Vårtecken

Ett stenkast från Kalmar konstmuseum i stadsparken finns en öppen gräsyta belägen mellan slottet och restaurangen. Den kallas punkbacken. I alla fall bland mina bekanta. Varför den kallas punkbacken är för att det förr brukade samlas gäng med punkare där för att hänga och ha fest på kvällarna. Men det var inte bara punkare som befann sig där. Det var mängder av olika ungdomsgäng som möttes för att lyssna på musik, umgås och ha kul. Punkbacken fungerade som en slags subkulturell mötesplats för ungdomar. En frizon där alla var välkomna. Det fanns punkare, synthare, indiepoppare och andra grupper av unga människor. Det var ett känt vårtecken när parken fylldes av musik från olika bärbara bandspelare som blandades till en fantastisk mix. Det var ljud av frihet och det handlade om identitetssökande och samhörighet. Det var i alla fall min upplevelse av punkbacken.

Jag vet inte om det är likadant idag. Om platsen fortfarande befolkas med ungdomar kvällstid, om det ännu hänger olika ungdomsgäng där. Det jag vet och tycker om är att det idag finns ett konstmuseum beläget mitt i parken. En plats som också fungerar som en mötesplats för människor. En plats som även den kan fungera som en frizon för olikheter. En plats för att känna gemenskap.

I olika utställningar på museet berör och möter vi olika frågeställningar. Vi letar och söker identifiering och svar. Det är tillåtet att tycka olika om samma sak. Och vi kan känna igen oss. Och vi kan fantisera oss bort. Precis som i punkbacken.

I Julia Peirones utställning Girls,Girls,Girls som nu finns att se på Kalmar konstmuseum är frågor om identitet och vuxenblivande centrala. Hon vänder sitt fokus mot unga kvinnor och flickor men berör i sitt arbete egentligen en mängd allmängiltiga frågor som inkluderar oss alla. Frågor om exempelvis ideal, förväntningar, misslyckanden, makt och sårbarhet.

I verket Golden Me möter vi en bild av unga tjejer från London. Det är tjejer i tonåren. Det finns starka känslor av samhörighet och styrka men samtidigt en vilsenhet i bilden. Tillsammans är vi starka men är man själv är man mer sårbar. Detta är utmärkande för hur man ofta känner sig såväl ung som gammal.

Jag tror det var detta verket som fick mig att minnas punkbacken. Den där starka känslan av att ”vi hör ihop” och attityden i framställningen och synen på sig själv. Dessa tjejer kunde likaväl suttit i parken bredvid museet en kväll. De hade skrattat, de hade varit tuffa, de hade tyckt att ”vi är bäst”! Precis som det kändes i punkbacken.

Bild: Golden Me, Julia Peirone, 2008