Vad är PechaKucha?

PechaKucha är ett presentationsformat som innefattar 20 bilder som visas 20 sekunder vardera. Det innebär ett anförande på exakt sex minuter och 40 sekunder vilket kommit att börja användas inom design, arkitektur, fotografi, konst och andra kreativa yrken eller akademier. Men det kan även användas för att berätta om forskning, studier, samlingar, fritidsintressen, resor eller andra passioner.

Som uttrycket avslöjar så härrör det från Japan och översätts enklast till snick-snack. Det föddes på ett arkitektkontor i Tokyo 2003 där två arkitekter tröttnat på långdragna föredrag och föreläsningar som tycktes förlora fokus. De ville ha snabb, fokuserad och lättförståelig information vilket de ansåg sig uppnå med PechaKucha-formatet. Presentationsformen har därifrån växt sig allt större och även skett hos oss på Kalmar konstmuseum.

Onsdagen den 15 november hade vi en PechaKucha-kväll i vårt bibliotek. Fokuset låg på design och arrangerades tillsammans med Svensk Form Småland. Ett lyckat arrangemang som säkerligen återkommer. Nästa onsdag har vi jubileumskväll på museet för att fira Kalmar konstförening som funnits sedan 1917. Detta uppmärksammas med högtidligt besök av Erik Broman som verkade som Konstmuseets chef mellan 1964 till 1999. Samtidigt öppnar utställningen Det spirar, det gäller livet med verk av Gunilla Skyttla och Raine Navin.

På onsdagar har vi öppet till klockan 20 med fritt inträde för studenter.
– Hjärtligt välkommen!

I Mittlandsskogen leder alla stigar till mitten

Magnetiskt. Du dras med.

Bredvid dig löper stenmurarna som trådar som följer dig på vägen. De minner om det som varit. Om de som vandrat på samma stigar som du. Om de gränser som dragits för inhägnad av släkter, boskap och egendom. Om hur vi människor alltid har försökt dela in naturen, tygla den och göra den till vår egen.

I Mittlandsskogen har naturen segrat. Gårdarna är förfallna och öde. Brunnarna är uttorkade och tomma. De kontrasterar, överröstas, av det liv som naturen envist och målmedvetet har byggt upp kring dem. Det liv som naturen nu har återtagit. Som du har till låns för en liten stund på din vandring. En stund i ditt liv som enbart är ett litet, svävande ögonblick i den verklighet som Mittlandsskogen numera själv rår om. När du kliver in i skogen, kliver du in i ett virrvarr av tidsepoker och livsgnistor som alla flyter ihop till en enda. Dina egna rötter finns där du nu kliver. Ditt eget släktträd. 

Där du går syns dock ingen annan levande varelse till. Förutom du och din eventuella vandringskamrat. Ni förflyttar er närmast ljudlöst utmed stigen, som om ni svävar eller sveper fram. Snart synkroniseras era steg. I samma takt och samma rytm. Som tiden som gått, som timvisarna på en urtavla, närmar ni er bit för bit mitten. I takt med tidens gång. 

Väl framme vid Ingerällsstenen dämpar ni kanske era röster. Det är ett sätt att inte överrösta naturen. Naturen, som ter sig så påfallande fredlig, men samtidigt har en inneboende kraft som kan krossa allt i dess väg. Så varför försöker vi då tygla den? Varför kämpar och strävar vi så mycket när vi kan bestämma så lite?

Vid Ingerällsstenen knyts alla färdvägarna ihop. Vandringslederna för dig dit. Stenmurarna som ledsagat dig på vägen tycks smälta in i flyttblocket. Ingerällsstenen själv är stark och mäktig. Likt en stor och stadig magnet. Kanske är den inte vad du väntade dig. Skogen i övrigt är ju så påfallande mjuk och skör. Med tunna grenar och kvistar som lätt bryts av. 

Kanske ser du bort mot den färdväg bortom mittpunkten som du inte tagit än? Vilken väg du tar är ditt eget val. Var drar du dina gränser? I ditt inre rum, liksom utåt mot omvärlden.

Vid Ingerällsstenen står du i tre socknar. I två kommuner. På gränsen.

Vad händer med dig när du går genom Mittlandsskogen? Går du vilse eller hittar du dig själv? Är du i rörelse eller står du stilla? På vilken eller vems sida står du?

Vilken väg har lett dig in? Vilken väg får leda dig ut? 

Det behöver inte vara någon labyrint. Vägarna finns där. Färdiga. Förberedda. 

De är ledtrådar. 

Om du väljer någon av dem vill säga. Eller kastar du dig bara handlöst ut i vildmarken? 

 

Du såg det först hos oss

Vid gallerinatten i Malmö den 30 september i år hölls en performance av Eglė Budvytytė: Choreography for the Running Male – en performance som tidigare hållits i Kalmar.

I Malmö hölls den som en del i Moderna Museets utställning Public Movement – Om Konst, Politik och Dans som pågår till den 18 februari 2018. Hos oss var den en del av grupputställningen Present Tense som hölls den 15 november 2014 till den 15 februari 2015.

Utställningen, som curerades av Marianna Garin och Andreas Kurg, hade sin utgångspunkt i Baltikum för att undersöka staden och samhällets gradvisa omvandling. Den postindustriella lågkonjunkturen stod i fokus med blick mot nedgången av lokala industrier medan de sociala kostnaderna skjuter i höjden, vilket i regel resulterar i en befolkningsminskning. Detta skildrades i olika konstverk av tio konstnärer från de tre baltiska huvudstäderna i form av filmer, performance och installationer. Även Kalmar inkluderades med Ronja Yus film Kineserna kommer om Fanerdun-skandalen som drabbat staden några år tidigare. Utställningen innehöll ytterligare performance där ett fungerade som en inbjudan att köa till museet för att motta pengar för prestationen. Det ingick även en läshörna med relevanta publikationer och arkivmaterial från urbana och konstnärliga projekt.

Om vi återgår till Choreography for the Running Male så inleddes detta vid museet där nio män i liknande kläder samlats i ett kvadratiskt led för att ömsom marschera, ömsom småjogga genom Kalmar stad. En hängiven publikskara följde med för att beskåda eventet och möta den ovetande publiken i staden. Färdvägen gick på stadsmuren, genom shoppingstråk och gallerior och innefattade olika symmetriska, taktfasta och feminina aktioner för att manifestera synen på män och ifrågasätta normen av vad som anses manligt. Konstnärinnan har nämligen intresse av koreografi och iscensättande med intentionen att rucka på normaliteten. En intressant konst-aktion som fått nytt liv i Moderna Museets utställning Public Movement.  

Se den i Malmö eller kom till oss för att ta del av våra kulturella upplevelser. Vi är inte bara föregångare av Choreography for the Running Male, utan var även först att visa fortsättningen på Anna Odells uppmärksammade Okänd Kvinna 349701 och premiärvisade även Jesper Nordahls The t.A.T.u. project för att nämna en del av det som skett på Kalmar konstmuseum.

Demokratidag på konstmuseet

En av alla fantastiska saker jag får arbeta med på konstmuseet är att jag får vara en del av sjuornas årliga Demokratidag. För tredje året i rad har jag haft några klasser från årskurs sju på besök på konstmuseet, som en del av deras demokratiarbete.

De har arbetat med demokratifrågorna i skolan och använder sedan bland annat konstmuseet som ett förlängt klassrum för att vidga frågan än mer och hitta nya ingångar. Jag som konst- och museipedagog får göra mitt bästa för att använda den konstutställning som finns att visa vid tillfället, för det syfte de är här för.

I år råkade det vara Designarkivet från A-Ö som vi arbetade utifrån. Till en början en till synes  ganska ”svår” utställning för ändamålet, vad gäller åldersgruppens referenser och erfarenheter. Jag älskar de här utmaningarna och när skolorna förstår hur konsten kan användas på alla tusen sätt.

Det gäller att hitta ingångar och ord och pedagogiska ”knep” där varje respektive målgrupp kan hämtas upp utifrån sin plats, hitta identifikationer att börja väva från för att de ska följa med i trådar, tankegångar, ordförståelse, samband, känslor, medvetenhet och intellekt. Det måste ta tag i den som lyssnar. Annars tappar du dem. Det blir ointressant och tråkigt. Det vet varje bra pedagog och alla goda berättare och storytellers.

Några av de ingångar i utställningen som jag gjorde var att tala om samhälls- och kulturhistoria och arv.  Vi tog oss igenom begrepp som folkhemmet, välfärd, klassamhälle, jämlikhet, trygghetssystem, lågkonjuktur, produktionsindustrin, produktutveckling, formgivning, arkiv och så vidare. Vi talade om arkivens och museernas betydelse och tillblivelse, vikten av att spara, samla, bevara, föra vidare historia, kunskaper och vad som funnits före oss, vad som lett oss dit vi är idag och vad vi gör med det. Allt detta genom formgivarnas arbeten, processer, skisser och design.

Det är en enorm glädje att möta dessa unga människor, de sjundeklassare som just lämnat barndomen och ska ta sig genom tonårsvägen fram till att bli de vuxna som en dag kommer att ta över min och alla andra vuxnas stafettpinne för att förvalta vårt arv, av de vi i vår tur gjort med våra arv. Och det finns hopp kära ni. Jag tror de blir våra hjältar, de här unga människorna. Ännu med bus och lek i ögonen, blyghet, osäkerhet och identitetsökeri – ser jag klokskap och medvetenhet som växer i dem. Och jag är säker på att deras lärares engagemang och ordnande med det viktiga ämnet demokrati och deras möte med konsten kommer att påverka dem inför framtiden.

Kulturvecka

Just nu håller vi på att tråckla ihop det sista inför helgens och veckans kommande festligheter. Ikväll invigs Ljus på Kultur, höstens stora kulturevenemang i Kalmar och på Öland där vi självklart medverkar på olika sätt.

På lördag firar vi Konstens dag med att inviga Sydosten 2017. En efterlängtad jurybedömd utställning som återvänder efter sex års uppehåll. Dagen därpå invaderas museet av kulturtanter som medverkar i vår första kulturtriathlon. Ett utsålt evenemang indelat i tre kulturgrenar som vi säkerligen kommer att rapportera om.

På höstlovet har KanKan <3 ateljén aktiviteter för skollovslediga barn i åldrarna 6-12 år. Detta hålls kl. 13-14.30, tisdag till torsdag och föranmälan lämnas till marie.karlsudd@kalmar.se. På onsdagen har vi sedvanligt kvällsöppet till klockan 20 och gästas av Helle Kvamme som initierat till Mittlandsskogens Mitt – Ett kulturhus i skärningspunkt. Höstlovsveckan avrundas med att vi visar en del av Electric Boogie den 3 – 5 november. En utställning, som hålls i samband med Kalmars danshelg Hiphop Weekend, om Hiphop-kulturens etablering i Sverige i början av 80-talet.

Mer information om Ljus på Kulturs övriga evenemang finns på: http://ljuspakultur.se/
Passa på att kultivera dig och hoppas att vi ses.

Vill du bli besöksvärd?

I månadsskiftet mellan november och december kommer vår nya besöksvärd att göra entré. Han heter Oscar Söderström och har redan arbetat en del i vår reception. Det är alltid roligt med nytt blod och vi behöver faktiskt förstärkning med ytterligare en person för sådana uppgifter. Kanske är det en uppgift för dig?

Besöksvärden bidrar till att våra besökare ska trivas och känna sig välkomna. Det innebär att man är ett ansikte utåt, någon som representerar Kalmar konstmuseum. Våra besöksvärdar är de första som möter våra besökare genom att stå i vår receptionsbutik men skriver även blogginlägg och håller konstvisningar. Konstvisningarna är en viktig uppgift. Man tillhör ett team med andra besöksvärdar som planerar visningarna tillsammans, men det innebär också att man gör ett stort arbete på egen hand.

Det medför främst helgarbete men även vardagar, och onsdagskvällar. På helger, kvällar och vid upplärning är man alltid två som bemannar vår reception.
Vi söker dig som är serviceinriktad, social, utåtriktad, pedagogisk, konst- och samtidskonstintresserad, noggrann och ambitiös. Pedagogisk erfarenhet och erfarenhet av konst och samtidskonst är mycket meriterande. Kolla närmare på: http://www.kalmarkonstmuseum.se/blog/ar-du-var-nya-besoksvard/ så hoppas jag att vi ses.

Lycka till!

KULTURTANT 2017!

Skiss av Göta Trägårdh, ”Hatt”, DA-000870, Designarkivet.

Den 29 oktober går startskottet för vår första kulturtriathlon. Eftersom Skandinaviens första Ironman-tävling gått av stapeln i Kalmar så är vi inte sena att hänga på. Under fem timmar ska deltagarna genomgå tre kulturgrenar.

Avsparken sker på Kalmar konstmuseum klockan 16 inom grenen design vilket innebär en djuplodande och utforskande visning av utställningen ”Designarkivet A-Ö”. Konstvetare Sara Hemmingsson och illustratör Pernilla Frid guidar deltagarna genom salongen och berättar om skisserna och formgivarna som visas. Därefter erbjuds kaffe med dopp innan stadsvandring startar under ledning av konsthistoriker Fred Johansson i en bana som leder till Kalmar Teater. Där erbjuds en matpaus innan kultureventets målgång med konsertspelning av den kommande musikalen ”Hitkommarna”.

Deltagarna äras med diplom och den kärleksfulla titeln: Kulturtant. Det är möjligt för alla att delta men namnet står som en hyllning till den grupp som alltid varit de första att stötta oss. Rustad med hatt och paraply hoppas jag att du står redo inför start-loppet av dessa tre kulturgrenar. Om du anser att du har den uthållighet som krävs för att tillhöra vår kulturelit så inköps deltagarbevis i museets kassa under våra öppettider. Tänk på att anmälningsantalet är begränsat så skynda att anmäla för att visa att kulturtanterna är de som härdar ut.

Lycka till!

Att verka på en plats och för en gärning och varför konst är meningsfullt

Jag verkar sedan några år tillbaka på Kalmar konstmuseum. Kalmar konstmuseum är min arbetsplats.
De flesta av oss tillbringar större delen av vår vakna tid på vår arbetsplats och vi umgås mer med dem vi träffar under vårt arbete, som du förhoppningsvis har en god relation till, än med din familj och dina vänner.

Hur viktigt är det då inte att den plats du verkar på är hälsosam och en värdig plats att gå till. Att du har ett arbete där dina arbetsuppgifter och dina gärningar känns viktiga och uppskattade. Visst kan det var lite olika för olika människor på den punkten, för vissa är ett arbete ”bara ett arbete” för att sedan göra det man älskar och ger en näring på fritiden (om man har råd och ork efter jobb och lön vill säga).

Själv tillhör jag den skara som inte vill slösa bort min tid på för många ”måsten” eller meningslösheter.
Jag vill tycka om det jag gör, det ska vara meningsfullt och min arbetsplats vill jag ska vara en närande och bra atmosfär att vara i. Sån är jag. Utan att vara naiv och inte förstå att verkligheten emellanåt inte alls ser ut så, men för det mesta åtminstone, så vill jag verka i en sådan miljö.

Kalmar konstmuseum har för mig varit en fantastisk plattform för att att möta alla sorters människor bland besökarna, sedan jag började arbeta här en av vårens första dagar 2014 . En meningsfull plats och plattform för att samtala om allt det som berör oss människor, om det som påverkar oss och det som är nödvändigt för ett friskt samhälle att tala om. Allt detta med konsten som utgångspunkt. Jag får arbeta med några av de ting jag tyckt varit roligast och på olika sätt insupit kunskap kring under i princip hela min livstid; konst och pedagogik.

Mellan tiden mars 2014 – december 2016 har jag i runda slängar träffat 13 000 besökare på Konstmuseet. Dessa i alla åldrar och samhällsgrupper, som jag på ett pedagogiskt sätt förmedlat konsten till.
Vad har det gjort med mig? Vad har jag gjort för dem jag mött?

Jag har kunnat använda mina kunskaper och erfarenheter för att beröra, förmedla, bilda och bildas. Jag växer minst lika mycket som dem jag träffar  via våra möten och också via vårt gemensamma möte med allt det konsten förmedlar och lockar fram.

Vårt samhälle (de människor som lever där i) skyddar sig allt för ofta bakom fasader, rätt titlar, formaliteter, likriktning, vanor och papper.                      Konsten blir den bro vi behöver till svåra ämnen och för det som är levande.  Den bro vi behöver för att öppna ögonen och inte glömma bort att se.                  De jag möter, de räknas alla. I mina möten får de guldkorn som annars försvinner i ett hav av ”rätt” beige sand, lysa i all sin egenart.
Därmed inte sagt att ”konstvärlden” inte är fyrkantig, elitistisk och auktoritetsstyrd (trots allt prat om medvetenhet), för det är den till stora delar dessvärre. Men möjligheten finns ändå kvar att få lov att ta sig ut ur fyrkanten, gå över broar och tänka fritt, men också medvetet och innovativt.

Den dag denna känsla saknas mig på den plats jag lägger mitt livs timmar och möda, då ska jag gå vidare till mer gynnsamma platser.                                           Möten, människor och ”konsten” tar jag då med mig, det andra lämnar jag kvar.   Men just nu ska jag se fram emot de sista månaderna av ett speciellt år och mot det nya året 2018 för att se vad Kalmar konstmuseum, konsten, människorna och allt annat har att ge. Spännande var ordet!

… och på den vägen är det

Alba S. Enström, ”The Polka Dot Girl”, 2006, målning, akryl på papper. (Målningen är beskuren.)

Kvinnan på bilden är skarpt konturerad. Hennes huvud är framåtlutat, som om hon betraktar sin kropp. Det bruna, rufsiga håret döljer hennes ansikte. Armarna är böjda och placerade i hennes hår, på ett sätt som inger en känsla av att hon drar igenom det med händerna av desperation. Svarta prickar kontrasterar – och dominerar – hennes vita hud.

I sitt konstnärskap inspireras Alba S. Enström ofta av de bilder han ser i den visuella kulturen i samhället, främst mode- och pornografiska tidningar. Kroppen och sexualiteten är i fokus och för det mesta är det kvinnor som avbildas. Vanligtvis har bilderna en text som kommunicerar med bilden och förstärker dess budskap. I denna målning återfinns texten i en pratbubbla som tycks komma ut från kvinnans mun. Tillsammans gestaltar bilden och texten frustration. Kvinnan frågar sig: “How in the name of God did I become a polka dot girl?” Kroppen kan vara en symbol för hur hon har blivit på ett psykologiskt plan.

Polkaprickigt var som populärast under 1930- till 1960-talen. Mönstret bär konnotationer till flickigt, kvinnligt och gulligt och används ofta på barnkläder. I sin originaltappning bär Disneys Mimmi Pigg en polkaprickig klänning. Mönstret var även vanligt förekommande hos pinuppor. Med andra ord kan det tolkas som om kvinnan på bilden har tagit på sig en slags dräkt av kvinnlighet som har sammansmält med hennes hud och införlivats i henne själv.

Så där. Nu är min följetong om samlingarna slut.

Att skriva om samlingarna har varit som att kliva in i en tidskapsel. Vi ser så tydligt vilken kanonbildning, vilka ideal, vilka politiska inriktningar som verkat och dominerat vid en viss tid. Vi förstår hur samhället såg ut då och inverkade på kreativiteten och på konsten.

Numera ges allt färre donationer till Kalmar konstmuseum. Den övre medelklassen säljer hellre sin konst. Dessutom har kostnaderna för magasinering och restaurering ökat kraftigt under senare år, vilket gör att så gott som alla svenska museer tar emot färre donationer än tidigare.

På så vis är samlingen idag mer eller mindre statisk. Det finns givetvis en möjlighet att köpa in äldre verk för att på så vis utvidga den historieskrivning som museet står för. Men samtidigt är samlingen en mycket viktig källa till kunskap om historien och en påminnelse om vad som varit och på vilken väg världen är.

Idag har Kalmar konstförening omkring 900 medlemmar. Det är därmed inte längre en liten sluten krets som bestämmer vad som ska köpas in. Tillgängligheten av samlingarna på webben medför även att allmänheten har större makt än tidigare att påverka vad som ska sparas för framtiden.

Nya röster blir hörda och konstens mångfald kan öka ännu mer.

Som vi visat i utställningen Djupt minne finns det exempelvis- vilket jag dock inte tagit upp i följetongen – nästintill obefintliga spår av Afrika som kontinent i samlingarna.

En del tankeställare har vi fått.

Tack för att ni har läst mina inlägg! <3

Nu kommer jag att skriva lite mer sällan. Men förhoppningsvis inte alltför splittrat. 😉

Allt gott tills nästa gång! 🙂

Mitt i Mittlandsskogen

Den 14 oktober höll vi vernissage för ”Mittlandsskogens Mitt – Ett kulturhus i skärningspunkt”. I och med det så har vi rustat vår butik med ”Civil Olydnad” av Henry David Thoreau och den prisbelönta ”Ensamma Staden” av Olivia Laing.

”Civil Olydnad” ingår just för att H.D. Thoreau tycktes besatt utav träd och ofta återkom till dem i sina dagboksanteckningar. Olivias bok handlar om konst, ensamhet och överlevnad med en handling som kretsar kring New York och dess moderna kulturhistoria. Ensamhet kan vara antingen önskad eller oönskad och jag tror att boken är igenkännande för många utav oss fast på andra, både lika och olika platser. Helle Kvammes projekt utgår långt ifrån storstadspulsen och handlar istället om den Öländska mittlandsskogen. Utställningens curator: Sara Hemmingsson beskriver visningen på museet som en liten pusselbit i ett stort pussel. En del i en process som börjat i mittlandsskogen varifrån små delar förflyttats in på museet men fortsätter att leva i besökare och betraktares tankar, utan ett definitivt slut, efter att utställningen stängs den 12 november.

Du är välkommen in för att titta närmare på detta konstnärliga projekt och glöm då inte att kika i vår butik. Vi inväntar ytterligare varor som relaterar till Kvammes tankar kring Mittlandsskogen och dess mitt. ”Trädens Hemliga Liv” av Peter Wohlleben är en utav dem. En bok av en skogsvaktare som kombinerar vetenskap med egna naturerfarenheter. Sedan kommer vi även att sälja överlevnadsfiltar. Filtar av reflekterande material som håller uppe kroppstemperaturen. Samma form utav filt som täcker utställningsrummets golv. Hos oss kan du snart rusta dig med passande lektyr, termos, ficklampa och överlevnadsfilt för att bege dig ut i mittlandsskogen. Det fungerar också bra att besöka rummet hos oss eller att rusta dig med passande kläder och bekväma promenadskor för att uppleva det på plats, ute i naturen.