Insvept i ett stycke Jag

Nu har det hänt igen.

Museets möjligtvis minst modeintresserade person ska skriva om mode.

Eller det är inte sant, jag är intresserad av mode. Men inte på det sättet att jag bryr mig om vilka märken som är stora och hur modet förändrats genom tiderna. Inte heller så att jag lägger ner tid, energi och pengar för att min outfit ska vara på topp, utan det är mer varför folk har på sig det som de har på sig som intresserar mig.

Varför har du den långa svarta rocken?

Den korta kjolen som knappt täcker låren? Den bylsiga ytterjackan? Militärbyxorna? Reflexmössan? Varför har du shorts när det är minusgrader? Varför har du yllejacka när det är 20 grader varmt?  Varför?

För att det gör någon glad. För att det gör någon arg. För att jag tycker det är snyggt. För att det är så jag känner mig. För att det är praktiskt. För att det INTE är praktiskt. För att modet råkar vara så här, i Finland, i Japan eller Spanien. För vem utom spanjorerna, som har sol året om, kan tänka sig ha en vårkollektion som är svart? Inte svensken som precis kommit ut ur årets självmordstätaste period, den mörka eviga gråvintern som håller oss i sitt grepp från mitten av oktober till någon gång runt påsk.

Ja, vad tänker modedesignerna som sitter och påtar med sina skisser? Vad gick genom Wanja Djanajeffs huvud när hon satte samiska mönster på vinterkollektionen? Var det Kerstin Thorvalls försök till revolution att rita med yviga linjer eller var det bara det enda sättet hon kände att hon kunde få fram det hon ville?

Kudzanai Chiurai, konstnären bakom Madness and Civilization har tänkt, det vet jag i alla fall, för han har förklarat för mig att en tanke med We live in silence-serien var att placera in den svarta personen på konstmuseerna. Han kunde inte se sig själv i någon av alla de hyllade historiska oljemålningarna. Så han lyfte in sig själv, sin släkt, sitt land och alla som inte har den arsenik-vita hyn, som tycks vara så populär, in i de konsthistoriska verkens värld.

Vad det gäller att ikläda sig en roll så är filmen med samma namn intressant. I We live in silence 1-7 så överger den kvinnliga huvudpersonen sin traditionella folkdräkt för en västerländsk kostym för att visa att hon anammat sin nya kultur. Hon röker cigarr, dricker whiskey och skriver en check till servitören. Men när hon till slut sitter vid mitten av bordet, omgiven av likadant klädda som dricker vin och skrattar och hon stirrar oss i ögonen… så bär hon huvudbonaden från sitt hemland.

Vem är hon? Egentligen?

På tredje våningen på museet, under Sydostens lokala förmågor och över Kudazani Chiurais politiska verk, sitter ett stickprov av Designarkivets modeskisser, samlade under namnet Vem är du?. De har fått sällskap av dikter, lyrik på engelska och svenska, översatta och på originalspråk. För att belysa något med skisserna. För att säga något om de i teckningarna många gånger osynliga modellerna, eller den som höll i pennan.

Vem är du?

I twilight?

I Game of thrones?

I Solsidan?

Likt kläder köper vi koncept online och sveper in oss i dem, kallar dem för Jag. Är det inte bättre att definiera sig själv med adjektiv än med någon förkonstruerad mall? Jag minns att i ett stycke från de svenska nationella proven som jag skrev i grundskolan var det en man som sa: ”Du kan inte köpa ett färdigt koncept och säga att det är du. Du måste utforma det själv. Ta bibeln till exempel…” Och ja, pröva du att fråga fyra präster vad kristendom är. Plötsligt är definitionen ”kristen” reducerat till ett grå dis och du måste definiera vad för slags kristen du är, eller försvinna in i ett anonymt myller av tudelade åsikter.

Men ibland är det bra. Som när Kudzanai infogar den svarta personen i västerländsk konst. Som gör ett färdigt koncept till sitt. Eller som använder berättelser och historien för att ta avstamp för att definiera vad han är och inte är.

Vem är du? I detta nu? Förutom skisserna och poesin på tredje våningen så finns där också tre speglar. Så titta på verken. Läs texterna. Tänk ett slag. Och titta på dig själv.

Vad ser du?

Publicerat av

oscar

Är förutom besöksvärd även konstnär, scoutledare och intiativtagare till konstnärsgruppen Skräp. Född och uppvuxen i Kalmar. Bryter då och då upp tillvaron med att backpacka, lajva och urban exploring. Konst är för mig ett unikt kommunikationssätt för att förmedla och inspirera vad man inte kan delge med ord.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *