Mode är för mig något främmande
Den som är det minsta intresserad av kläder och märken ser det med en snabb blick. Eller ja, inte ens det behövs, eftersom arbetsbyxorna och de urtvättade t-shirtar som jag trivs med att spatsera runt i inte hör hemma ens i snittsvenskens vardagsmode. Min garderob var väl kanske någorlunda försvarbar så länge mina föräldrar hade grepp om den, men från och med estetiska programmet på gymnasiet så försvann dess gångbarhet någonstans bland second hand-rockar, billiga ica-plagg och slitna cylinderhattar. Även om jag numera klär mig mer diskret stöter jag fortfarande på höjda ögonbryn och frågande blickar. Så hur närmar man sig en utställning om mode, om man som jag har noll koll?
Om man börjar med att tänka på vad vi har på oss till vardags, så gör vi alla mer eller mindre ett statement med vad vi har på oss. Oavsett om det är baserat på märke, stil eller bekvämlighet… eller ingenting alls. Vi uttrycker något om oss själva med vad vi har på oss, och den som är intresserad och införstådd ser det direkt. Men så är det ju med allt egentligen. När du är intresserad av något håller du koll på vad som är bäst, sämst, dyrast och billigast. För med mode och märken, liksom med konsten och konstnärer, är det specifika detaljer som spelar roll. Den hantverksmässiga kvalitén på en kreation kan allt som oftast överskuggas av syftet, tanken eller namnet bakom den.
För att nämna en parallell så tänkte jag prata motorcyklar. Harley Davidson är ett märke som de flesta känner till oavsett om man är intresserad av motorcyklar eller inte. HD är ett dyrt märke, det har ett speciellt motorljud och det är hojen som Hells Angels kör, vilket ger den en hårdnackad image. Att äga en visar att du vet vad du vill ha och är beredd att betala för det. Det blir helt enkelt en statusgrej. Samtidigt så är märket i många motorcykelkretsar känt som dyrt skräp. Cyklarna går ständigt sönder och är dyra att laga och är dessutom inget särskilt i prestationsväg. Men det är känslan av att köra en HD och att kunna skryta med att du har en som gör att du köper en.
På samma sätt så finns det inte en Armanikostym i världen som skulle överleva en veckas vandring i bergen – men det är inte det som är viktigt. En Armani ska vara snygg och dyr, inte vildmarksanpassad. Likaså är det lockande att äga en Picasso, oavsett om det är ett av hans sämre verk. Det är ju trots allt en Picasso.
Visst börjar vi se ett genomgående tema här?
I varje intressesfär finns en tanke kring vad som är bra och dåligt, högstatus och lågstatus. Märken och designers blir kända för någon speciell kvalité eller detalj i sina kreationer och antingen blir märket allmän standard, eller så blir det dyrt och exklusivt. I båda fallen skapas en kultur. I det första fallet ses du ner på om du inte har märket i fråga och där det praktiska är i fokus kan du till och med halka efter andra i prestation om du inte har det. I många kretsar ses de med dyrast märken upp till, eller avundas i hemlighet. Alla strävar efter de kvalitéer som anses som viktiga.
Efter att ha vänt och vridit på hur intressesfärer ser ut i allmänhet kan jag förstå att kläder och mode är något man diskuterar, intresserar sig för och lägger ner tid på. Det är ett intresse, och ett intresse som många delar – under rådande samhällsnormer måste ju vi alla trots allt ha kläder på oss. Det blir en kultur, och det är ur denna kultur som utställningar som Transfashional kommer. Kreatörer som vill utmana, förnya, diskutera och förändra, som brinner för sitt intresse och sitt arbete. Kultur föder passion, och passionen leder till ett uttryck, som till slut mynnar ut i ett forum där även vi oinitierade kan hitta sätt att se och förstå oss på det. Varje verk på Transfashional behandlar eller utmanar en del av modevärlden, och öppnar därigenom ett fönster för oss att titta in. Som med all konst, eller de områden som angränsar till konsten, finns en chans att utmana oss själva och lära oss något genom den.
I höstas handlade det om kor och mat. I våras handlade det om synen på flickan.
I sommar handlar det om mode.