En kropp

Julia Peirones verk väcker många tankar. På tjejer, på vuxenhet, på sexualitet. Personligen tänker jag på kropp.

Man kan säga att kroppen är en förpackning för vår själ och vår person. Kroppen skvallrar om våra vanor, ovanor och sysselsättningar. Vi nyttjar kroppen till att visa upp våra personligheter och grupptillhörigheter. Vi dekorerar den med kläder, smink och tatueringar. Man tycker också att det är viktigt hur kroppen presenteras, i vilket sammanhang den presenteras och mycket fokus läggs på hur den står sig i förhållande till andras kroppar. Det är en kapplöpning i att ha mjukast hy, bäst trimmade magrutor och snyggast kurvor.

Våra kroppar objektifieras, speciellt i media och många gånger i konsten. Kroppen innebär något, något som är skilt från personen den tillhör. Ofta handlar det om sex.

Både i media och i vardagen finns speciellt en skillnad i synen på mans- och kvinnokroppar. En manskropp får i större utsträckning ett värde utifrån vad den kan prestera. En kvinnokropp däremot är mer värdesatt efter hur den ser ut. Om du har rätt kläder och en fin figur så spelar det mindre roll om du är bra på att bryta arm eller kan göra många mål i fotboll. Det håller på att ändras, men det är fortfarande mycket påtagligt.

När jag själv gick i grundskolan var jag inte direkt den mest populära i min klass. Jag var den enda killen på skolan med hår ner till axlarna, min klädstil passade inte in i normen och jag var dessutom spelnörd. Och visst, jag fick glåpord och öknamn. Men aldrig från min klass. Varför?

Jo, för att jag hade idrott med dem. Och jag var bra på idrott.

Jag kunde hänga med i basketen, göra mål i bandyn och tävla med fotbollskillarna i löpning. Och därför fick jag inga gliringar från mina klasskamrater. Min kropp såg kanske lite märklig ut och var dekorerad på fel sätt, men det var en manskropp, och den gjorde vad den skulle. Därför blev den också accepterad.

Men hur ska man då se på kroppen? Vad är ”rätt”?

Om man tittar på kroppen ur ett designperspektiv får vi en intressant infallsvinkel. Inom design så pratar man nämligen om att en produkt måste uppfylla ett antal grundfunktioner för att få definieras som ett specifikt föremål. En stol som inte går att sitta på får till exempel inte definieras som stol, medan ett durkslag inte får definieras som gryta eftersom den inte kan ha vätska i sig. Kroppen är i grunden byggd som ett redskap, ett fortskaffningsmedel och en genbank. Strategier för att attrahera däremot finns bara i mycket enkel form i kroppens grundmönster, och har utvecklats olika från samhälle till samhälle. Frågan är om vi har börjat tumma på kroppens grundläggande funktioner för att ge plats åt artificiellt skapade funktioner. Om en kropp konstant är kall i brist på underhudsfett och har svårt att röra sig på grund av kirurgiska ingrepp eller brist på träning i viktiga muskelgrupper – får man i designmening fortfarande kalla det för kropp?

För att dra en parallell, så borde kanske inte klackskor, eller åtminstone stilettklacksmodellen, räknas som skor. De varken underlättar rörelse eller skyddar foten, utan gör det rakt motsatta. Som produkt skulle det efter sina kvalitéer lika väl kunna säljas som ”fotsmycken”. Och det kanske egentligen inte är så långt ifrån sanningen? Klackskor bärs trots allt inte för att man ska ha lättare att dansa eller springa, utan mer för att få festkänsla, eller inge en känsla av makt eller kraft – eller helt enkelt för att se snygg och sexig ut.

För mig skildrar Peirones verk, speciellt hennes ”Twisted Cherry”-serie, mänskliga kroppar i ett sammanhang där de inte hör hemma. De är hopsnörda i för tighta kläder, i obekväma positioner, nyss fallna efter att ha misslyckats balansera på felbyggda styltor. Det är något mer än tonårstjejer som snubblat på fyllan. På något sätt så skiner människokroppen igenom dekorationerna. I någon sekund så är de inte längre sexualiserade, kanske inte ens könsbestämda. Bara en människa som försöker ta sig upp. En kropp i rörelse. Ett hölje kring en person som vi av någon märklig anledning sällan ser för vad det är.

Publicerat av

oscar

Är förutom besöksvärd även konstnär, scoutledare och intiativtagare till konstnärsgruppen Skräp. Född och uppvuxen i Kalmar. Bryter då och då upp tillvaron med att backpacka, lajva och urban exploring. Konst är för mig ett unikt kommunikationssätt för att förmedla och inspirera vad man inte kan delge med ord.