Den som inte känner historien är dömd att upprepa den

Detta citat av George Santayana slängs runt och används i alla möjliga sammanhang. Oftast citeras det lite olika från tillfälle till tillfälle men andemeningen är generellt densamma: Att man inte behöver göra samma misstag som andra, om man tittar på vad de redan gjort fel.

Imorgon, lördag så invigs Kudzanai Chiurais utställning Madness and Civilization här på museet. Kudzanai, konstnären som säger att om det finns en plats som står ledig i historien så ska man resa sig och ta den. Det är vad han själv gjorde när han 2008 bestämde sig för att ägna sig åt politisk konst i sitt hemland Zimbabwe. Hans kritiska verk gentemot dåvarande president Robert Mugabe sågs inte med blida ögon, och efter hot om arrestering gick han i självvald exil till Sydafrika. Där har han sedan dess fortsatt med sin aktivism genom flera olika discipliner. Ofta utforskar han just alternativa versioner av historien, genom fiktiva skildringar av nutid, dåtid och framtid.

Bland verken i utställningshallen här i Kalmar hänger ett specifikt verk med en både ytlig och djuplodad symbolik som går att koppla till just det ovan nämnda citatet.

Verket bär det kanske oansenliga namnet We live in silence XIIII. Verket i sig består av ett fotografi och är producerat så sent som 2017, men motivet har använts åtskilliga gånger genom historien och är ett oerhört populärt motiv inom det klassiska måleriet. Verket är ett i en lång rad av skildringar av den apokryfiska berättelsen där judinnan Judith hugger huvudet av överbefälhavaren Holofernes. Chiurais verk är tydligt influerad av Artemisia Gentilleschi och Caravaggios versioner, två av historiens mest våldsamma tolkningar som bägge avbildar Judith i sekunden hon sänker Holofernes eget svärd i hans hals och blodet sprutar ut. Men till skillnad från de klassiska verken är Judith och hennes kammarjungfru i Chiurais version bägge svarta, medan Holofernes fortfarande är vit. Kvinnorna bär även var sin kostym istället för de klänningar de brukar skildras i.

Den ytliga tolkningen av verket är förstås lätt att göra. Det är en afrikansk politisk aktivist som skildrar två svarta som dödar en vit tyrann. Man kan tolka det som rättskipande eller hämnd, eller bägge två. Man kan se det som ett folk som reser sig mot sina förtryckare och ett folk som gör sig av med det gamla förlegade. Det är också skildrandet av hjälten som ställer upp för sitt folk. Men om man tittar på verket ur sin kulturhistoriska kontext så finns det ännu en mening att se – just i den vite mannen skildrad som Holofernes.

I den apokryfiska berättelsen om Judith så är Holofernes en stor erövrare för sin konung Nebuchadnezzar. Han går från land till land och utökar kungariket, lägger folk under sig och förstör deras heliga platser och religiösa centrum för att de istället ska tillbe konungen som gud. Detta gör honom till en tvättäkta imperialist och kolonisatör, detta tusen år innan de orden ens myntades. Holofernes framfart skiljer sig heller inte särskilt mycket från vad västvärlden gjort med den afrikanska kontinenten. Man har lagt mark under sig, tagit folket till slavar och berövat dem sin kultur till fördel för sin egen. Men det är långt ifrån det enda exemplet på systematisk imperialism genom historien. Det antika Rom förintade alla heliga platser de lagt under sig och nazi-Tyskland skapade sina utrotningsläger för att göra sig av med oliktänkande och oönskade från de länder de erövrade. Och så upprepar sig historien gång på gång.

Ingen av dessa historiska imperier har däremot lärt sig läxan av sina föregångare – alla imperium når ett slut. Det går inte att kuva en befolkning i evighet. Vare sig det är genom en ovilja att samarbeta eller direkt revolution så kommer imperiet smulas sönder till sina beståndsdelar. Nya länder bildas och gamla återuppstår. Till var Holofernes kommer till slut en Judith – Någon som stiger upp för att fylla en tom plats i historien.

Publicerat av

oscar

Är förutom besöksvärd även konstnär, scoutledare och intiativtagare till konstnärsgruppen Skräp. Född och uppvuxen i Kalmar. Bryter då och då upp tillvaron med att backpacka, lajva och urban exploring. Konst är för mig ett unikt kommunikationssätt för att förmedla och inspirera vad man inte kan delge med ord.