Intryck

För några veckor sedan läste jag Frank O’Haras Lunchdikter (Rámus förlag, 2015, översättning Jonas Brun). Titeln har en mycket enkel förklaring: O’Hara skrev en stor del av sina dikter på lunchtid när han jobbade som museiarbetare på Museum of Modern Art i New York under 50- och 60-tal. För en museiarbetare som skriver och diktar själv kan jag inte undvika att identifiera mig med O’Hara.

Lunchdikter innehåller många dikter som O’Hara skapat på kort tid och som innehåller referenser till såväl populärmusik som film och amerikansk måleri. Ibland skrev han även dikter samtidigt som han pratade i telefon. Konst var inget evenemang för O’Hara, utan förknippat med vardagsliv, vänskap och arbete. Det var både konst med ett stor K och underhållning. Dessutom bröt han med avgränsningar mellan konstupplevelsen inuti ett museum och hur man upplever konst utanför ett museum.

Allt det här märks i O’Haras dikter. Det känns verkligen som att man vandrar genom New York under lunchtid, på solbelysta gator där man träffar olika människor från alla samhällsskikt. Konst är någonting man plockar upp och tar med sig – någonting som blir informellt, nästan trivialt.

Dikterna är fyllda med minnen av konstnärer (Jackson Pollock), skådespelare (Lana Turner) och jazzmusiker (Billie Holiday och Miles Davis. O’Haras verk påverkades av hans vänner som arbetade med konst, framförallt Jackson Pollock som O’Hara också skrev en bok om. Pollocks spontana, improviserande sätt att jobba med färg och form återfinns i Frank O’Haras metod att ‘sprida’ meningar och ord över en sida. Det vi läser är inte bara en dikt, utan en abstraherad upplevelse av konst och storstadens liv – fragmenterad och sprudlande, men även melankolisk.

Ur Ett steg bort från dem:

Och chokladmilkshake. En dam

I rävstola låter pudeln åka taxi

En dag som den här.

Det är många

Puertoricaner på gatan idag, det

Gör den vacker och varm. Först

Dog Bunny, sedan John Latouche,

Sedan Jackson Pollock. Men är jorden

Lika fulla av dem, som livet var fullt?

Frank O’Hara var inte världens mest ordningssamma diktare. En del av sina dikter tappade han bort under sitt liv. För O’Hara var det inte ett problem. Det är ju sånt som händer. Det säger också så mycket om hur vi kan förhålla oss till det skapande arbetet: att vi kan uppleva någonting speciellt, men att vi inte behöver behålla det. Att konst kan vara ett moment, flytande, kort, inte viktigt, dock nära hela tiden.

Så är det också när jag går runt i Smålandsutställningen och när jag lämnar museet efter en arbetsdag. Jag känner igen kroppshållningar som präglar Döderhultarens skulpturer i människor runtomkring mig när jag vandrar till stationen. Lotte Lasersteins Sommaridyll kommer tillbaka till mig när jag ser unga nyanlända flyktingar som väntar på busshållplatsen. Men jag hör också musik, skratt, bebisar som vill inte sova, turister som pratar i sina mobiler. Och när kvällen kommer kan ett Oscar Hullgren-liknande skepp dyka upp på Kalmarsund. Allt flyter ihop i olika fragment för en sekund, innan resten av arbetsdagen försvinner.

Det är vad jag tycker mest om när jag läste Lunchdikter – kärleken för ord, bild, konst, underhållning, det vardagliga och det högtidliga som är inte bara blandas ihop, utan integreras. Det är inte det stora som gäller, utan det lilla, det fragmenterade, det vi kan bära med oss.

Den 29 maj kommer Kalmar konstmuseum hålla en poesiworkshop. Mer  information kan du hitta här.