Tryckning utomhus

Flitiga fingrar

I skrivande stund sitter jag i en plaststol i Gislaveds kulturcentrum och lyssnar medan tonerna från akustisk afghansk musik blandas med tjoanden och rop. Veckans eftertanke gäller ungdomar.

 

Man pratar om ”dagens ungdom”. Om hur bortskämda de är, hur långt från verkligheten de svävar online bland youtubers och hjärndöda tv-spel. Att allt handlar om appar och sociala medier. De senaste dagarna har jag mött ungdomar drivna nog att bräcka vad som helst.

De första var praktikanterna som hjälpte till vid bygget av paviljongen utanför museet. I två dagar slet de med att slipa, tvätta och måla inte mindre än 64 golvplattor och sedan göra unika tryck på samtliga. Detta utan så mycket som ett klagomål eller en spydig kommentar. Knappt ens ett försök att förhala arbetet. De är ännu inte myndiga och visar ändå en bättre arbetsmoral än många medarbetare jag haft i mitt yrkesliv. Paviljongen fick vi upp på rekordtid och nu står den återigen på gräsplätten framför museet, redo att ta emot entusiastiska unga (och äldre) kreativa själar. Det ska målas, vävas och odlas i sommar, inspirerat av Lela Pierces utställning Invasiva arter: Lupiner som öppnades i lördags.

Förra onsdagen satte jag mig sedan på en buss mot Gislaved med ett gäng lite äldre ungdomar för att åka och hålla workshop på ett musik- och kulturläger. Detta var ett utbyte mellan museet och organisationen Songlines som arbetar för en meningsfull fritid för unga. Och vilket läger det blev! Ett läger som i stora delar organiserats och hållits ihop av unga ledare. Varje kväll har varit fest med dussintals soloartister och band som spelat för varandra, med konferencier och ljud- och ljusteknik. Dagar fulla med idogt workshoparbete, jam och event.

Här smälls det upp konserter på en timme, man tränar in en flashmob på förmiddagen och spelar upp den på eftermiddagen. Man lär varandra danssteg och ackord i förbigående. Man håller efter sig själv och varandra. De som ror runt alla unga är knappt 20 fyllda själva och gör ett fantastiskt jobb med att vara bonusföräldrar till sina jämnåriga. Det finns så mycket driv, så mycket tankar och så många mål. Det finns så mycket energi i varje person, så mycket vilja som vanligtvis inte tas till vara på. Unga kan. Unga vill. Bara de får utrymme.

Jag tänker på tiden då man hade skrån och gesällverksamhet. När man sattes i arbete utefter sin förmåga. Där du så fort du kunde gå fick börja bära och släpa, sedan göra det arbete som din motorik tillät – grovslipa, hamra, plocka växter och örter… Det man gjort sedan barnsben blir man ju trots allt bra på. Det är klart att barn ska få vara barn, men tanken på dem som ”små vuxna” kanske inte är helt fel. Det är fantastiskt vilket allvar som speciellt barn tar ansvar på. Och med vilken energi de går in i uppgifter!

Jag tänker också på alla tonåringar som får vårt samhälle att gå runt under semestermånaderna. De otaliga som arbetar i vård, skola och omsorg, på restauranger och som vaktmästare. Konceptet sommarjobb innebär ju faktiskt att vi överlåter våra arbeten till samma personer vars lathet och oförmåga vi ofta skämtar om. Och inte går samhället under för det. För att vara ärlig så är det otroligt mycket av turistnäringen som helt och hållet vilar på de ungas axlar medan vi vuxna tar semester.

Jag tycker också att det känns som att många unga som jag träffar idag är mycket mer drivna och kunniga än jag var i samma ålder. Själv gled man runt i estetkorridoren, pluggade när man kände för det och fyllde fritiden med oväsentliga saker. Den generella arbetsmoralen kanske inte var på topp. Men samtidigt så var man ju hyfsat förskonad från det oerhörda förstoringsglas som ligger på alla idag. Det fanns faktiskt en möjlighet att hålla snedsteg hemliga för sina bekanta utanför skolan – sociala medier var slöa och klumpiga och långt ifrån alla använde dem. Du hade heller inte möjligheten att hitta professionella utövare att varken avundas eller lära från via nätet. Man jämfördes inte på samma sätt.

Det finns en otrolig energi och ett otroligt driv som bör tas hand om. Projekt som ung företagsamhet och praktik är fint, men det känns som att de unga borde ges mer plats i den ”riktiga” världen. Per definition så är jag också en ”ung vuxen” och får rabatter och ursäktas i och med min ålder. Att jag arbetar, betalar räkningar och deklarerar definierar mig tydligen inte som vuxen. Min lillebror är stationsansvarig på biluthyrningen där han jobbar, en kompis året yngre än mig har arbetat i vården snart 10 år. Jag vill se mer sånt! Ursäkta och sucka inte över ungdomarna – ge dem ansvar och en chans att växa.

Sätt de flitiga fingrarna i arbete.

Publicerat av

oscar

Är förutom besöksvärd även konstnär, scoutledare och intiativtagare till konstnärsgruppen Skräp. Född och uppvuxen i Kalmar. Bryter då och då upp tillvaron med att backpacka, lajva och urban exploring. Konst är för mig ett unikt kommunikationssätt för att förmedla och inspirera vad man inte kan delge med ord.