Dåtidskonst

För några dagar sen fick jag ett nytt sätt att se på begreppet samtidskonst. Eller, jag kanske bara inte insett hur samtida samtidskonst är.

Ingela Ihrman, vars verk Paddan vi visar på tredje våningen, kommer att vara den konstnär som representerar Sverige i den nordiska paviljongen på Venedigbiennalen.

När hon gick på Konstfack så sa man att de teman hon arbetade med var ointressanta och ”ute”.

Markus Åkesson, som vi hade uppe på museet i våras, säljer ut hela utställningars värde av tavlor i centrala Paris.

När han gick på Ölands Folkhögskola blev han tillsagd av Lars Vilks, konstnär och professor i konst, att lägga av med måleri eftersom det inte slog i konstvärlden.

Jag skrev i ett av mina tidigare blogginlägg att konsten som begrepp innefattar både den traditionella och samtida konsten. Båda behövs för att bilda en sammanhängande konstvärld och synlig kulturhistoria. Men precis som med mode, mat och hälsotrender går det givetvis vågor i konsten. Vad som anses modernt vid ett tillfälle är omodernt fem år senare, för att sedan bli toppmodernt igen efter trettio. Och det vore ju inte så stor sak – om inte konsten också hade som uppgift att utmana och ge nya perspektiv, att bearbeta och synliggöra problem. Det blir givetvis ett problem när frågor som feminism, jämlikhet och miljö blir ”omoderna”.

Så klart kan konstvärlden bli mättad av en typ av teman eller tekniker. Man känner att samma sak upprepas gång på gång. Då är det klart att man längtar efter något nytt. Något fräscht. Ett nytt ämne eller ny infallsvinkel.

Men då blir det ju så, att konstnärer som arbetar med ”omoderna” teman hamnar i trubbel ekonomiskt. Får du inga uppdrag, inga verk sålda, har du inga pengar att leva på. Och eftersom konstnärer generellt sett inte lever i flärd och överflöd, så kan den smällen vara nog för att lägga konstnärskapet på is till fördel för ett mer stabilt brödjobb. Plötsligt så försvinner en viktig röst från konstvärlden, som kanske aldrig kommer tillbaka.

Precis som vi odlar ekologiskt, använder förnybara bränslen och gör naturreservat för utrotningshotade arter, så kan det kanske vara bra att ”klimatkompensera” konstvärlden lite grann. Som konsumenter av konst och kultur så bidrar vi till hur konstvärlden ser ut. Givetvis kan man tycka att museum, konsthallar och andra kulturinstitutioner har ett visst ansvar att lyfta varierad konst för att viktiga frågor ska fortsätta hållas aktuella. Men det gör ingen skillnad om det inte finns besökare som ser den.

I slutet av oktober så öppnar Kalmar konstmuseums årliga utställning Sydosten, dit vem som helst, oavsett utbildning och bakgrund kan sök för att få visa upp sin konst, så länge man har en koppling till sydöstra Sverige. Såväl etablerade konstnärer som glada amatörer ställer ut och man får därför en chans att se en bredd av konst som annars kan vara ganska gömd.

Samtidskonst ska hållas modern och aktuell, så klart, det är vad namnet innebär. Den ska inte stagnera, utan utmana och väcka tankar. Men vi får vara noga så att vi inte gör viktig samtidskonst till ”dåtidskonst”, eftersom den inte råkar vara på modet just nu.

Publicerat av

oscar

Är förutom besöksvärd även konstnär, scoutledare och intiativtagare till konstnärsgruppen Skräp. Född och uppvuxen i Kalmar. Bryter då och då upp tillvaron med att backpacka, lajva och urban exploring. Konst är för mig ett unikt kommunikationssätt för att förmedla och inspirera vad man inte kan delge med ord.