Fastän TV-kultur har förändrats – från svartvit till färg, från analog till digital, från en central plats i vardagsrummet till en skärm fäst på väggen – tar TV fortfarande stor plats i vår kultur. Genom TV-program eller youtube-snuttar blir vi informerade, uppdaterade och världen kommer närmare oss genom en liten ruta utan att vi behöver röra oss.
Att ny media växer upp med en viss ängslan är ingenting nytt. Den engelska författarinnan Virginia Woolf var skeptisk gällande biobesök och den stora filmduken med högt ljud. I sin essä The Cinema från 1926 hävdar hon att biofilmer dödar vår fantasi och vår förmåga att förvånas. Men tänk också på skräckfilmer såsom Scream, där en mördare klädd i en Edvard Munch-”Skriet”-kostym dödar ungdomar. Hela Scream-franchisen är en samling hänvisningar till skräckfilmer. Media dödar genom TV och imitation. TV är farligt.
Farligheten ligger i hur man konsumerar visuell kultur. Det som syns på TV är sant eftersom man ser det. Det verkar som att i vårt nya ”post-fact”-samhälle så har det ändrat sig. Därtill konsumerar man nu verkligheten genom Youtube, bloggar och utvalda nyhetssnuttar på Twitter. Men det handlar egentligen om auktoritet och vem man kan lita på. Man kan inte längre ta in bilder utan ett kritiskt perspektiv.
Själva TV:n tar inte längre någon central plats i familjelivet. Pappa och mamma klickar sej hellre genom en internetsida. What you see is what you take yourself. Och barn? När jag besöker mina vänner som har småbarn så ser jag hur barn stannar framför den stora TV-skärmen och försvinner nästan helt och hållet in i en fluorescerande värld av färgglädje och passande, oändlig musik. Utan filter blir TV-världen en del av barnens egen värld. Därför finns det en viss kontroll på barn-TV för att inte skada dem, till exempel Statens Medieråd. Barn-TV borde vara opolitisk till en stor del och får inte skada barn.
Dock finns det ibland barnTV-skandaler. Minns ni när vissa personer sa att den stora, lila Teletubben var homosexuell? Och när Katy Perrys bröst visades på ”Mupparna”? De flestabarnTV-skandaler handlar om sex, sexuell identitet och den sexuella kroppen.
BarnTV-skandaler som har ett mer politiskt innehåll finns inte – och det är konstigt. Alla 80-tals HasbroTV-serier, tillexempel, handlar om rädslan för att bli ockuperad. GI Joe kämpar mot Cobra, en terroristorganisation som vill härska över hela världen. Transformers är i en oändlig strid med Decepticons för att hitta energi för att kunna leva. Jem and the Holograms skivbolag är under ett ständigt hot av att bolaget tas över av Eric Raymond och hans punkgrupp The Misfits. Alla Hasbro-serier passar i 1980-tidens sista Kalla kriget-suck, där USA skapar sitt SDI system, hela världen var i krig om olja och början av en aggressiv global företagsmarknad. Kort sammanfattat: en stor ”vi-mot-dem”-känsla med å ena sidan de goda amerikanerna och å andra sidan allt som motsätter dem. Men med undantag av kommentar på våldet fanns det ingen stor diskussion. Hasbro-leksaker säljs fortfarande och Transformers har till och med blivit en stor biosuccé.
Professor Balthazar är fjärran Hasbro-serierna, ändå fungerar vår nya utställning Professor Balthazar och monumentet över den osynliga medborgaren som en forskningsplats, inte minst eftersom den hänvisar till ett politiskt sammanhang. Hur upplever och minns vi barndomen och politik? Och i en större sammanhang kan vi även fråga hur vi konsumerar den lilla rutan? Jag är säker på att ni kan dyka djupare i denna fråga varje gång ni glider ner för rutschkanan.