Ett tusen tankar

Jag kliver in i utställningshallen och möts av ett myller. Objekt, tavlor och skulpturer i en organiserad röra. Verken fyller upp varje hörn av utställningsrummet, de trycker sig upp mot fönstren, sprider sig över golvet, hänger i taket, kryper in i springor och breder ut sig på podier och stafflier. De är alla distinkta, men flyter ändå ihop och man ställer sig frågan hur många som arbetat här.

Är det tio eller är det bara en?

 

Jag har arbetat på museet i snart två år och har sett tre av folkhögskolans examensutställningar. Det slår mig hur olika de är varje år. 2017 var allt väldigt mörkt, med flertalet rum i rummet. Under namnet Live stream – inom räckhåll visades digitala verk, fiktiva märkeskläder, väggar fyllda med collage och en inlagd köttbit med ett personnummer. 2018 års rum var ljusare, fyllt med tavlor, grafiktryck och teckningar, mycket med en känsla av vemod eller stilla betraktelse. Utställningen hette Vår plats balanseras längst ut. Sen har vi årets utställning, Dear stök, bästa turmoil. Hela begreppet av att presentera sin egen konst, att bilda sig en egen plats gentemot de andra utställarna är helt frångått, så till den grad att konstnärernas namn inte ens finns vid verken. Det är fyra personer som valt att göra en utställning tillsammans och låta sina konstnärskap flöda in i varandra.

Personliga upplevelser blandas med känslor. Ett verk om psykisk ohälsa står bredvid ett som handlar om hur en rutschkana låter, som i sin tur angränsar till små tavlor av minnesfragment som löper längs med väggen fram till en väv som handlar om en käraste som tagit livet av sig. Utställningen utvecklar sig efter hand, ibland stegvis, ibland med tvära kast. Likaså blandas tankarna. Tidvis infinner sig en stilla nyfikenhet, ett utforskande som löper längsmed långa väver och rader av homogena verk, för att sedan genast brytas upp av ett helt annat formspråk. Plötsligt står du framför en tv-skärm som visar en hund som leker, inte långt ifrån hundkopplet fullt med tomma medicinkartor. Control the Bitch heter verket, en historia om psykisk ohälsa som gått i arv. En bit längre bort hänger en liten fågel under en tavla, tillsammans med ett par hörlurar. ”Hur skulle en fågel spela, om den kunde spela ett instrument?” är en tanke som gett form till verket Fåglar, där fågelsång blandas med vindens brus och saxofonsolon.

En av konstnärerna jämförde lite i förbigående att gå in i utställningsrummet med att kliva in i en av utställarnas huvud. För mig beskrev det min upplevelse precis. Här finns allt samlat – upplevelser och erfarenheter, sporadiska tankar och funderingar. Några saker är gravallvarliga, andra lekfulla. Detta är en plats där allt detta finns, som i en dröm där du kan hoppa från det ena absurda till det andra och ändå tycka att det känns normalt och sammanhängande. Allt finns där. Det lilla och det stora, det enkla och det svåra. Vissa saker i sin helhet, andra i fragment.

Hundratals intryck som bildar ett tusen tankar.

Publicerat av

oscar

Är förutom besöksvärd även konstnär, scoutledare och intiativtagare till konstnärsgruppen Skräp. Född och uppvuxen i Kalmar. Bryter då och då upp tillvaron med att backpacka, lajva och urban exploring. Konst är för mig ett unikt kommunikationssätt för att förmedla och inspirera vad man inte kan delge med ord.