Lokala tankegångar

I Nederländerna bodde jag på landet mellan två stora städer. Det var en lyx verkligen, att bo mellan får och kor, men därtill i närheten av Amsterdam och Utrecht.  Att bo mellan två olika kulturella landskap är som att bo i det bästa av två världar. Men då bestämde jag att flytta till Sverige. Och det blev inte bara Sverige, jag bestämde tillsammans med min sambo att flytta till den här delen av Sverige. En region som inte alls är som den högurbaniserade västra delen av Nederländerna. Herregud, tänkte jag under mitt första år, vad har jag gjort?

Som besöksvärd finns det är en stor utmaning som fungerar dubbelsidig. Det finns inga stora traditioner här som är kanske vanligare i storstadens kultur. Performancekonst, ljudkonst, graffiti – det är svårt att hitta det här i Kalmar. Jag tänkte det var lite typiskt när Barometern skrev om Sydosten 2018 att ‘(f)ilm och video tycks däremot ha stått sig dåligt trots tidens hajp’. Film och videokonst som hajp? Det är inte längre en hajp. Det har blivit en del av nutidens konst, tänkte jag.

Om Sydosten 2018 visar en sak är det inte att film och video inte har överlevt sin egen hajp. Det verkar mer som att Småland, Blekinge och Öland inte har så mycket att erbjuda som har med den ‘nya’ bildtekniken att göra. Måleri, och kanske fotografi, men framförallt: måleri! Hur kan jag få besökaren nyfiken på att besöka våra andra utställningar som representerar samtidskonst i andra former?

Men utmaningen har också ett annat ansikte: jag har en brist när det gäller kunskap om lokal konst. Det måste jag uppfylla. Vi kan inte förneka att den sydöstra kusten har en stor kreativ historia som är förknippad med hantverk och industri. För mig är hemslöjd i ett museum någonting nytt. Det var härligt i somras att gå igenom böcker om textilkonst i Sverige. Och nu, under Sydosten 2018, är det fint att upptäcka Kicken Ericsson.

Och när man tittar närmare till Sydosten upptäcker man en värld fylld med en egensinnig syn på världen, natur, religion och politik. Lisa Horns pastellfärgade textilverk uppenbarar sig som politiskt engagerat verk när man läser den broderade texten, Pauline Fransson skapade en drömsk grön bild av en androgyn figur och Elin Woksepp Åleheims tavla visar en kuslig bild av två liggande kroppar.

Där jag bodde i Nederländerna organiserades varje år en konstrunda. Man kunde cykla runt och besöka olika ateljéer, titta på konst och prata med själva konstnärerna. Mestadels måleri, men jag träffade också en kvinna som skapade blyglasfönster med föreställningar av sjömonster och en man som skapade glasskulpturer. Min favorit var en av mina grannar som fotograferade asfalt. Vem visste att asfalt kunde innehålla spännande svarta mönster?

Det är med en liknande glädje jag tittar på och försöka att visa Sydosten 2018. Det är spännande att se hur man presenterar lokal konst när man jämför den med Madness and Civilization. Vad händer i den här delen av Sverige? Av Europa även? Vad hittar man på och vad vill man visa upp här? Och, som vanligt med samtidskonst, stöter vi på den alltid återkommande frågan: vilka är vi egentligen och vad gör vi? Det är vad jag gör i alla fall.