Krig mot lupiner

Det är hög tid att starta krig mot lupinerna”. På detta sätt började en insändare i Barometern den 20:e juni. Efter en kort förklaring om att lupinerna är en invasiv art och varför lupinerna är farliga (allergiframkallande och giftiga”) lugnas krigsspråket ner mot slutet, men man kan inte hjälpa att känna en viss rädsla: lupiner tar över om vi inte gör någonting. På museet har vi just nu utställningar som ifrågasätter hur vi förhåller oss till det invasiva. Vad händer när det verkar som tatt det främmande tar över? 

Ett huvud som ligger i en pöl av nycklar, krossade speglar som formar den afrikanska kontinenten. Vår nya utställning Öppnandet om den svenska missionärsverksamheten i Kongo – visar stora dukar där man ser unga män som bär kistor och andra paket. Anna Ekman och Cecilia Järdemar har omkontextualiserat alla bilder så att ett visst fokus ligger på de här unga männen. De poserar inte. Några av dem har inte ens tid att lyfta huvudet. Vilka är de? Freddy Tsimbas skulpturer berättar om arbete, (mar)drömmar och skadade kroppar. 

Men Öppnandet är också en utställning om att återupptäcka historia och kultur. Jag blev berörd när jag läste hur Ekman och Järdemar tog fotoutställningen till Kongo, där man förvånades över att bilderna innehåller svarta människor – dem själva. Kongos koloniala historia är kanske inte jättekänd för alla och fotobilder är sällsynta. Därtill är den historiska medvetenheten för många kongoleser förknippad med det dåtida koloniala perspektivet – en känslig arvedel eftersom det som har varit invasivt då fortfarande är en del av den kongolesiska samhället.  

För Lela Pierce fungerar invasiva arter som en metafor för människor och migration, men också identitet. Hur pratar vi om migration? Som svart kvinna som växte upp i en småstad i Minnesota, där nästan alla hade svenska rötter och hennes familj var den enda svarta familjen, identifierade Pierce sig som barn med brakvedsrötter – de hade krulligt hår som hon själv. Samtidigt måste man också ta bort brakved hela tiden eftersom det växte snabbt och kunde ta över ett helt område.  

Hennes utställning Invasiva arter: lupiner är inte bara en utställning för att upplysa besökare om invasiva arter utan egentligen mer en erbjudan till identifikation och att gå bakåt i lupiners spår. På detta sätt förblir lupiner en så kallad topos, en startpunkt där man kan upptäcka och berätta en annan historia i vilken lupinernas rötter och frön fungerar som vägar. Bakom den invasiva aspekten finns berättelser om hopp, skönhet och utsatthet.  

Och Småland? Också där hittar vi historier om migration. Inte i minst hos Lotte Laserstein, som betraktas som Kalmarkonstnär, men vars konst är påverkad av migration. Den svenska publiken krävde andra bilder och Laserstein anpassade sig, vilken frustrerade henne enormt. Vad är migrationens pris? Hur mycket måste man ta bort för att bli del av en gemenskap? 

Tillbaks till insändaren. Vi är vana vid att använda en aggressiv stil när det gäller det invasiva. Och självklart måste vi göra någonting för att behålla den biologiska mångfalden. (Kontakta gärna kommunen istället för att bränna ner saker själva). Men i hela begreppet invasiv finns också berättelser om stora förflyttningar och människor som hoppas att hitta ett hem och en gemenskap. Du behöver bara sätta dig själv i deras fotspår. 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *