Våra utställningar handlar ofta om tid på olika sätt och av olika slag. Konstmuseets främsta inriktning är att visa samtidskonst där tiden blir framträdande och är av betydelse. Samtidskonst är svår att omfamna. Det kan förklaras som konst från sent 1960-tal fram till idag. Någon har påstått att det uppstod när folkhemmet försvann. Men vem och vad säger att det upphört att existera? Kanske det gjort ett uppehåll, blivit mindre synligt eller äntrat en ny skepnad.
Det sägs att tiden är förgänglig men hur beskrivs den bäst? Som oändlig, dödlig, flyktig, kortvarig, tillfällig eller kanske tom beständig? Vad är tidens fysiska form? Är det rörelsen i att jorden kretsar kring solen eller att solen går upp och ner? Faktum är att tiden kan upplevas på oändligt många sätt och med den förklaringen snuddar man vid oändlighet. Många delar in tiden i skeenden, perioder, datum och klockslag och ser därför kalendern eller klockuret som ett klargörande av tidens fysiska form.
Med denna text vill jag presentera en produkt som vi har i vår butik. Nämligen ringar designade av Pauline Pousar. Som dekoration på dessa har hon nämligen tillagt delar från klockur. Ett återbruk där tidens delar fått en ny innebörd och nytt värde. Trotts att delarnas härkomst innebär att tiden stannat så fortgår tiden att existera och klockurets delar har fått en annan betydelse i dessa skapelser. Varje individuellt fragment representerar sin egen arbetstid och livstid. Man kan räkna dess brukbara tid för det klockur som delarna härstammar från precis som tiden dessförinnan och därefter. Tid passerar på olika sätt, i olika format, där smyckets tillblivelse är en arbetsprocess som räknas i just tid. Tid som upphör på ett sätt men fortskrider på ett annat. Tid som övergår till en fysisk produkt som inleder en livsresa. En ny livsform som åter räknas i tid. Tid som ter sig på ett nytt sätt, med ny innebörd och med ett nytt värde.
