Dissonans

Musik är ljud

Ljud är musik

Att knäppa på ett stålrör eller knacka på en bordskiva, eller att tappa ett glas i golvet. Det låter kanske inte så frestande, men om man befinner sig i närheten av en skicklig musiker kan vanliga oljud snart bli musik. Eller rättare sagt, man inser att de är musik.

Det har väl inte undgått någon att Peder Nabo spelar sin avslutningsföreställning på plan 4 på museet just nu. Det faktum att det har fått sättas in extraföreställningar för att möta efterfrågan säger väl sitt. Utan att avslöja för mycket så kan man väl säga att Nabo utforskar och tänjer på alla möjliga gränser när det gäller musik. Han har sitt eget sätt att se på musik och skalor och har påpekat att det finns människor på vår planet vars skalor låter helt dissonanta för oss västlänningar, samtidigt som våra toner låter märkligt i deras öron.

Just det där med klara toner och dissonanta… kan man verkligen använda ett sånt uttryck om vi har så olika sätt att se det? Är det inte snarare ”vad jag är van vid” och ”vad jag inte är van vid”? Att slänga in ett främmande ljudspår i en annars bekant tonföljd skapar ju trots allt intresse. Queen är ett exempel. Glitch-hop genren är en annan. Men sådana grepp är inte unika för musiken.

Konst, framförallt samtidskonst, utnyttjar det dissonanta och det kanske är det som gör det så intressant… Man skulle kunna säga att konst gör ett speciellt visuellt ”ljud” som väcker något hos oss. Vissa konstverk, som en målning med ett proportionsenligt och behagligt motiv slår en ”klar” ton som oftast får oss att känna behag och bekvämlighet. Det är jämförbart med populärmusik och kända folkvisor – det är bekant och tryggt och upplevs därför som vackert. Andra konstverk gör ett dissonant ljud som får oss att lyfta på ögonbrynen, rynka på pannan och fundera.

Är det inte just det som är samtidskonst? Ett försök att göra dissonanta ljud och tonskalor? Något som sticker ut och som gör att man reagerar. Något som nästan är bekant men ändå inte, eller något som är så långt bortom vår fattning eller så påfrestande på vårt jag att det väller upp känslor vi inte visste vi hade, eller som vi inte låtsas om. Därför är det väl väldigt passande att vi har musikföreställningar på fjärde våningen, även om det inte normalt brukar ske på museum.

Sen finns ju så klart den konsten som utnyttjar just ljud – det har vi på andra våningen. Kudzanai Chiurais videoverk We live in silence nyttjar många former av experimentellt ljud och musik och The library of things we forgot to remember består av vinylskivor och grammofoner. Det är historiska inspelningar, ett arkiv av musik och tal som man kan botanisera i för att lära sig om det som varit. För att vi kollektivt inte ska glömma bort och göra samma misstag igen.

I slutänden har all kultur samma uppdrag, oavsett om den är behaglig eller dissonant eller använder ljud eller ljus som medium:

Att slå an en sträng hos dig som ser och hör.

Publicerat av

oscar

Är förutom besöksvärd även konstnär, scoutledare och intiativtagare till konstnärsgruppen Skräp. Född och uppvuxen i Kalmar. Bryter då och då upp tillvaron med att backpacka, lajva och urban exploring. Konst är för mig ett unikt kommunikationssätt för att förmedla och inspirera vad man inte kan delge med ord.