Från räkneredskap till smycke

Våra utställningar handlar ofta om tid på olika sätt och av olika slag. Konstmuseets främsta inriktning är att visa samtidskonst där tiden blir framträdande och är av betydelse. Samtidskonst är svår att omfamna. Det kan förklaras som konst från sent 1960-tal fram till idag. Någon har påstått att det uppstod när folkhemmet försvann. Men vem och vad säger att det upphört att existera? Kanske det gjort ett uppehåll, blivit mindre synligt eller äntrat en ny skepnad.

Det sägs att tiden är förgänglig men hur beskrivs den bäst? Som oändlig, dödlig, flyktig, kortvarig, tillfällig eller kanske tom beständig? Vad är tidens fysiska form? Är det rörelsen i att jorden kretsar kring solen eller att solen går upp och ner? Faktum är att tiden kan upplevas på oändligt många sätt och med den förklaringen snuddar man vid oändlighet. Många delar in tiden i skeenden, perioder, datum och klockslag och ser därför kalendern eller klockuret som ett klargörande av tidens fysiska form.

Med denna text vill jag presentera en produkt som vi har i vår butik. Nämligen ringar designade av Pauline Pousar. Som dekoration på dessa har hon nämligen tillagt delar från klockur. Ett återbruk där tidens delar fått en ny innebörd och nytt värde. Trotts att delarnas härkomst innebär att tiden stannat så fortgår tiden att existera och klockurets delar har fått en annan betydelse i dessa skapelser. Varje individuellt fragment representerar sin egen arbetstid och livstid. Man kan räkna dess brukbara tid för det klockur som delarna härstammar från precis som tiden dessförinnan och därefter. Tid passerar på olika sätt, i olika format, där smyckets tillblivelse är en arbetsprocess som räknas i just tid. Tid som upphör på ett sätt men fortskrider på ett annat. Tid som övergår till en fysisk produkt som inleder en livsresa. En ny livsform som åter räknas i tid. Tid som ter sig på ett nytt sätt, med ny innebörd och med ett nytt värde.

Pride = Stolthet

Konst fyller många funktioner och handlar i stort om att uttrycka sig på olika sätt. Det handlar inte bara om att måla med pensel på duk utan har ett oändligt omfång. Det är bland annat synonymt med förmåga, färdighet, teknik, knep, list och estetisk verksamhet.

I lördags höll vi därför en konstaktion genom att medverka i Kalmarsunds Pridetåg. Vi slog dessutom följe med Kalmar Stadsmission för att stödja det fina arbete som de utför. Märk även våra fina tröjor som tryckts särskilt för detta och finns till försäljning i vår butik.

– För oss är det en självklarhet att få älska vem man vill!

Synd och skam

Garibaldi Lindberg, ”St Antoni Frestelse”, 1914, grafik, etsning.

(Bilden är beskuren.)

St Antoni – även kallad Antonius Eremiten – har skänkt alla sina ägodelar till de fattiga och lever ett asketiskt liv i en grotta i öknen; fjärran från jordiska utsvävningar och rikedomar och närmare Gud. Men frestelserna anhopar sig. St Antoni hemsöks av onda andar, monster, vilda djur och förföriska kvinnor. Med hjälp av bön och beslutsamhet lyckas han stå emot. Allt medan tiden går blir eremiten känd som en vis man och vägledare och en klostergemenskap formas runt omkring honom. Efter hans död helgonförklaras han.

Vilken legenden bakom motivet är, råder det ingen tvekan om. Lindberg har emellertid angripit denna legend på ett mycket självständigt vis. Konstnären blandar det katolska temat med de element ur romersk mytologi som kom att bli hans kännetecken.

För vilka är bättre lämpade att gestalta frestelse än skönhets- och kärleksgudinnan Venus/Afrodite, sonen Amor/Eros och deras följe av muntra, fiolspelande fauner?

St Antoni frestelse. Det är frestelsen och Venus som är i centrum, både i titeln och i kompositionen. Bakom Venus, till höger i bild, syns en fiolspelande faun, här gestaltad med getnederdel, bockhorn och bar överkropp. Bredvid faunen står ett litet, knubbigt barn som greppar i faunens päls. Amor har i Lindbergs tolkning varken vingar eller pil och båge. Kvinnan har sin hand mot en sittande gestalts axel, som om hon nuddar vid hans hud i en smekning. Även den sittande gestalten ser vid första anblick ut att vara en faun, då dess utseende påminner om den andra faunen. Det går dock inte att se om den har fötter eller klövar. Men eftersom vi känner till bakgrunden förstår vi att detta är St Antoni. Varför Lindberg har gjort St Antoni så slående lik en faun är emellertid en gåta för mig.

Om du vet, hör av dig!

St Antoni sitter vid sitt eget altare som har ett kors. Han befinner sig i sin grotta, i sitt hem. Det spelande och festande sällskapet har invaderat hans hem, hans inre, med syndiga tankar om ett annat slags leverne. De försöker förleda honom till att överge sin tro. Detta visas rent textuellt genom att sällskapet tycks komma från en ljus plats, men vara på väg att färdas längre in i grottan, in i mörkret. De för bort den katolske St Antoni från den katolska läran och exponerar honom för dödssynderna, varav tre är lust, frosseri och lättja.

Venus blir förknippad med kroppen, begäret och naturen. Hon är sin kropp. St Antoni är sitt sinne. Inom honom pågår en strid. Han känner skam över sina samvetskval.

Veckans läxa innefattar ytterligare en strid, men en mer påtaglig och kroppslig sådan.

Gå in på webben: Om oss: Samlingarna.

Slå upp: Garibaldi Lindberg, ”Strid”, ca 1900, grafik, etsning.

Fram till 1800-talets slut har mytologiska motiv varit en frizon för att avbilda människokroppen; där har nakenhet inte ansetts syndigt. Men under 1900-talets början sker en stadig ökning av antalet nakenstudier och avbildningar av nakna kvinnor. De mytologiska verken blir färre, samtidigt som verken i sig får en allt mindre narrativ struktur. På bilderna finns oftast enbart en kvinnoperson, passivt och statiskt skildrad.

Anledningarna till detta ”stilbrott” kan vara att kvinnor vid sekelskiftets slut blev mer emancipierade. Samtidigt accepterades kvinnliga modeller på allt fler konsthögskolor. Tabut kring kvinnokroppen var borta. I samband med det förenades kvinnan i konsten med naturen på ett annat sätt än tidigare. Hon avbildades i närhet till vatten, och ofta i harmoni med naturen. Kvinnoidealen och idéerna om män och kvinnor som motpoler levde kvar: aktivitet/passivitet, subjekt/objekt, avstånd/närhet, styrka/svaghet, kultur/natur – där naturen i sig symboliserar njutning, synd och sexualitet.

Kika på ”Strid” och fundera på hur och varför kvinnan i bilden är i harmoni med naturen.

PS. För några dagar sedan mottog jag en mycket berikande reflektion kring mitt förra inlägg, om Garibaldi Lindbergs ”I Karriär”. Varför svävar hästen ovan mark? Min förklaring var att den symboliserar vindens hastighet. Med det finns ytterligare en anledning:

Visste du att en av de första filmerna visade en häst i full galopp? 1879, långt innan cinematoscopet gjorde sitt intåg med bröderna Lumière på 1890-talet, uppfann engelsmannen Eadweard Muybridge ett zoopraxiscope. Muybridge lyckades på det viset fånga både människor och djur i rörelse. Vid en inspelning av hästens rörelsemönster upptäcktes det, att vid en kort tidpunkt i hästens galopp, är alla hovarna i luften. Denna upptäckt gav ekon i konsten och under en tid var det kutym att avbilda hästar ”mitt i språnget”.

Tack till den filmkunnige kommentatorn för denna anekdot om hur film och konst har växelverkat genom historien. Som filmvetare är jag lite generad över att jag inte själv tänkte på hur filmmediet kan ha influerat Lindberg. 🙂

Ses nästa vecka!

Då kommer temat med kvinnan nära vatten.

Park Hermina

I mitt senaste inlägg (den 3 augusti) inledde jag berättelsen om restaurang Byttan. Den angränsande restaurangen som sammanfördes med Kalmar konstmuseum när denna uppfördes.

Innan 2008 var Byttan nämligen en friliggande restaurang i Kalmar Stadspark som ritats av arkitekten Sven Ivar Lind. I denna finns en sal kallad ”Vinterträdgården”. Ett rum som inledningsvis formades med ett öppet tak och en fontän i dess mitt. Ett rum som ursprungligen skapats utifrån en skiss på orangeri som Lind ritat till tändstickskungen Ivar Kreugers Parislägenhet. Idag är fontänen ett minne blott och ett glastak har tillkommit. Mycket annat har ändrats med åren som två dubbla glasdörrar som vetter till museet sedan byggnaderna sammanfördes.

2015 genomgick restaurangen en stor förändring med ägarbyte och etablering utav ett nytt namn. Anders Hansson, Vicky Von der Lancken och Robert Gustafsson övertog lokalen som samtidigt bytte namn från Byttan till Park Hermina. Trion hade tidigare samarbetat genom sommarteatrarna på Krusenstiernska trädgården, i nära anslutning till platsen.
Krusenstiernska trädgården är en kulturminnesmärkt gård som tillhandahåller museum, cafe´, sommarteater och även verkar som officiellt klonarkiv för gamla, lokala sorter av päron- och äppelträd. Trädgården fungerar som ett arv till Kalmar Stad och utgår från Hermina Krusenstiernas tid vid gården som hon köpte 1874.
Den första egendom som Krusenstiernska familjen ägt låg faktiskt där Byttan kommit att uppföras varför man inte bara antog det nya namnet som en nylansering utan även som en hyllning och förening utav de bägge platserna.

Allt ovanstående bär inte bara en intressant historia utan verkar som en observation av tiden och dess olika skeenden. Historier, platser, människor, verkamheter, dåtid och samtid. Även Stadsparken har en intressant historia som är värd att berätta men det lämnar jag till ett annat tillfälle.

En enda rörelse

Garibaldi Lindberg, ”I Karriär”, ca 1900, grafik, etsning.

När du kör en bil, cyklar eller rider på en häst, blir du ett med färdmedlet. Du införlivar det i din egen kropp och agerar genom det. Ni fungerar inte utan varandra.

På samma sätt hade mannen i bilden ovan inte fyllt någon funktion utan hästen. Och tvärtom. Manspersonen och hästen är en enda varelse, inte två separata enheter.

Liksom i ”Faun” existerar denne nakne man i harmoni med naturen. Detta kanske inte framgår vid första anblick, då naturen runt omkring ekipaget är i uppror. I bakgrunden syns ett hav fullt av vågor, vilket indikerar att vinden är stark. Men personen på hästen sveper fram över sanddynerna i takt med vinden. Utifrån en allegorisk och mytisk tolkning är det kanske till och med ryttaren och hästen som ÄR vinden, som drar genom landskapet. Hästen tycks flyga fram. Hovarna svävar över marken och manen och svansen fladdrar i fartvinden. Bakom hästen yr sanden som hovarna har rört upp.

I sin helhet uttrycker kompositionen rörelse, intensitet och framåtanda. Som också framgår av titeln ”I Karriär” är detta en skildring av en målmedveten gestalt. Han håller hårt i tömmarna med sin vänsterhand, medan högerhanden är höjd i en pekande gest i färdriktningen. Både han och hästen har tagit sikte på något utanför bilden, som inte är synligt för oss. Att nå dit han vill är mycket brådskande.

I äldre ikonografiska traditioner kopplades hästar samman med potens. Även i detta verk blir hästen den symbol för virilitet och aktivitet som mannen använder i sin strävan efter att nå sitt mål.

Detta var dagens lektion.

Under en tid framöver kommer jag enbart att lägga ut denna följetong på måndagar.

Så vi ses om exakt en vecka.

Med en strid.

Vissa linjer är skarpare än andra

Hugo Birger, ”I Ateljén”, 1870-tal, målning, olja på duk.

Jag ber om ursäkt för bildkvaliteten.

I bildens förgrund finns en muskulös kropp som vi fastställer som tillhörande en man. Målningens komposition är sådan att duken är indelad i två trianglar, åtskilda via en diagonal som går från det övre vänstra hörnet till det nedre högra hörnet. I den undre triangeln befinner sig den nakne mannen, medan två andra, påklädda män, återfinns i den övre diagonalen, i bakgrunden.

Av titel och motiv förstår vi att scenariot utspelar sig i en konstateljé. Mannen är modell. I den dunkla bakgrunden står en ung pojke som håller i en palett, medan han för en pensel till en duk på ett staffli. Pojken kan tolkas som en konststuderande. En vuxen man – som sitter uppflugen på en pall en bit ifrån honom och övervakar hans arbete – kan antas vara läraren.

Nakenmodellen är kroppsligt exponerad och ljuset i bilden faller på honom, vilket får hans kropp att framträda tydligt, men trots detta varken fetischeras eller passiviseras han, något som framgår både av hans blick och av hans fysik.

Mannens synfält är riktat inåt bilden, mot konstnärerna, och hans blick inbjuder därför inte till någon objektifiering från vår sida. Precis som gudinnan i ”Musiken” har mannen en egen blick som styr vår uppmärksamhet bort från honom och i detta fall in mot de övriga männen i bakgrunden. Hans kropp är därmed påtagligt nära oss, men på samma gång utom räckhåll. Dessutom blir mannen inte betraktad av någon figur på det textuella planet inuti målningen.

Istället är det modellen som bevakar de andra personerna. Hans kraftfulla kroppshydda framträder med raka, kantiga och skarpa linjer och medverkar till att ge sken av att det är han som har makten över situationen.

Genom att modellen är längst fram i bild samt tar upp nästan halva bildytan, framstår han som mycket större fysiskt än vad de andra männen är. Trots att han sitter på golvet, en låg nivå jämfört med de övriga personerna, höjer sig hans huvud över de andras, vilket gör att han ser ned på dem. Kroppshållningen är lugn och avslappnad och inger pondus och styrka. Högerhanden har mannen stadigt placerad bredvid sig, samtidigt som benens placering – ett är böjt och döljer hans könsorgan, medan det andra är utsträckt – kan tolkas som att han är på väg att resa sig upp och bli ännu mer dominerande i bilden.

De mörka och jordnära färgerna i målningen förstärker upplevelsen av stabilitet, trygghet och lugn.

Birgers målning skildrar en nakenstudie i tillblivelse.

När det gäller regelrätta nakenstudier av män kan i samlingarna nämnas:

Ex. Ivan Hoflund, ”Modellstudie Akademiarbete”, 1920-tal, teckning, blyerts.

Här är manspersonen avbildad i en kraftfull och upprätt position, med knutna nävar, beredd på strid och närkamp. Kroppen uttrycker aktivitet. Skägget, de skarpa linjerna och de hårda kroppskonturerna liknar de som finns i Hugo Birgers målning. Ljuset faller uppifrån höger och musklerna framträder klart och tydligt. Det framåtböjda huvudet brukar annars visa på blygsel, men i detta fall är det snarare målmedvetenhet som uttrycks. Att könsorganet syns innebär visserligen en viss sårbarhet, men i detta fall ingen sker ingen omedelbar koppling mellan sårbarheten och underkastelse. Det är den fysiska förmågan som utgör fokuset i bilden.

Ex. Knut Jern, ”Modell”, 1923 & ”Figurstudie”, 1923. Teckningar, blyerts.

Här är männen betydligt mer svepande och passivt avbildade.

och

Ex. Christine Sundberg, ”Akademistudier i olja”, 14 st, 1860-tal, målning, olja på duk.

Där de manliga och kvinnliga modellerna visserligen är avmålade delvis avklädda, men detta räknas ändå som nakenstudier.

Den avklädda kvinnokroppen återkommer vi till senare.

De två nästkommande veckorna kommer jag att ägna åt Garibaldi Lindberg.

Så om kentaurer, sjöjungfrur och satyrer verkar lockande,

Håll ut tills nästa vecka!

Tills dess,

Du vet vad du ska göra. Jag kan inte nog betona vikten av att du slår upp mina bildexempel på webben: Om oss: Samlingarna!

Ha det fint!

Makten, pennan och en dos moral

Carl Wahlbom, ”Erik XIV Och Göran Persson”, 1838, grafik, litografi.

(Bilden är beskuren.)

Till vänster sitter Erik XIV, Sveriges kung mellan 1560 och 1568. Ämbetsmannen Jöran Persson, stående till höger, var hans sekreterare och rådgivare. Erik XIV associeras dock inte enbart med kunglighet, utan av allmänheten nog i ännu större utsträckning med psykisk sjukdom och oberäknelighet. I svenska historieböcker har han under århundradena beskrivits som ”kungen som blev galen”, även om senare rön tyder på att Erik XIV inte var så sjuk som påstods. Han tros ha varit utsatt för ryktesspridning och smutskastning.

Kungen har blicken mot en fjäderpenna och ett pappersark som han har i knäet. Jöran Persson ser mot kungen och tycks gestikulera med händerna, i riktning mot papperet, som om han argumenterar för något. De båda herrarna verkar rådgöra med varandra om vad som ska skrivas på pappersarket. Kanske är det Sturemorden som är i förestående. Erik XIV utförde dessa mord i ett infall av paranoia. Litografin skildrar alltså utförandet av ett grovt brott och männens råhet och otillförlitlighet förstärks av deras närmast karikatyrartade, mycket skarpa och utpräglade ansiktsdrag.

Att skildra en kung och en ämbetsman som så dåraktiga, upptagna med att smida onda planer, kanske rimmar illa med det nationalromantiska temat i andra verk av Wahlbom. Det för mina tankar närmast till sedelärande verk från 1700-talets slut, såsom David Deuchars många etsningar.

Ex. ”Interiör Med Kräkande Man”, 1784, grafik, etsning.

Ex. ”Man Med Krus”, 1780-tal, grafik, etsning.

Titta på dem på webben: Om oss: Samlingarna!

I David Deuchars etsningar är det inte kungligheter, utan den arbetande bondebefolkningen, som står i fokus. Motiven föreställer människor i vardagssituationer, där både män och kvinnor verkar tillsammans och hjälper varandra med hushållssysslorna.

I exemplen ovan finns alkoholen med som ett tecken på oanständighet och dårskap. Bilderna bryter mot idealet med mannen som en rationell, stark och känslomässigt kontrollerad ledargestalt. De har ett komiskt och satiriskt syfte, men också ett moraliskt: ”Den sortens leverne ska du akta dig för!”

Erik XIV och Jöran Persson blir en symbol för maktens ofullkomlighet. Och för en nationalromantik med icke-romanticerande inslag.

På fredag:

Historiemåleriet och nakenmåleriet har genom konsthistorien gått hand i hand. Utan nakenmåleri, inget historiemåleri (om man hårdrar det hela).

Alltsedan antiken har nakenmodellerna haft en speciell betydelse inom konsten, som förutsättning för studier av människan och dennes anatomi och fysik. Det var dock inte förrän på 1800-talet som nakenstudierna på allvar kom att bli en obligatorisk del av utbildningen vid de västerländska konstakademierna. Historiemåleriet ansågs vid denna tid som det högst stående måleriet. Nakenstudier var en förutsättning för att en konstnär skulle bli tillräckligt skicklig för att kunna uppvisa kroppsspråk och rörelsemönster på ett realistiskt sätt.

Nästa gång återvänder vi därför till den avklädda kroppen, men den här gången i ett 1800-tal då efeben har försvunnit och gett plats åt avbildade män som – i  ”Wahlbomsk” anda – är starka och kraftfulla. Ibland stilla, men oftast i rörelse. I mytologiska slag, bataljscener eller annan fysisk aktivitet.

Vi hörs!

Förstår vi?

Ur ”We go to the gallery”, väldigt roligt om konst, zen-buddism och självhat. Finns som blädderex och till försäljning på Kalmar konstmuseum.

Kungen, ryttaren, fältherren

Carl Wahlbom, ”Gustaf Adolf Vid Stuhm”, 1830-tal, grafik, litografi.

Wahlbom. Vid en sökning på hans namn i samlingarna finner vi historiemåleri, porträtt, landskap, motiv från Bibeln och från asatron, figurstudier. Den mångsidige Wahlbom behärskade både det lilla detaljerade och det episka storslagna.

Wahlboms verk är alla givetvis tydligt färgade av sin tid. Men de är också tidlösa, romanticerande, mytiska i sin skildring av en del av historien som passerat förbi. Männen är stolta, starka, oberoende. Kvinnorna är väna, ömtåliga, emotionella.

Mitt bildexempel denna fredag signalerar svensk nationalromantik och en nostalgi för stormaktstiden genom ett dramatiskt skådespel. Ett stort antal män i militär uniform är i strid till häst i en skogsmiljö, omgivna av tjock dimma. Av klädseln att döma, hatten och dräkten, placeras händelseförloppet i 1600-tal. Mansgestalten strax till höger av centrum i bilden är avbildad framifrån och ljuset faller på hans kropp på ett sätt som gör att han framträder tydligast av dem alla, som kompositionens huvudperson. Titeln samt kunskap om Sveriges historia och de svenska kungarna genom tiderna, leder till att denne man tolkas som kung Gustaf II Adolf (1594-1632). Kungen grundlade det svenska stormaktsväldet och anses vara en av historiens främsta fältherrar. Det är med andra ord stora män och krigsherrar och ett stort, betydelsefullt slag som vi får se. Närmare bestämt är det Slaget vid Sztum 1629, där svenskarna tvingades till reträtt mot de polska trupperna. De sårade och döda soldaterna ligger i det högra nedre hörnet av bilden. Deras närvaro; att döden visas upp som så skoningslös och så nära kämparna, gör att männen till häst framstår som än mer djärva och starka både i kropp och i sinne. Hästarna medverkar till att föra fram sina ryttares virilitet och vitalitet.

Kort sagt blir kungen och soldaterna symboler för den ideale medborgaren såväl på 1600-talet som på 1800-talet; den aktive, orädde mannen (inte kvinnan), som var beredd att ge sitt liv för sitt land och sitt folk.

Eftersom fokus ligger på de starka männen i det episka historiemåleriet, blir kvinnorna naturligtvis bipersoner. Det är varken oväntat eller märkligt.

Men här får ni en uppgift av mig:

Titta på:

Carl Wahlbom, ”Gustaf Adolf Och Maria Eleonor”, 1838, grafik, litografi

på webben: Om oss: Samlingarna.

Här ser du de motpoler mellan män och kvinnor som skymtar i Wahlboms historiemåleri sida vid sida, arm i arm.

Kung Gustaf II Adolf och drottning Maria Eleonora står i förgrunden. Kungen ser stolt ut, med högburet huvud, liksom de andra männen i närheten. Hans hustru håller hårt i honom och stöder sin kropp mot hans. Maria Eleonora verkar se upp till sin man. Han är hennes konung. Gustaf II Adolf har en hand över hennes huvud, som om han antingen ska vinka till folkmassan eller klappa henne på huvudet. De andra kvinnorna ser på konungaparet och på Gustaf II Adolf, som har lätt öppen mun. Kanske lyssnar de alla på vad han har att säga. Närvaron av hästen långt fram till vänster i bild kan tyda på att Gustaf är på väg ut i krig och att han nu tar farväl av sin hustru och av hovet.

Men nåväl. Detta var endast en av alla Wahlboms kungar, ryttare och fältherrar. Nästa gång stämmer vi träff med en kung som de flesta nog associerar med sinnessjuka och ärtsoppa.

Ha det bra tills dess!

Med något gudomligt i blicken

Fredrik Westin, ”Religiös familjescen”, 1820-tal, grafik, litografi.

Bilden är beskuren. Se hela verket på webben under Om oss: Samlingarna!

Jag ber om ursäkt för bildkvaliteten.

I samlingarna är det under skiftet 1700/1800-tal som de religiösa motiven har sin glansålder. Om vi inte räknar med diverse mytologiska verk inspirerade av grekisk/romersk mytologi. Dessa får en renässans under tidigt 1900-tal i och med Garibaldi Lindberg!

Westin är en av de konstnärer som representeras av ett stort antal kristna verk i samlingarna.

Här ovan ser vi fem mänskliga gestalter i helfigur. De är utomhus, att döma av muren till vänster, den molniga himlen, trädet och marken framför dem, som bär spår av växtlighet.

De båda kvinnorna har två barn i famnen. En mansgestalt står bakom dem, med handen över den högra kvinnan axel och den andra handen höjd som i en välsignande rörelse. Mannen framstår tydligt som en beskyddare. Vid en religiös tolkning definieras den högra kvinnan som Jungfru Maria och den vänstra kvinnan som Elisabet, Marias släkting. Barnen är Johannes Döparen, Elisabets son, och Jesus, Marias son.

Denna identifikation av karaktärerna är möjlig då det finns vissa vedertagna kännetecken för hur Maria med Jesusbarnet alltsedan 400-talet har avbildats inom det klassiska kristna måleriet.

Maria bär sin slöja och mantel. Vem av barnen som är Jesus kan emellertid diskuteras. Men traditionellt sett brukar Jesus, både som spädbarn och på korset, avbildas med höftskynke. I de flesta ikonbilder sitter Jesusbarnet i sin moders knä. Detta tyder på att det är Jesus som är till höger i bild, i Marias famn. Jungfrun och Jesusbarnet ser fridfulla ut och modern lutar sitt huvud mot sonens panna.

Det framstår dock som att barnet till vänster, Johannes Döparen, är i centrum. Händerna är knäppta. Den stående mannens välsignande gest förefaller rikta sig mot båda barnen.

Om du har en annan tolkning och kan bringa klarhet i de frågetecken som väcks hos mig när jag ser bilden, så är du välkommen!

Mannen som höjer sig över kvinnorna och barnen kan vara Josef, Marias man, eller Elisabets man Sakarias, som var präst, vilket kan förklara hans höga ställning gentemot de övriga i bildkompositionen.

Just Maria med Jesusbarnet har sedan åtminstone 400-talet varit det vanligaste motivet inom den kristna konsten. Hos Westin uppvisas en påfallande mjukhet och mänsklighet i gestalterna, till skillnad från i traditionellt ikonmåleri, där intresset ligger på ett övermänskligt plan och där de gudomliga personerna istället kan framstå som stelt och formellt uppställda.

I 1700-talets bildspråk var det vanligt att moderskap associerades med sexualitet, men detta kan inte sägas om de religiösa avbildningarna av Jungfru Maria. Guds Moder har sedan århundraden tillbaka personifierat renhet, oskuld och kärleksfullt moderskap.

När det gäller andra kristna verk i samlingarna, med ytterligare motiv och teman, kan jag i sammanhanget nämna:

Sven Ljungberg, ”Jesus Botar Sjuka”, 1990-tal, grafik, träsnitt.

Johan Fredrik Martin. Ex. ”Maria med Jesusbarnet”, 1780-tal, grafik, etsning.

samt

Carl Wahlbom. Ex. ”David och Goliath”, 1835, etsning, grafik.

Spana in dem på webben!

Men ovan nämnda Carl Wahlbom är nog ändå mest erkänd för sina insatser inom 1800-talets episka historiemåleri.

Då Wahlbom står för en betydande del av våra samlingar. kommer jag att ägna både fredagens och måndagens inlägg åt honom!

Så vill ni veta mer om

svensk nationalromantik

och

stormaktstiden,

så ses vi på fredag!