Ett annat rum i trapphuset

Som svarta höghus ramar de in trapporna upp till fjärde våningen på Kalmar konstmuseum. Stämningen i dem är gåtfull och mystisk där en drömlik känsla med ett visst obehag byggs upp.

Mörkret. Atmosfären. Hinnan av ljus som skymtar här och där.

Frånvaron av människor. Ensamheten. Och tystnaden.

I trapphuset på Kalmar konstmuseum hänger sedan början av sommaren ett antal textila vepor skapade av konstnären Cecilia Ömalm. Verken är en del i utställningen Så som Ovan Så och Nedan där Cecilia Ömalm, Lisa Jeannin och Rolf Schuurmans medverkar.

Veporna föreställer olika fiktivt skapade rum men det känns snarare som om de vill återge och visa inre tankar och känslostämningar istället för den varseblivande verkligheten. Kanske fungerar de som metaforer för en annan värld. Upplevelsen blir obehaglig men samtidigt skrämmande vacker.

I sitt konstnärliga arbete utgår Cecilia Ömalm ofta just från olika platser och rum och hur dessa symboliserar olika tillstånd och känslor. I enorma digitala collage bjuds betraktaren in i mystiska, ödesmättade rum skapade med fantastisk detaljrikedom och subtil känsla. Till grund hämtar Cecilia oftast olika arkivmaterial som hon väver samman i sina bilder.

Cecilia säger själv att hon oftast inspireras och dras till platser eller miljöer med olika typer av andlig laddning. Detta är tydligt närvarande i verken på på Kalmar konstmuseum.

Till verken på Kalmar konstmuseum har Cecilia Ömalm tittat närmare på Smålands och Ölands kulturhistoriska byggnader och kyrkorum. I verket The Chapel, 2018, finner vi fragment från ett antal olika kyrkobyggnader i trakten. Exempelvis Hossmo, Gärdslösa och Kalmar Slotts kapell. Vi återfinner också små delar av verk från Designarkivet i Nybro som Cecilia noggrant dokumenterat och vävt in i sitt verk.

Veporna fungerar således på ett sätt både som historiska monument och som Cecilias egna personliga byggnader eller rum. Hon bjuder in oss att betrakta dessa och skapa vår egen upplevelse av det vi ser.

I boken Rummets poetik (orginaltitel: La poétique de l’espace) undersöker den franske filosofen Gaston Bachelard olika sorts rum. Rum vi är i eller har varit i och framför allt de olika vrår och skrymseln vi varit i när vi var små. Han menar att vi skapar täta relationer till olika rum och platser när vi är små genom att vi med hjälp av dem skapar och fantiserar fram nya bilder som på så sätt hjälper oss att upptäcka nya saker. Dessa platser blir betydande för oss och på något sätt finns de och existerar de oberoende av tid.

Precis så ser jag Cecilia Ömalms verk. Trots det historiska innehållet i dem upplever jag dem som platser som existerar bortom tid och rum. Som metafysiska verk.

Cecilia Ömalms verk finns att se på Kalmar konstmuseum fram till och med 7/10.