I vind, snö och skog

I ett land på våra breddgrader så lär man sig leva med naturen – vare sig man vill det eller inte. På vintern blir det snö och halka. När det blåser blir vi strömlösa. Men vi förväntas fortfarande dyka upp på jobbet och i skolan dagen efter, oavsett hur många decimeter snö som ligger på vindrutan. Så man biter ihop och plockar fram frostskrapan ur handskfacket.

Som scoutledare så gäller detta så klart dubbelt för mig. I måndags blev jag sen till vårt veckomöte just eftersom jag var tvungen att gräva fram en bil ur en halvmeter snö och is. Väl bakom ratten funderade jag på om grävandet varit värt det – vi hade redan fått manfall bland ledarna på grund av vädret, så jag undrade om det skulle finnas några barn på plats över huvud taget när jag kom fram. Till min förvåning så fann jag att vi i vår åldersgrupp var fulltaliga – elva glada nioåringar med skyfflar var i full färd att bygga snöhyttor ute i minusgrader och mörker. Nu är ju vi scouter och vana att vara ute i alla väder, men Kalmar FF spelade trots allt också match ute i snön i helgen. När jag väl började tänka på det insåg jag att det när allt kommer omkring kanske är ganska normalt? Det där med att om väderförhållandena inte är direkt livshotande, så är de i Sverige inte ett hinder.

För jämförelsens skull, så har man i många delar av USA så kallade ”Snow days” – dagar då det snöar ger man eleverna ledigt från skolan. I andra länder ser man till att stanna inne när det regnar. I samma väderlek så ser vi här till att dra på oss en ordentlig jacka istället. Men det är inte bara vädret som vi lär oss leva med, utan naturen i stort. Man åker på picknick, man går på vandringar, tar barnvagnen eller rullstolen runt en slinga i skogen. I skolan så har man utflykter och friluftsdagar och håller barnen ute på rasterna. Naturen är liksom något självklart, samtidigt som vi också talar oss varma om hur vacker den är och hur skönt det är att vara ute. Vi inte bara har skog och vildmark, vi värnar också om dem.

Men vad är det egentligen som gör att vi håller naturen så högt?

Jag hörde Markus Åkesson säga i en intervju att ”den andliga upplevelsen av skogen fyller ett behov som saknas i ett sekulärt samhälle”. Och kanske är det sant. För visst är en vandring mellan snötunga granar, eller under tak av gröna boklöv, en andlig upplevelse? I ett land där majoriteten inte går på gudstjänst mer än möjligtvis till jul, så är vi kanske lite svältfödda på det andliga? Samtidigt så kanske det är vår avsaknad av religiösa vanor som gör att naturens skönhet får stå för sig själv och inte tillskrivs någon högre gudom.

I konsten har naturen i varje fall gjort sig påmind, både historiskt sett och i modern tid. I museets samlingar är den ständigt återkommande och i majoriteten av våra senaste utställningar har dess motiv också gjort sig påminda. Inte minst i ”Designarkivet A-Ö”s alla naturinspirerade tryck och i ”Mittlandsskogens mitt”s utforskande av skogen som utställningshall.

Skogen spelar också en roll i Markus Åkesson och hans inbjudna gästers verk. Något som särskilt har väckt min fascination är Ellen Ehks ”Natträd”, som står att finna bland de inbjudna gästerna på plan 4. De små blåaktiga, gjutna bronsskulpturerna ger när man tittar på dem intrycket av att vara fullvuxna granar. Färgtonen och de klumpar som delvis täcker grenarna kan liknas vid sjok av snö i vinterskogens skymningsljus och sättet som grenverket slokar på ger en oerhörd tyngd till hela skulpturen. De små träden representerar för mig två mycket påtagliga drag av naturen här i landet – skogen och natten. Skogen som tränger sig på ända fram till vägkanten på till och med de största av våra riksvägar, och mörkret som sveper in och håller vårt land i ett järngrepp om vintern.

Kanske är det naturens påtaglighet här i norr som lärt oss respektera och leva med den, kanske är det för att vi helt enkelt inte blir av med den. Kanske är det för att den är en så stor del av vårt kulturarv, i sagan och mytologin. Möjligtvis är det en gnutta av allting.

Vad vi däremot kan säga säkert är att den inte kommer att sluta blanda sig i våra liv, bara för att vi ber snällt. Så vi får helt enkelt bita ihop och göra det bästa av vintervädret tills naturen återigen väljer att bada oss i vårens och sommarens magi.

 

Publicerat av

oscar

Är förutom besöksvärd även konstnär, scoutledare och intiativtagare till konstnärsgruppen Skräp. Född och uppvuxen i Kalmar. Bryter då och då upp tillvaron med att backpacka, lajva och urban exploring. Konst är för mig ett unikt kommunikationssätt för att förmedla och inspirera vad man inte kan delge med ord.