Cirklar

Visst visst – jag vet, 2019 är här nu. Julgranen har plockats bort, första räkningarna är betalda och jag har redan jobbat några dagar.  Inga stora nyårslöften här, bara att fortsätta vad jag påbörjat 2018. 

Men vad är en början egentligen? I litteratur är slutet av en berättelse ibland dolt i början. Det förekommer ofta i tragedin. Allt som kommer att avsluta historien finns redan någonstans i början. Andra berättelser börjar plötsligt utan inledning eller motiv – som att vi är direkt transporterade till en annan värld. En sådan början kallas ”in medias res”. Då finns det också en början som liknar slutet. Man går inte från A till B till C. Man börjar inte plötsligt i B. Men man går från A till B till C till D till A igen.

Icke-linjära former fångar alltid min uppmärksamhet, framför allt cirklar eller cykliska former. Också i musik. Jag tänker på Philip Glass oändliga pianokompositioner och John Cages musik. Ofta består deras kompositioner av enkla, upprepande stycken. Romaner såsom Virginia Woolfs Mrs Dalloway, och även Karin Boyes Kallocain har en icke-linjär form som gör att berättelsen går ingenstans eller slutar r den börjat.

narrativitet står händelseförloppet i fokusDetta förlopp är en föreställning av tiden. I litteratur behandlar man ofta tid som struktur (hur går man från A till B till C), men i konst är det själva tiden, eller hur vi upplever tiden, som gäller. Man säger att tiden är den fjärde dimensionen. I konst tittar man till tredimensionella objekt – rumsperspektivet är ju långt, brett och djupt. Men jag vill be er iaktta den fjärde dimensionen. Var kan man hitta tiden på Kalmar konstmuseum? Hur kan man identifiera tiden?

Vid första anblicken kan vi inte hitta cirklar på Kalmar konstmuseum. Hela huset är en kub och också själva konstverken är nästan alltid inramade av en fyrkantig form. Många associerar konst med bildkonst – en föreställning av ett tillfälle fångat på ett foto, en tavla eller en skulptur. Det finns ingen tid där, bara ett tillfälle av uppehåll. 

Det går lättare med skulptur. Man kan följa linjer, vandra runt en skulptur. Man kan också ställa sig frågor om arbetsprocessen. Det är vad jag själv tycker om när jag tittar på tavlor: att se på varje färgdrag. Själva färgen som brast under torkningsprocessenKonstarbete är tid och lämnar sina spår. 

Därför kan man hitta tid i konst – tid är rörelse, tid är en upplevelse som inte bara ligger i själva verket utan också i betraktaren. Den franske filosofen Henri Bergson skrev i början av 1900-talet att man har en inre-tid. Denna inre-tid får oss att uppleva en minut som en evighet eller en hel dag som bara några timmar. Konstupplevelsen innebär en stor del av denna tid.

Varje gång vi kommer till en slut börjar vi igen och upplever själva verken en aning annorlunda. Det ser jag med en utställning som Madness and Civilization. Denna utställning ger mer för varje besök. Själva utställningen består av upprepningar, en spiralform som ibland går ner (upprepande, förtryckande maktstruktur som begränsar frihet) och ibland upp (ständiga berättelser av motstånd och stolthet). Historien är cyklisk kan man väl säga efter Madness och Civilisation. 

Vi går tillbaka till vårt favoritkonstverk om och om igen. Sådana konsumeringsmönster är inte populära. I vårt samhälle måste vi köpa, spendera, konsumera någonting nytt hela tiden. Men konst erbjuder motstånd. Du får stanna still och vandra i en cirkel. Ibland finns det inte ens ett särskilt klimax. Det är en resa utan att gå någonstans, en som aldrig slutar vara givande.

Bild: Snitt, Karl Erik Häggblad , 1974, ur Kalmar konstmuseums samling