Att vara träd

Efter gymnasiet gick jag ett en utbildning till socialpedagogiarbetare som innehöll en dramakurs . Mina klasskamrater och jag visste inte vad vi kunde förvänta oss. En av mina klasskamrater sa att kursen kunde vara vad som helst. ‘’Ja, men förmodligen måste vi försöka att imitera ett träd eller sånt”, konkluderade hon efter sina funderingar. Det berörde mina klasskamrater och mig mycket. Och där, mitt i matsalen började vi göra just detta. Vi stod bredvid bordet med uppsträckta armar. Jag sa att träd rör sig i vinden, så vi vinkade med våra armar lite.

Ofta när man vill föreställa ett träd uttrycker man bara formen: man står rakt och sträcker upp sina armar för att föreställa trädets stam och krona. Att försöka se på världen från ett icke-mänskligt perspektiv verkar vara omöjlig. Visst bestämdes det för längesedan att människor varken är fauna eller flora? Men kanske är den här omöjligheten också en del av lösningen. Vi alla befinner oss i en konceptuell hierarki där människor står på högsta steget och djur och plantor står på nedersta steget. Men, som vi kan uppleva i vår utställning Så som Ovan Så och Nedan, så existerar människor, djur och plantor på samma nivå – allt som lever har en själ och utgör tillsammans ett system.

Därtill finns det fler och fler filosofer och konstnärer som vill bryta med traditionella begränsningar mellan mänskliga subjekt och den omänskliga objekt. I sin bok Humankind (Verso Books, 2017) hävdar Timothy Morton att att bli mänsklig egentligen innebär att skapa ett nätverk av vänlighet och solidaritet med ickemänskliga varelser. På detta sätt kan man skapa en bredare förståelse om verkligheten som både innefattar och övervinner uppfattningen av, och begränsningar för de olika arterna.

Genom den här solidariteten kan vi inte bara förstå andra varelser på jorden, utan även få en bättre syn på oss själva och hur vi förhåller oss till naturen och allt annat som lever. Det kan inte missas att Mortons verk präglas av ekoemanciperande synpunkter som kritiserar det androcentriska perspektivet på världen, det vill säga en värld med människan som mittpunkt.

Från 15:e september bjuder Kalmar konstmuseum in till en titt på Ingela Ihrmans utställning Paddan. Paddan är ett videoverk av en performance i vilken Ihrman kryper in i en paddas kropp och gör gymnastikövningar. Ihrman kallar sitt verk ”etnobiologiskt” – konst som utforskar hur vi förstår naturen. Det finns en hel del projektering av mänsklighet till djur och plantor. Jag blev fascinerad när jag såg Paddan första gången – såg jag en människa som försökte bli en padda och såg jag en rörelse som är typisk padda? Mänsklig eller djurisk?

Ihrman utforskar i princip mänskligheten i sin konst, men vad finns kvar av mänsklighet i Ihrmans verk? Det verkar som om mänskligheten blir en del av djuret. Ihrmans kropp anpassas och ändras genom en kostym som påverkar hennes kroppshållning. Det är någonting vår utställning Transfashional också ifrågasätter: hur förhåller en kostym eller kläder sig till kroppen? Hur påverkar de varandra? Ana Rajčevićs verk visar hur en kropp kan ändras med ett stort smycke som ”fördjurligar” huvudet. Ihrmans performance suggererar för mig att komma närmare naturen också innebär att vara beredd att ge upp en del av vad vi kallar mänsklighet. Det krävs mod.

Trots att jag slutade med utbildningen till socialpedagogisk arbetare har frågan om att kunna bli ett träd, ett tankeexperiment, blivit kvar. Nej, jag kan inte bli ett träd, men jag kan försöka förstå hur ett träd lever och hur jag kan försöka uttrycka det i språk. Träd lever längre och långsammare. Deras rötter växer i varandra för att kunna hjälpa varandra när ett träd behöver vatten eller mineraler. Självklart är människor begränsade i sina kroppar och sina språk, men vi kan också komma närmare varandra. Liksom sträcka ut en vänlig hand. Om du vågar kan konst vara ett möte mellan dig och den andra.

(Bild: Marken där jag har lekt, Olof Häggqvist, utan årtal, ur Kalmar Konstmuseums samling)