Arkiveringskonst

Jerry Maguire Pyramid-projektet i USA samlar alla Jerry Maguire-videoband som finns och ställer ut dessa som pyramid.  Närmare Kalmar finns Facebook-gruppen ”Jag har skådat Pelle Karlsson” av Ölandsbon Thomaz Ransmyr som ber alla medlemmar att hitta, fronta och posera med Pelle Karlssons skiva Han är min sång och min glädje, vilken kan hittas i varje loppis i Sverige. Båda projekten verkar samtidigt som ett skämt och ett konstnärligt projekt. Samlingen av bara ett objekt fungerar som en grotesk utställning. Det verkar som om bakom projektet ligger en undran om konsumtion och värde. Varför köper vi och gör oss av med saker? Vad är hållbarhet av ett objekt? Vad behåller vi, vad vill vi visa och vad slänger vi bort? 

Under sommaren på Kalmar konstmuseum började jag städa och organisera biblioteket på museet. Jag fann ett överskott av dubbletter. En mängd  vägledningar och kataloger. Två hyllor om Anders Zorn och Rembrandt som gjorde att de två konstnärerna kändes överrepresenterade. Hur länge förblir en konstnär viktig? Det finns en hel del konstindustri som producerar egna hjältar och bestämmer att andra konstnärer inte är viktiga. Behöver vi behålla all information om den? Vad behöver ett bibliotek representera?  Det känns också naturligt att saker kommer försvinna – och att en konstnär blir bortglömd. Jag var tvungen att ställa mig tidigare nämnda frågor: varför? Hållbarhet? 

Vi kan inte spara allt. Det låter trist, men tänk på vad som kommer att hända när vi sparar allt, när varje spår måste behållas, registreras, sparas. I vår utställning Transfashional finns det ett verk av Manora AuerspergTranscription – Untitled (2017). På en duk broderar hon varje layout av varje Transfashionalutställning som har ägt och äger rum. Verket är en slags av dokumentering. Men tänk på vad som kommer att hända om Transfashional bli utställd 100 gånger. Då blir duken broderat helt och hållet och ingenting kan ses längre. För mycket information är ingen information. Dubbletterna från biblioteket sålde vi under Stadsfesten, men Zorn och Rembrandt stannar kvar.  

Vad ska vi göra med alla böcker som fortfarande finns? Jag tänker att vi borde ställa ut dem i biblioteket och ifrågasätta arkiv och arkivering. Vad gör vi med information om konst? Det kan inte bara handla om att samla information.

Konstkritikern Hal Foster identifierar bland annat arkivering som ett tema i samtidskonst i sin bok Bad New Days: Art, CriticismEmergency (2015). Arkivering syns i installationskonst som ofta vill ifrågasätta hur vi minns på ett kollektivt sätt eller vad information egentligen är. Särskilt efter 9/11 dykte arkivering upp som installationskonst som handlar om det kollektiva minnet, men arkivering är fortfarande ett tema i en snabb föränderlig värld. Kanske kan vi se Så som Ovan Så och Nedan som en installationsutställning som handlar om arkivering. Objekten i utställningen får oss inte bara att undra, de sätter också gammal vetenskap i en ny kontext: vad kan vi göra med alkemi nu anno 2018? Alkemi utmanar oss att se på jorden från ett icke-kapitalistiskt perspektiv, där vi lever med jorden i stället av jorden. Alltså, aktivering erbjuder oss ett visst perspektiv, ett sätt att titta till världen.

Vårt bibliotek i Kalmar konstmuseum är en liten, fin samling av böcker och bildmaterial. Alla besökare är välkomna att läsa eller bara bläddra böckerna. Men kanske ställer vi ut böcker i framtiden och frågar dig: vad tittar du på egentligen? Vad är information? Varför visar boken just den här grejen? Visst är böcker också objekt, inte minst som konstobjekt eller som en utställning i miniformat.