Leka med konst för vuxna

Hur förhåller vi oss till bilder som är skapade under vissa historiska perioder? Bilder som inte direkt är en del av vårt vardagsliv? Vad gör historia med oss – även om vi inte direkt känner till historien? Jag ville gärna leka med de här ämnena och undvika att en utställning som Madness and Civilization blir en historisk-edukativ utställning där konst reduceras till information.

Tillsammans med Cassandra Troyen och Zeenath Hasan, båda föreläsare på Linnéuniversitet, samordnade jag Positiv Besatthet: en skrivworkshop kring empati och konst. Workshopen genomfördes 18 februari och leddes av Cassandra och Zeenath.

Inspiration för workshopen var Octavia Butlers roman Parable of the Sower från 1993, där Lauren Oya Olamina är huvudperson. Olamina har förmågan att känna dubbel smärta, både sin egen och den hos människor i sin närhet. Olamina lever dessutom i ett samhälle genomsyrat av ekonomisk ojämlikhet och klimatförändringar.

I workshopen återkommer hennes empatiförmåga tre gånger. Först valde varje deltagare ett verk av Kudzunai Chiurai och fick tid för att kunna ta in verket och bli inspirerad. Därefter hade vi vår första skrivövning. Alla deltagare skrev om en personlig erfarenhet av marginalisering. Med alla detaljer vi samlade skapade vi ett grundnarrativ som alla deltagare bearbetade till en skiss i tredje person. Sista skrivövningen var en reflektion över skissen i tredje person.

Workshopen var en intensiv upplevelse. Det innehöll inte bara att känna igen marginaliserade positioner i Chiurais verk utan även i våra egna liv. Därtill måste vi också koppla det till själva konstverket. Konst på detta sätt kommer att fungera som en spegelbild – någonting som återkommer i Chiurais verk. Men det var också ett sätt att komma in i konstverket, att skapa linjer från den personliga upplevelsen till den andras upplevelse.  Särskilt att reflektera i första person till någonting man har skrivit i tredje person – ja, det känns en smula schizofrent, men det är givande när man är tvungen att se på sig själv.

Att jobba med ord och narrativ tvingar oss att benämna saker som annars blir osagda när vi tittar på konst. Särskilt när vi skriver i första person om någonting som har hänt – fiktivt eller äkta – använder vi empati för att kunna uppleva saken igen. Historien blir del av oss själva genom konst.

Kalmar konstmuseum ser gärna att besökare engagerar sig med konst på olika sätt. Just nu planerar vi olika workshopar kring den kommande utställningen Professor Balthazar och den osynlige medborgaren. I februari har vi en workshop kring Vem är du – en läskväll om Karin Boye, mode och identitet och till våren börjar Fred Johansons konstföreläsningar igen (mer info om dem har vi i receptionen). Vi har många aktiviteter för barn under sportlovetKanKan och till och med barnvagnvisningar, men vem säger att inte även vuxna människor behöver utrymme för lek och utveckling?