr i uppfinnare och konstnärer, men som likväl brinner i oss alla.

I onsdags öppnade Ölands Folkhögskolas Konstskola sin utställning Dear stök, Bästa turmoil, en gemensam, intim utställning som tar förhållanden mellan verken i utställningsrummet till en ny nivå. En ny värld byggd av minnen, känslor och objekt. Men mer om det på söndag.

Bild: Utsnitt ur Gatubild Vimmerby, Emil Hallgren (1886), ur museets samling

En vår av historier

Berättelser finns överallt.

I varje människa, varje husgrund, varje målning och skulptur. Vårens utställningar är fyllda av dem. Speciellt Småland: Idyll och irrvägar. Förförra onsdagen så var Hans Almqvist här och berättade om skeppet Vegas resa runt den eurasiska kontinenten. Detta äventyr som sjömän från Möre drogs med på är värdigt historieböckerna, då de gjorde en resa som ingen tidigare klarat, frös fast i isen på nordhavet och blev bjudna på fest vid pyramiderna. Självklart blev de mottagna i Sverige av självaste konungen Oscar II och fick medalj för sina bragder. Detta sparkar igång vår föreläsningsserie kring utställningens många historier som kommer följa oss fram till juni månad.

På väggen bredvid Vega-expeditionens klenoder hänger tre kvinnor från bygden som var och en gjort sig kända i Småland, Sverige och utomlands. Christine Sundberg som gick på Kungliga Konsthögskolan, flyttade till Frankrike och blev kopist på Louvren. Josephine Nisbeth som startade skola här i Kalmar och lät uppföra en byggnad som ännu står kvar som lärosäte, nu i Linnéuniversitetets tjänst. Emma Ekwall som kom från det lilla samhället Granbo i nuvarande Tranås kommun, kom in på konsthögskola, blev känd för sina barnporträtt och var den första kvinnan som mottog den kungliga medaljen 1871.

På andra våningen blandas Professor Balthazars många berättelser med Jugoslaviens, Kalla krigets och den Alliansfria rörelsens historier. Allt är sammanvävt genom Zagreb animation school, studion som gjort Balthazar. När denna utställning väl avslutas i slutet av månaden tar i stället Ölands Folkhögskola plats i salen. De fyller upp huset med ett antal nya historier och konstnärskap under maj månad. I maj dyker också Peder Nabos utställning Rot upp, som tar sig an ursprung och bakgrund på sitt eget sätt.

Föredragsserien kring Smålandsutställningens många berättelser löper genom hela våren. I ateljén har det också påbörjats en resa, i Vegas tecken, där barnen varje söndag tar sig en bit längre på sin världsomsegling. Så till slut när sommaren bryter igenom i juni månad får vi sällskap av en annan sorts historia – om växter. Mer exakt lupiner. Men vad de har att berätta lämnar jag till dess.

Vi på museet önskar er en härlig vår av konst och berättelser!

 

Bild: Flicka som målar, Emma Ekwall (1838-1925), Ur museets samling

Allmänt mänskligt

Jag har rymt hemifrån

Jag har skolkat från skolan

Jag har tjuvrökt

Jag har fått mitt hjärta krossat

Jag har bråkat med mina föräldrar

Jag har tyckt mig vara vuxen innan de vuxna tyckt det

Jag har haft mardrömmar som liten som jag minns än idag

Jag har smitit ut på natten när resten av familjen legat och sovit

Jag har hängt med personer som kanske inte var det bästa för mig

 

Hur många gånger nickade du precis och tänkte ”jag också”? Om svaret är ”ingen gång”, läs igenom ovanstående rader igen och tänk efter noga. Samtliga påståenden stämmer för mig. Det kanske kan tyckas vara ganska personliga saker att säga, speciellt såhär i en officiell blogg för ett konstmuseum. Men är de verkligen det? Det är saker som finns i varenda ungdomsbok och biografi. Varför då? Jo, för att de allra flesta av oss har varit med om dem.

Det är många som känner igen sig i våra utställningar just nu. Det självklara är ju Småland – idyll och irrvägar, där många som är från trakten känner igen sina hembygder, eller Orreforsglaset, Döderhultarns figurer eller Björn Bergs Emil i Lönneberga-illustrationer. Det är också många som känner igen sin barndoms Balthazar på andra våningen. Men framförallt så känner man igen sig i verken. Bland Balthazars filmer känner man såklart igen Martin, den som ingen märker när han är på plats och alla saknar först när han är borta. Man känner igen musikerna som följer sin dröm, men har det svårt när ingen håller dem om ryggen. Eller lyckan när man, likt trafikpolisen och generalen träffar en själsfrände, där allt bara klickar.

När vi tittar på konst som föreställer människor, verkligen tittar och försöker förstå, sätter oss in i deras tillstånd, insuper deras ansiktsuttryck och känsloyttringar… Så börjar vi få en känsla för dem. En förståelse för ett livsöde, eller en personlighet. Eller så lär man sig något om sig själv. Det finns mycket som är allmänmänskligt och det går snabbt att tolka in sig själv i bilder av andra, bara man ger det chansen.

I USA bor en man som heter Daryl Davis. Han är en svart musiker, som har gjort det till sitt livs uppdrag att få så många KKK-medlemmar som möjligt att sluta engagera sig i organisationen. I dagsläget har han personligen fått fler än 200 att sluta. Hur? Genom att prata med dem. Ju mer han pratar med dem, desto mer gemensamma saker upptäcker de hos varandra – sportintressen, favoritmusik, mat och annat. De pratar också om förutfattade meningar. Till slut så blir det där med annorlunda hudfärg inte något annat än just vad det är – en del av ett utseende.

Jag tror att vi har mycket att lära oss av den animerade filmen, av Döderhultarns träfigurer och Lotte Lasersteins oljemåleri. Av alla sätt som man avbildat människor genom historien. Vi kan dels upptäcka det speciella med just en tid, en person eller en kultur. Men vi kan också se att vi trots alla skiftningar ändå kan känna igen oss i dem som avbildats. I våra gemensamma skönhetsfläckar, snedsteg, segrar och förluster – kort sagt, i det allmänt mänskliga.

”Hurdan är en bra människa?”

Det är en bra fråga, eller hur? Men vad har den med animerade seriefigurer att göra? Jag kommer till det, så småningom.

Året jag började arbeta på museet gick jag på en massa guidningar av utställningarna för att få en uppfattning om hur man guidar samtidskonst. En av dessa var av Djupt minne, sommarutställningen 2017, som guidades av vår dåvarande pedagogiskt ansvariga Nathalie Marosan. I början av varje tur av utställningen ställde hon just denna fråga.

Hurdan är en bra människa?

Oavsett gruppens ålder, nationalitet eller språkkunskaper frågade hon alltid samma fråga. Och hon fick alltid samma svar:

Man är snäll.

En så enkel sak, men gemensam över hela denna planet. Du kan vara född i vilken kultur som helst. I vilken religion som helst. Med vilken bakgrund som helst. Men i slutänden, när man ska komma på vad som är absolut viktigast så är det snällheten som dyker upp. Även om det kanske inte alltid är det första som man tänker på så tror jag att vi alla kan enas om att just denna egenskap är central för den typen av människa man vill vara med. Den typen av människa man vill ha och hoppas att man har omkring sig.

Det kanske är på grund av just detta som program som Professor Balthazar har fått en sådan spridning världen över. Och inte bara han, utan nästan alla seriefigurer som är kända världen över har den kärnan. De kanske tydligaste är Stålmannen och Musse Pigg, som alltid gör det rätta och hjälper de svaga. Men även vildhjärnor som Kalle Anka och Pippi Långstrump har ett samvete som gör att de i slutänden vill vara snälla.

Låt oss kika lite extra på en av dessa karaktärer, på ytan Professor Balthazars klara motsats – Kalle Anka. Denne hetsiga anka är inte bara skapad och utvecklad i 1900-talets ultrakapitalistiska USA utan är dessutom mycket våldsam, och tar snabbare till nävarna än hjärnan när det gäller att lösa problem. På andra håll i världen, speciellt i USA, så är det Musse Pigg som är Disneys galjonsfigur. Han är genomgod, ordentlig och gör alltid sitt bästa. Men här i Sverige så hamnar han i skuggan av sin kompis Kalle. Varför?

Kanske är det för att igenkänningsfaktorn är så hög. Kalle är en karaktär med brister och börjar så gott som alla sina historier i underläge. Antingen jobbar han urtråkiga skift på Margarinfabriken eller sliter för slavlöner åt Farbror Joakim. Hans bil är konstant i behov av reparation och han ryker jämt ihop med tjänstemän av alla de slag. Hans förhållande med Kajsa är allt annat än stabilt och mellan allt detta måste han agera extrapappa åt sina tre brorsöner. Dessutom verkar han konstant otursförföljd. Även om hett temperament verkar gå i släkten så skulle man nog kunna säga att allt som öses över hans huvud är nog för att få vem som helst att brisera.

Kanske är det för att Kalle trots allt detta nästan alltid viker sig. Han tar med knattarna på den där konserten de ville gå på. Han erkänner till slut att han har gjort fel, eller så ger han upp något för någon annans skull. Även när det leder till att han får storstryk av andra karaktärer – typ Kajsa eller Joakim.

Kanske är det för att man i släkten Anka alltid ställer upp och sätter familjen först – oavsett om det är så att man behöver hjälpa till eller själv blir hjälpt. Det finns en tanke om att sätta andra först och hjälpa de i nöd. Och om man inte kan lösa det på egen hand kan man alltid fråga den finurliga uppfinnaren Oppfinnar-Jocke.

När allt kommer omkring så är kanske inte Balthazar och Kalle Anka så olika som man tror. Här i Sverige har många av oss växt upp med båda två, och benämner de båda som serier i sin egen rätt. Även om de är skapta i vitt skilda kulturer under oerhört olika förhållanden och visuellt och temamässigt ofta skiljer sig mycket åt. De har trots allt en gemensam värdegrund, en värdegrund som delas världen över:

Man ska vara snäll

Tidig vårstädning

Ja, jag vet att det bara är februari, men här på museet är vi redan igång.

Man kanske inte tänker på det när man går i utställningshallarna, men det är en himla massa som ska städas efter varje utställning. Väggar ska rivas, podium ska flyttas, tv-apparater och projektorer ska plockas ner. Sedan ska det som inte går att återanvända slängas, golven ska sopas och sedan skuras, ibland ska det till och med målas om. Allt detta innan vi kan välkomna nästa utställning. Just nu är vi i full färd med att städa plan 2 där Madness and Civilization plockades ner i början av veckan. Idag, lördag, spelades D-moll är ljusgrönt för sista gången på fjärde våningen och drar nu ut på turné med scen och allt. På söndag så är det sista chansen att se modeskisserna på plan 3 innan de åker tillbaka till Designarkivet i Pukeberg.

När alla utställningar slutar samtidigt så blir det alltså som att vi vårstädar hela huset. Det blir lite likadant som när man röjer hemma. När ett rum är nystädat så ser man det i ett nytt ljus. Man märker hur möblerna förhåller sig till varandra, man ser kontrasten mellan tapeten och parketten och hur ljuset faller genom de nyputsade rutorna. Det blir liksom en annan rumslighet utan alla saker som ligger överallt. Kalmar konstmuseum är inget undantag, och det är kanske först när huset är tomt som man på allvar kan uppskatta Thamm och Videgårds prisbelönta arkitektur. Med detta i åtanke så kommer vi under hela vecka 7 bjuda in till visning av museets arkitektur, helt gratis! Oavsett om du brinner för form och byggnadskonst eller är en av dem som ännu inte vant sig vid vår svarta kub i stadsparken, så kom in och ta en visning! Kanske upptäcker du något du gillar i vår vindlande spiraltrappa och våra ljusa rum. Det kostar dig ingenting förutom din tid.

Den 16 februari har vi återigen utställningar i huset, denna gång om Professor Baltazar som gjort vår nya chef Bettina Pehrsson sällskap ner från Marabouparkens konsthall i Stockholm. Vad denne barnfilmsfigur har att göra med den Alliansfria rörelsen och varför barn från Iran och Irak växt upp med samma tv-program som oss i norr får du veta då. I mars får professorn sällskap av Småland: Idyll och Irrvägar, en utställning som utforskar småländsk konst – historiskt sett och i samtid. Medan denna gör oss sällskap in i sommarmånaderna så kommer det dyka upp ännu mer konst ju närmare vi kryper mot solen och värmen.

Varmt välkommen in för att tjuvstarta våren med oss här på museet!

Dissonans

Musik är ljud

Ljud är musik

Att knäppa på ett stålrör eller knacka på en bordskiva, eller att tappa ett glas i golvet. Det låter kanske inte så frestande, men om man befinner sig i närheten av en skicklig musiker kan vanliga oljud snart bli musik. Eller rättare sagt, man inser att de är musik.

Det har väl inte undgått någon att Peder Nabo spelar sin avslutningsföreställning på plan 4 på museet just nu. Det faktum att det har fått sättas in extraföreställningar för att möta efterfrågan säger väl sitt. Utan att avslöja för mycket så kan man väl säga att Nabo utforskar och tänjer på alla möjliga gränser när det gäller musik. Han har sitt eget sätt att se på musik och skalor och har påpekat att det finns människor på vår planet vars skalor låter helt dissonanta för oss västlänningar, samtidigt som våra toner låter märkligt i deras öron.

Just det där med klara toner och dissonanta… kan man verkligen använda ett sånt uttryck om vi har så olika sätt att se det? Är det inte snarare ”vad jag är van vid” och ”vad jag inte är van vid”? Att slänga in ett främmande ljudspår i en annars bekant tonföljd skapar ju trots allt intresse. Queen är ett exempel. Glitch-hop genren är en annan. Men sådana grepp är inte unika för musiken.

Konst, framförallt samtidskonst, utnyttjar det dissonanta och det kanske är det som gör det så intressant… Man skulle kunna säga att konst gör ett speciellt visuellt ”ljud” som väcker något hos oss. Vissa konstverk, som en målning med ett proportionsenligt och behagligt motiv slår en ”klar” ton som oftast får oss att känna behag och bekvämlighet. Det är jämförbart med populärmusik och kända folkvisor – det är bekant och tryggt och upplevs därför som vackert. Andra konstverk gör ett dissonant ljud som får oss att lyfta på ögonbrynen, rynka på pannan och fundera.

Är det inte just det som är samtidskonst? Ett försök att göra dissonanta ljud och tonskalor? Något som sticker ut och som gör att man reagerar. Något som nästan är bekant men ändå inte, eller något som är så långt bortom vår fattning eller så påfrestande på vårt jag att det väller upp känslor vi inte visste vi hade, eller som vi inte låtsas om. Därför är det väl väldigt passande att vi har musikföreställningar på fjärde våningen, även om det inte normalt brukar ske på museum.

Sen finns ju så klart den konsten som utnyttjar just ljud – det har vi på andra våningen. Kudzanai Chiurais videoverk We live in silence nyttjar många former av experimentellt ljud och musik och The library of things we forgot to remember består av vinylskivor och grammofoner. Det är historiska inspelningar, ett arkiv av musik och tal som man kan botanisera i för att lära sig om det som varit. För att vi kollektivt inte ska glömma bort och göra samma misstag igen.

I slutänden har all kultur samma uppdrag, oavsett om den är behaglig eller dissonant eller använder ljud eller ljus som medium:

Att slå an en sträng hos dig som ser och hör.

Lite hjälp på traven

Konst är svårt.

Svårt på precis samma sätt som att det är svårt att skejta.

Jag kan inte skejta, trots att jag försökt flera gånger. Jag har ganska dålig balans och inte några jättebra reflexer. Men det kanske är att förvänta sig, eftersom jag kan räkna gångerna jag stått på en skejtboard på mina tio fingrar och aldrig haft någon som på allvar förklarat för mig hur man ska göra. Jag har aldrig snackat skating, eller hängt vid skateparker. Den enda skejtaren jag känner till är Tony Hawk, fast det gör å andra sidan större delen av mänskligheten i min ålder också.

Jag hyser däremot inga tvivel om att jag skulle kunna lära mig skejta. Inte för att jag tror att jag skulle kunna bli någon Tony Hawk, men jag skulle i alla fall kunna lära mig ett par tricks och att stå på brädan i nerförsbacke. Om jag lade ner tiden och energin och kom in i rätt tänk.

Det är samma sak med konst. Du kan inte förvänta dig att gå in på ett museum och förstå allt första gången. Eller andra gången. Eller tredje. Det är faktiskt så att det för mig som guide ofta tar ett par rundor av en utställning innan jag känner att jag förstått vad konstnären vill säga. Jag går också på vernissager och visningar av konstnärer jag är intresserad av. Mycket är lättare att förstå med kontext och förklaring.

Ibland får man vara beredd på att bli konfunderad eller irriterad. Det är en del av att titta på konst, speciellt samtidskonst. Men till skillnad från skating så behöver du inga snabba reflexer eller några smärta, smidiga ben för att intressera dig för samtidskonst. Faktiskt så behöver du inga ben över huvud taget för att uppskatta ett stycke konst. Allt du behöver är ett öppet sinne. Ögon är en fördel, men till och med dem kan man klara sig utan. Det går fortfarande att ha någon som syntolkar, och vem som helst kan tänka kring konst, även om man inte rent fysiskt kan se den. Men om det däremot blir problem på just tankefronten, om man trots sina varande eller icke-varande ben och ögon inte känner att man har något att hjärngymnastisera med, kan jag härunder erbjuda lite draghjälp.

 

Mitt personliga recept på att uppleva konst råder som följer:

  1. Upplev konsten. Titta. Lyssna. Lukta. Om man får röra den, rör konsten. Använd dina sinnen för att ta in intryck och fundera sen över verken. Vad, var hur och varför? Vad tycker du att du har framför dig och vad väcker det för funderingar och tankar i dig?
  2. Läs verknamn och eventuella texter i utställningssalen och se om det ändrar på din åsikt och uppfattning. Kanske hittar du något nytt att fundera kring, eller ser detaljer som du inte upptäckt innan.
  3. Om det finns, läs utställningens katalog eller övrigt utställningsmaterial. Tar konstnären eller curatorn någon ställning i hur verken ska upplevas eller vad de betyder? Överensstämmer det med din upplevelse? Om inte, kan du ändå förstå tankegången?
  4. Gå på en guidad visning. Håll dig öppen för idéer och lyssna på vad guiden har att säga. Ibland dyker det upp ny information eller ingångar som varken står i katalogen eller i utställningsrummet.
  5. Ställ frågor. Gärna till guiden, eller någon annan i personalen. Ibland kanske det inte behövs, ibland är det absolut nödvändigt. Framförallt beror det på hur mycket du själv vill veta.
  6. Om du fortfarande är intresserad av konsten och konstnären, skriv upp namn och sök på det på nätet. De allra flesta idag yrkesverksamma konstnärerna har sina egna hemsidor, eller i alla fall ett instagram- eller facebook-konto där du kan se mer av deras konst och få konstnärens egna tolkning på vad de gör. Du kan också fråga personalen på museet, galleriet eller konsthallen om tips angående konstnären.

 

Självklart är denna lista bara ett förslag jag erbjuder, men som jag vet funkar för mig. Om du tappar intresset någonstans under punkt 1-3, så hoppa direkt till punkt 4. Om inte det hjälper, och du fortfarande inte känner något intresse för just den utställningen – släpp den, den är tydligen inte din grej. Om du hellre börjar med att gå en guidad tur är det givetvis också helt ok, men personligen gillar jag att bilda mig en egen uppfattning innan jag tar in någon annans.

Vi i personalen på museet, och alla andra ställen som visar konst, finns på plats just för att ge dig redskap för att uppleva konsten. Sannolikheten att du kan börja trixa med en skateboard när du ställer dig på den för första gången är ganska liten. Likaså är chansen att du förstår alla nyanser av ett samtidskonstverk första gången du ser det.

Så ta hjälp av oss.

Även den bäste kan behöva lite hjälp på traven ibland