58 verk ur Kalmar konstmuseums samling visas i sommar på Kamerala villan i Mörbylånga. Utställningen Från Gellerstedt till Guermouche lyfter Ölands konsthistoria – från 1800-talsakvareller till samtida måleri – i samarbete med Per Ekströmsällskapet.

---

Från Gellerstedt till Guermouche
– öländska verk från Kalmar konstmuseums samling

5 juli – 3 augusti

Kamerala villan, Mörbylånga, hitta hit
Öppet fre–sön, kl. 11–16
Fri entré

---

I sommar presenteras 58 verk ur Kalmar konstmuseums samling i en utställning på Kamerala villan i Mörbylånga. Utställningen Från Gellerstedt till Guermouche – öländska verk från Kalmar konstmuseums samling är ett samarbete med Per Ekströmsällskapet och lyfter Ölands rika konsthistoria genom verk av konstnärer födda, verksamma eller återkommande på ön. Bland dem finns namn som Per Ekström, Arthur Percy, Erik Ewald, Helge Johansson, Lennart Sjögren och Sven-Bertil Svensson. Många av konstnärerna samlades sommartid på platser som Bo pensionat i Vickleby och sjöstugan i Borgholm, medan andra – som Nils Kreuger, Edvin Lindholm-Houge och Lotte Laserstein, ofta sökte sig till Öland från Kalmar för att hitta inspiration i landskapet.

Titeln Från Gellerstedt till Guermouche speglar ett möte mellan historiska och samtida konstnärskap, hur äldre och nyare uttryck visas sida vid sida. Bland de tidigaste verken finns Albert Theodor Gellerstedts 1800-talsakvareller, medan det samtida representeras av till exempel Oscar Guermouches Olja på duk från 2007.

Lördag 5 juli kl.11:30 är det vernissage på Kamerala villan och invigningstalar gör Kalmar konstmuseums museichef Jonas Holmberg. I samband med finissage 3 augusti håller museiintendent Sara Hemmingsson ett avslutande samtal tillsammans med konsthistoriker Fred Johansson.

Från Gellerstedt till Guermouche är ett samarbete mellan Per Ekströmsällskapet och Kalmar konstmuseum och är del av museets uppdrag att samverka med regionala konstaktörer och aktivt tillgängliggöra Kalmar konstförening samling för en bred publik.

För mer information om kommande programpunkter på Kamerala villan, prenumerera på Per Ekströmsällskapets nyhetsbrev.

 

Omslagsbild: Vägskugga, Sigfrid Södergren

För Anna Odell är leken ett sätt att undersöka världen, och de maktrelationer som präglar samhällets mest centrala institutioner. Museichef Jonas Holmberg stiger in i hennes konstnärliga dockskåp inför utställningen Makten och barnet på Kalmar konstmuseum.

 

---

Det sitter två dockor i utställningsrummet. De är omsorgsfullt sydda i tyg och skumgummi med skelett av rep och metallrör. Den ena är i vuxenstorlek med sorgsna blå ögon, den andra ett barn med bruna.

I Anna Odells nya filmverk Makten och barnet bär Anna och hennes son Frans hela tiden runt på dockorna. När de vandrar i skogen lyfter de dockorna i famnen, och när de talar med en psykolog sitter dockorna intill dem på soffan. Dockorna är porträttlika. De benämns ”mammadockan” och ”Fransdockan” och fungerar som ett slags olustiga dubbelgångare. Efter ett tag framstår det som ganska tungt att släpa omkring på sin avbild.

Dockan och dubbelgångaren är centralgestalter i den moderna kulturhistorien. Från popkulturella ikoner som Pinocchio och Barbie till samtida AI-humanoider via filmiska och litterära förebud som Maria i Fritz Langs stumfilm Metropolis (1927) eller Jakovs kopia i Dostojevskijs kortroman Dubbelgångaren (1846). I essän Det kusliga beskriver Sigmund Freud hur dockor och dubbelgångare suddar ut gränsen mellan levande och döda, mellan jaget och den andre. Med avstamp i dockan Olimpia i E.T.A. Hoffmanns Sandmannen (1817) diskuterar han hur något som till det yttre verkar levande, men i själva verket är dött – eller tvärtom – framkallar en särskild sorts kuslig oro: en osäkerhet inför vad som är verkligt och vad som bara imiterar det verkliga. För Freud var själen den första dubbelgångaren. Är det sina själar som Anna och Frans släpar runt på i Makten och barnet? Sin livlösa alienation inför världen? Sina formativa erfarenheter som stelnat till stumhet?

I utställningen på Kalmar konstmuseum återkommer filmverkets dockor i två serier fotografiska verk. I ett av fotografierna sitter konstnären intill sin dubbelgångare och söker hennes blick, samtidigt som hon varsamt stödjer dockhuvudet med händerna. Verkstiteln Hon förmedlar att det ej skulle vara en lösning att dö kroppsligen är ett direkt citat ur Odells journalanteckningar från tiden som tvångsinlagd i den psykiatriska vården, men spelar samtidigt mot dubbelgångarmotivets upplösning av jagets kroppsliga och mentala integritet.

I psykiatriska sammanhang används ibland dockor eller masker för att möjliggöra samtal som är svåra att genomföra. Genom att tala genom en docka kan känsliga händelser beröras indirekt eller symboliskt. Behandlingen påminner då om en lek, precis som konsten kan påminna om en lek – inte minst för Anna Odell. Hon har ofta beskrivit hur svårt det var för henne att bli tonåring och inse att det inte längre passade sig att leka, och hur konsten blev ett sätt att få fortsätta leka efter barndomen. Och även om den porträttlika dockan är ett nytt inslag i hennes konstnärskap, har hon ständigt lekt med bilden av sig själv. Allra tydligast kanske i långfilmen X & Y (2018), ett veritabelt filmiskt dockskåp där konstnären flyttar runt skådespelare för att utforska sin persona, men rollspelen och identitetsglidningarna har varit med redan från första början.

Det var på Kalmar konstmuseum som Anna Odell 2009 visade sin konst första gången efter utbildningen på Konstfack, och hon förändrade omedelbart den svenska konstscenen. Inför sin examensutställning iscensatte hon en psykos på Liljeholmsbron i Stockholm, en psykos hon själv upplevt på riktigt tio år tidigare. Polisen kom till platsen och Anna Odell lades in och bältades på S:t Görans psykakut. Dagen efter avslöjade hon att det hela var ett konstprojekt. Debatten kring verket Okänd, kvinna 349701 blev våldsam och omfattande – en av de stora i svensk konsthistoria – både i samband med examensutställningen och när den utvecklade versionen av verket visades på Kalmar konstmuseum. Hur kunde en konstnär leka med samhällets gemensamma resurser på det här sättet? Den offentliga sektorn svarade även juridiskt: Anna Odell dömdes till 50 dagsböter av Stockholms tingsrätt för oredligt förfarande och våldsamt motstånd.

I verket Rekonstruktion – Psyket (2024) återvänder Anna Odell till denna tid som patient i psykiatrin under 1990-talet. Då tvångsvårdades hon för schizofreni på en sluten psykiatrisk avdelning, inledde en relation med en vårdare och födde deras gemensamma barn, konstnärens första son. Det är en mångbottnad och djupt gripande berättelse om institutionella övergrepp, förälskelse och frälsning, som samtidigt fördjupas och osäkras genom ett dubbelgångarmotiv. Rekonstruktion – Psyket är ett tvåkanaligt filmverk, och återkommande ser vi en Anna i den ena bilden lyssna till en annan Anna som försöker reda ut vad som hänt i den andra. Kanske är det konstnären som lyssnar till patienten, kanske är det tvärtom.

Med sina egna erfarenheter som verktyg har Anna Odell återkommande undersökt olika former av makt och hur de präglar samhällets centrala institutioner. I det interaktiva filmverket Undersökningen (2020) utmanar hon män med makt att visa sig sårbara genom att klä av sig och genomgå en undersökning i en gynekologstol. I filminstallationen Haverikommission (2013) framför hon en monolog riktad till barnen som mobbade henne under skoltiden, innan hon slår sönder skolans möbler. Haverikommission utvecklades till långfilmen Återträffen (2013) som blev en internationell framgång och en pyramidal publiksuccé, vilket innebar att Anna Odell gick från att vara ökänd till närmast folkkär. Det är få verk som på samma sätt har penetrerat folkdjupen, framkallat personliga berättelser och satt i gång innerliga samtal om hur vi egentligen behandlar varandra.

Även om relationer aldrig är svartvita i Anna Odells konstnärliga universum, har de flesta av hennes personliga maktanalyser utgått från ett underifrånperspektiv, eller till och med en offerposition. Fram tills nu. I Makten och barnet riktas undersökningen mot förälderns makt över sitt barn, och föräldern i filmen, hon heter Anna. Som barnpsykologen Malin Bergström påtalar i Makten och barnet använder vi inte gärna ordet ”makt” när vi diskuterar relationen mellan barn och förälder. Vi föredrar ord som ”ansvar” eller ”beroende”. Men just genom att Anna Odell väljer just ordet ”makt” blir andra nyanser i relationen synliggjorda. Inte minst kring gränserna för en förälders maktutövande. Vad får man egentligen göra för att få sitt barn att göra som man vill? Får man manipulera eller muta sitt barn? Hota det? Om det är för barnets eget bästa? Eller om det är för att ens konstverk måste bli klart till vernissagen? I en scen skäller Anna på Frans när han försöker släpa sin dubbelgångare upp för trapporna till det översta utställningsrummet på Kalmar konstmuseum.

Anna Odell är inte bara en utmanande och modig konstnär. Hon har också en sällsynt förmåga att på en och samma gång renodla och komplicera en situation, så att en scen kan kännas hundraprocentigt uppriktig – samtidigt som ett gäckande maskspel ständigt pågår under ytan. Hon kan vara suddig, men ändå sann. Kanske är det därför psykologen i X & Y, spelad av Per Ragnar, i en ohöljt konstnärsromantisk formulering kallar henne ”Guds djärvaste ängel”. Liksom ängeln kan konstnären synliggöra det osynliga och varsla om framtiden.

Ängeln och dockan är båda ett slags mänskliga gränsvarelser. Rainer Maria Rilkes diktcykel Duinoelegier (1923) är ett av centralverken i dockans kulturhistoria, där Rilke utgår från ängeln och dockan för att utforska mänskliga livsvillkor och maskspel. Ängeln är ett väsen av absolut sanning och andlig klarhet. Dockan däremot – formad av tyg, tråd och mänsklig längtan – blir till en mer jordnära och paradoxalt sann följeslagare:

Jag tål inte dessa urgröpta masker,
hellre då dockan. Den är fylld. Jag kommer
stå ut med stoppningen och trådarna
och ansiktets uppsyn. Här. Jag är på plats.

Också i Makten och barnet är dockorna på plats. Orörliga, tysta, möjliga att fylla. Med sin dubbelgångare som sällskap rör sig Anna Odell hela tiden mellan olika nivåer av maskspel och sanningssträvan. Hon leker med våra föreställningar om konstnärer och dockor för att blixtbelysa frågeställningar om mänskligt vuxenansvar som är omöjliga att värja sig mot. Hur tar vi ansvar för vår makt över barnen på ett respektfullt sätt? Hur hanterar vi en situation när vi väl har gått över deras gränser? Kanske skapar den konstnärliga leken en plats där vi faktiskt vågar tänka även de obekväma tankarna fullt ut. Välkommen in i dockskåpet.

Jonas Holmberg
museichef, Kalmar konstmuseum

Foto: Anna Odell, 2025

I skärningspunkten mellan träsnitt och digitala bildflöden undersöker Idun Baltzersen melankoliska badutflykter och svävande sorgearbeten. Viskar varandras namn är hennes första större separatutställning i Sverige. Jonas Holmberg introducerar ett mångbottnat konstnärskap.

När en människa dör lämnar hon efter sig många saker. En del ska slängas, en sparas, en del ska ges bort. Men det är något särskilt med den dödas kläder. I dem finns spåren av hennes mänsklighet kvar, tyget har absorberat hennes dofter och formas av hennes kropp.  

Det mänskliga avtrycket gör kläder till en kraftfull minnesteknologi. När Virginia Woolf skildrar sitt tidigaste minne av sin mor är det de röda och lila blommorna på hennes klänning hon beskriver. När Lana Del Ray besjunger det första minnet av sin älskade fokuserar hon på hans blå jeans.  

Idun Baltzersens utställning Viskar varandras namn utgår från minnen som materialiserats i textilier. I en serie nya verk avbildar Baltzersen de kläder som hennes mor lämnade efter sig när hon gick bort. I Svävande klänning, Grön klänning och Jacka, cyklar återger hon kläder på galgar och krokar. Det är bilder som formulerar ett sorgens rum där upphängda textilier får ge form åt saknaden, samtidigt som omvärlden anas genom fönstren i bildernas fond.  

*** 

 Idun Baltzersens mamma hette Anne-Tove Huse och var själv konstnär. Framför allt arbetade hon med måleri. Som barn tillbringade Idun Baltzersen mycket tid i hennes ateljé i Trondheim och insåg att hon också ville bli konstnär – det framstod som en dröm att tillbringa dagarna i en ateljé i stället för i skolan. Modern tyckte också om att sticka, och efter sin död lämnade hon kvar stora mängder garn och halvfärdiga stickprojekt. När Idun Baltzersen och hennes syster gick igenom textilierna hittade de också ofärdiga lusekoftor som modern hade hållit på att sticka.  

Tröjorna blev aldrig klara – en saknade ärmar, en annan knäppning – men i verken Strikka genser I-III porträtterar Idun Baltzersen systrarna när de provar de ofullbordade koftorna. Hennes syster gör en gest för att knäppa koftan med knappar som inte finns. I sitt självporträtt höjer konstnären mobilkameran mot en spegel, med blicken riktad mot skärmen. 

I seriens textila collage återkommer flera av motiven. Mönstren, de hängande kläderna, systern. I ett särskilt stort verk har Idun Baltzersen sytt och broderat samman textiliernas materialiserade minnen med bland annat en hund, en hand och en ål. Sammansättningen öppnar för flera möjliga berättelser och tolkningar: självklart i det partikulära och personliga, men också i relation till en bredare och mer generell historia om sorg, frånvaro och hur stickande kvinnor manifesterar omsorg och skapar band mellan individer och generationer. Verkets titel Viskar varandras namn, som också blivit utställningens, är hämtad från den norske poeten Arnulf Øverland, som i dikten Hvor er der en vei skriver om människans längtan efter samhörighet. Att bära någon annans tröja är att hålla en förbindelse vid liv.   

*** 

Idun Baltzersen använder en ganska unik konstnärlig metod. I sin ateljé i Västberga i södra Stockholm arbetar hon med monumentala träsnitt, men vänder sig bort från det exakta mångfaldigande som traditionellt definierar grafik. I stället bearbetar hon både den grovt ristade träskivan – själva tryckoriginalet – och de handtryckta textilierna till unika, skulpturala objekt som inkluderar element av måleri, kollage och broderi. 

Hennes process inleds ofta med ett fotografi. Det kan vara något hon fotograferat själv, men hon arbetar också med andra bildkällor, inte sällan frysta filmbilder. Hon projicerar upp bilden på plywood (gärna poppel!) och under en tung och ganska våldsam process karvar hon in motivet i skivan med knivar och stämjärn. 

Därefter lägger hon på färg och trycker motivet för hand på olika slags tyger. Efter ett handfull tryck arbetar hon vidare med både träskivan och textilen. Hon målar träskivan på nytt, sågar sönder den och sätter ihop delarna till nya tredimensionella objekt med hjälp av lim och spikpistol. Hon klipper också sönder tygerna, lägger ut bitarna på golvet och tråcklar ihop dem för hand till grova collage som är så stora att de är omöjliga att överblicka i hennes ateljé. Först i en stor utställningssal blir det möjligt att se de stora verken i sin helhet. 

I utställningssalen återförenas också tryckoriginal och de textila trycken. Samma porträtt återkommer ofta i nya situationer och spegelvända variationer. Det är ett tillvägagångssätt som gör det naturligt att söka efter relationer mellan bilderna, att sätta samman scenerna till sammanhängande berättelser.   

Ett av de senaste elementen i Idun Baltzersens metod är broderiet. I fjol fick hon ett stipendium och tillbringade sju månader i Paris. När hon inte arbetade i gästateljén gick hon långa promenader med sin son i barnvagnen och fick upp ögonen för det franska haute couture-modet och hur modehusen arbetar med hållbarhet. Med upplevelsen av att möta moderns efterlämnade textilier nära i tid gav hon mer uppmärksamhet även till små och obetydliga tyglappar. Hon köpte en broderimaskin och började brodera på mindre textilbitar, restmaterial som hon tidigare hade kastat. Broderierna utgör nu detaljer i de stora textila verken. 

***  

Att karva i trä är att skriva in sig i en lång tradition. Träsnittet är världens äldsta tryckteknik och har använts i Kina i mer än tusen år. I Europa inträffade träsnittets konstnärliga storhetstid under medeltiden, med Albrecht Dürers detaljrika Apokalypsens fyra ryttare från 1498 som det verk vi oftast återvänder till idag. På många områden konkurrerades sedan träsnittet ut av modernare teknologier, men under det sena 1800-talet började konstnärer och formgivare åter intressera sig för traditionella metoder som träsnitt.  

 Det förra sekelskiftets mest inflytelserika träsnittskonstnär var Edvard Munch, som utvecklade en ny stil som präglades av grova snitt och utnyttjade träets naturliga ådring. För en Arts and Crafts-ideolog som William Morris var omfamnandet av träsnittet en skarp reaktion mot den rusande industrialismens produktionsmetoder, men Munch hade ett mer ambivalent förhållande till moderniteten. Som ingen annan gestaltade han den moderna människans alienation och ångest, samtidigt som han nyfiket experimenterade med filmkameran och andra medieteknologiska nymodigheter och lät modernitetens visuella kultur influera sin bildvärld.  

 På ett liknande sätt befinner sig Idun Baltzersen i en teknologisk brytningstid, där hon låter en urgammal teknik gå i dialog med samtida bildfenomen och en ständigt föränderlig sociala medier-estetik. Under flera år har Idun Baltzersen inte minst undersökt samtida mediala representationer och självrepresentationer av flickor. I utställningen visas till exempel Förstenad och Tämjning III, två av de många verk där Idun Baltzersen porträtterar bortvända flickgestalter och som genom sin omslutande storlek ger tonåringens sökande kroppsspråk en ny agens och en självklar plats.  

*** 

I utställningen visas också den uppmärksammade serien Badarna, där Idun Baltzersen skildrar en dag vid kusten genom ett stort antal tygcollage som sammanfogats till en snäcka. Men under denna strandutflykt finns det inget utrymme för uppsluppna vattenlekar, utan också här kännetecknas gestalterna av något osäkert och prövande. Solen skiner över strandkanten, men de sorgsna unga pojkar och flickor som Idun Baltzersen porträtterar ser bara avvaktande på varandra. Eller om de ser in i sig själva. 

Inne i snäckan framträder denna längtansfulla melankoli, dessa hungrande hjärtans oförmåga till kontakt som den emotionella kärnan i Idun Baltzersens konstnärskap. I Hvor er der en vei beskriver kanske Arnulf Øverlands inte bara två sörjande systrar, utan också dessa unga badare: 

 

Men ingen kan komma en annen 

så nær som det hungrende hjerte vil. 

Og ingen kan vite om veien 

Fører ham fra eller til. 

 

Det angstfulle øie søker. 

Vi holder hverandre favn mot favn, 

og hvisker, som vi var alene, 

bestandig hverandres navn. 

  

 

Jonas Holmberg 

Museichef, Kalmar konstmuseum 

 

Strikka genser I, 2023. Bemålad trärelief.
© Idun Baltzersen

Per Ekströmsällskapet visar ett par gånger om året välbesökta konsthistoriska utställningar i Kamerala villan i Mörbylånga. Sommarens stora utställning har kommit till genom ett samarbete med Mörbylånga kommun och Kalmar konstmuseum. Delar av utställningen De drogo till Öland – femtiofem målare från två sekler består av verk från Kalmar konstmuseums samlingar.

Utställningen utgår från Ölands unikt rika konsthistoria och visar målningar av konstnärer som Vera Nilsson, Lotte Laserstein, Axel Kargel, Arvid Fougstedt, Arthur Percy, Margareta Linton, Sigfrid Södergren och många fler. Utställningen öppnar den 30 juni och är därefter öppen fredag, lördag, söndag kl. 11–16 fram till den 6 augusti. Varmt välkommen! 

Bild: Barbro Danielsson, Landskap mot sundet, 1956

Passa på att ta del av den tredje och sista delen av filmprogrammet Art on screen som består av två filmer av Bigert & Bergström och Hanna Ljungh! Temat är Civilizing Nature och handlar om det viktiga samspelet mellan människa och natur.

Civilizing Nature pågår till 11 april.

Mellan vantar och videokonst: allt har plats i ett Nationalmuseum. När Sydosten United öppnar på Kalmar konstmuseum den 15 oktober kommer publiken få möta 136 verk av sammanlagt 106 utövare från hela bild- och formområdet i sydost. Det blir en variationsrik utställning som rymmer såväl nya som traditionella och ”mellanrumsliga” uttryck.

Inför årets upplaga av Sydosten United har Kalmar konstmuseum tillsammans med co-curator Markus Emilsson, konstnär och glasartist, introducerat ett antal nyheter till Blekinges, Ölands och hela Smålands konstsalong. För första gången arbetar vi efter ett tema: ”Vårt Nationalmuseum”. Vi har också valt att slå ihop konst, slöjd, design och konsthantverk – olika former av materialiserande som förenas under ett gemensamt paraply av berättade. Därför kommer nästan hela Kalmar konstmuseum stå till Sydosten Uniteds förfogande. Dessutom är Sydosten United numera en stafettutställning för att låta fler söka, besöka och uppmärksamma den skapandekraft som omger oss i sydost.

Drygt 400 personer, med över 1200 verk, sökte till årets utställning som precis som tidigare år varit öppen för alla, både professionella och amatörer, med koppling till de tre landskapen i sydost: Småland, Blekinge och Öland. Nu har juryn sammanträtt och totalt 136 verk av 106 konstnärer har nu valts att ställas ut på Kalmar konstmuseum. Juryn har bestått av keramikern Kakan Hermansson, konstnären Jonas Liveröd och konstvetaren Maria Carlgren.  Deras kommentar om juryarbetet lyder:

”I urvalsprocessen har Sydosten Uniteds modiga och roliga tema ”Vårt Nationalmuseum” utgjort en tänjbar ram för oss att ha i bakhuvudet inför de verk vi valt. Temat speglas i de mängder av infallsvinklar som ansökningarna visat upp.

Ansökningarna har en bredd både i teknik och uttryck som vi velat ta vara på. Vi är måna om hantverket och handens avtryck, den tysta kunskapen som går i generationer och som befästs i områdets historia, glasriket och leran, i måleriet likaväl som i tändstickor. Vi vill visa på det som skapas hemma i stugan likaväl som i ateljén. Vantar och videokonst är likvärdiga. Men vi är lika intresserade av de egensinniga kreatörerna, de vars verk inte liknar någon annans.

Vi ser med glädje uttryck i ”mellanrummen” där konstnären inte väljer sida mellan konst och hantverk, mellan nya och äldre tekniker. Som i exempelvis videoanimationer där det analoga möter det digitala, där hantverket sticker ut och ligger till grund.”

De uttagna konstnärerna är:

SMÅLAND
Anders Allard, Jennie Margareta Andersson, Yvonne Aspernäs, Isolde Berg, Anna Berglund, Christine Bergkvist Björklund, Britt Bogårdh, Lotta Björn, Sarah Bouamrane, Tove Boysen, Josefin Bravo, Jan Albert Carlsson, Jonas Delefelt, Jenny Eneroth, Erica Engdahl, Lena Fries, Marita Fischman, Sara Fröjd, Anna-Linda Gabriel, Erika Givell, Niclas Hallberg, Birgitta Heiling, Connie Heitmann, Vera Hint Kindgren, IngaBritt Hjärtberg, Linn Häggbring, Emma Ivansson, Josef Valentin Jawed, Catharina Johansson Ek, Henrik Johansson, Niklas Johansson, Nelly Johansson, Björn Jäderås, Lena Kamras, Gunilla Karlsson, Marie Karlsson, Leif Kindgren, Klara Knutsson, Helle Kvamme, Miriam Kronstrand, Maria Larsson, Anna-Carin Leijon, Agneta B. Lind, Alve Lundin, Frida Lundén Mörck, Johanna Löfberg, Ann-Britt Malmsten, Toivor Mellström, Hoschang Moschiri, Henrik Palmberg, Lars Palm, Pia Palm, Kåre Persson, David Petersson, Magnus Petersson, Ann-Marie Rautenberg, Ann Rydh, Anette Rydqvist, Eva Skarbäck, Johanna Strand, Roger Svensson, Ermias Ekube Teweldemedhin, Mats Tusenfot, Lars Utterström, Sara Västerlund, Anna Wyn-Jones Frank, Lena Wängelin, Maria Yderland, Eivor Åberg, Ludvig Ödman.

BLEKINGE
Lene Andreasen, Sofia de la Fuente, Kristoffer Grip, Inge Hakansson, Michaela Ivarsdotter, Anette Jonsson, Margit Karlsson, Alexandra Melander, Iréne Viberg.

ÖLAND
Lars Apelmo, Elin Boberg, Maja Stina Breife, Per Brandstedt, Mats Brate, Matilda Carter, Olle Dahlkild, Elisabet Engqvist, Elisabet Hall, Ludvig Hyrefelt, Mi Höglund, Theo Janson, Kristina Jeppsson, Richard Krantz, Nike Lindholm, Marlene Lindmark, Elisabeth Lindstedt, Anna Lindvall, Stina Lord, Jonas Lundquist, Emmi Roosling, August Sörenson, Eva Thunberg, Martin Thunberg, Anna Wintzell, Edward Whittaker, Jeanette Wåhlstrand, Linda Zetterman.

 

Vår långsiktiga ambition är att utveckla Sydosten United till en plattform som ger möjlighet för publik och deltagare att utbyta tankar och idéer och bygga relationer. Därför kommer även årets salong åtföljas av ett program där vi får en chans att mötas, ställa frågor och inspireras av varandra. Håll utkik på vår hemsida och i våra sociala medier för senaste nytt om utställningsprogrammet. Under utställningsperioden kommer deltagarna även att bjudas in till att bland annat ta över konstmuseets Instagram-flöde och att delta i visningar för att berätta mer om just sitt verk och sin praktik.

Varmt välkomna på vernissage 15 oktober kl 14.00!