Besöksvärdarna

Vissa arbetsdagar är bättre än andra. Nu har jag iofs förmånen att älska mitt jobb och allt som det innefattar. Mycket tack vare alla möten med besökare, konstnärer och arbetskollegor men också iom den variation som konstmuseet erbjuder. Ombyte förnöjer och vi har stor variation av utställningar, events och pedagogisk verksamhet.

Just nu pågår vårt ”Kohäng” för barn mellan 4-12 år, varje dag mellan 12 – 16. Likadant hålls det guidad visning utav våra utställningar, varje dag kl. 14. Varje visning är individuell och varierar utifrån besökarens intresse och den besöksvärd som håller den specifika visningen. Idag och imorgon kommer dessa att hållas av vår konsthistoriker Fred Johanson. Hans presentationer är alltid uppskattade precis som de konstföreläsningar och kurser som han håller.
Fred är en omtyckt och erfaren föreläsare som arbetat med kurser i konsthistoria, arkitektur och Kalmar stads historia sedan slutet av 70-talet. Han har också tjänstgjort som chefsguide på Kalmar Slott och har genomfört ett stort antal stadsvandringar i Kalmar.

Jag och många med mig lyssnar gärna på Fred när tillfälle ges. Om du inte har möjlighet att närvara idag eller imorgon så ges det ytterligare två tillfällen den 18 och 19 juli. Möjligheter som inte får missas och glöm inte heller att vi har fri entre varje fredag.

I mitt föregående inlägg så berörde jag Designarkivets tillkomst. Men hur fungerar ett arkiv? Vad är det som förvaltas, av vilken anledning och till vilket värde?
Designarkivet föddes ur en turbulent tid för att säkerställa att viktig kunskap om svensk formgivning inte skulle gå förlorad. Dess främsta intention var därför att tillvarata och arkivera förarbeten till formgivna föremål och idag samlas främst textilier, förarbeten och originalskisser in.

”Designarkivet A-Ö” försöker ge en samlad upplevelse utav det anrika arkivet genom att visa upp sina många skisser av olika formgivare, variationer, designfält och tidsepoker. Med den pågående utställningen så glittrar det sannerligen i ögonen när det gläntas på dörren till Designarkivets skattkammare.

Med utställningens öppnande så inleddes besöksvärdarnas skapandeprocess. Ett uppdrag där vi bearbetar utställningens innehåll för att förmedla detta till våra besökare på bästa sätt. Det innebär att samla information som sammanställs i kronologisk ordning eller med en röd tråd i de personliga manus som vi utarbetar. Dessa fungerar sedan som en mall för de visningar som vi håller. En omfattande, lärorik och intressant arbetsprocess som kräver kunskap, tid, engagemang, planering och systematisk ordning eller sortering för att nå det slutgiltiga resultatet. De individuella resultaten märks sedan i våra olika visningar som hålls klockan 14, varje dag, hela sommaren. Den 13 – 14 och 18 – 19 juli hålls dessa utav vår konsthistoriker Fred Johansson, unika tillfällen som inte får missas.

Mannen på bilden var en känd musikkritiker och programledare för ”Musikfrågan Kontrapunkt”. En allkonstnär med kandidatexamen i musik- och konsthistoria vid Lunds universitet. En allkonstnär med titlar som dirigent, föreläsare, musikforskare, musikpedagog, tonsättare och violinist. Den yngre generationen känner kanske igen Robert Gustafssons karaktärstolkning utav Sten Broman, vilket är namnet på denna man.

Varför berättar jag om Lundaprofilen Sten Broman undrar du kanske?

1933 gifte han sig nämligen med dansösen Ester Rung och året därpå föddes deras son Erik Broman. Erik kom sedermera att bli chef för Kalmar konstmuseum (1964 – 1999). Som museichef såg han till att ”Arkiv för Svensk Formgivning” grundades 1978, med inspiration från Skissernas Museum i Lund. 2006 flyttade arkivverksamheten från Kalmar till Pukeberg. Mer om detta finns att se i vår nyöppnade utställning ”Designarkivet A-Ö” som pågår till den 19 november.

Dessutom erbjuds guidad visning klockan 14 varje dag, hela sommaren.

Snart stundar sommar och lediga tider. Det är faktiskt det bästa jag vet – lediga tider. Det gör jag verkligen ingen hemlighet av.

Jag brukar konst, ser konst, tänker konst, lever konstpedagogik under mina timmar på Kalmars fantastiska konstmuseum. ”Pedagogik är en konstart”, brukar jag säga. Och så är det verkligen.
Konst i huvet, det har jag mycket av. Konst genom händerna har jag däremot för lite i dessa långa vardagspusselsäsonger.
Det är inte som förr precis, i yngre år, när mina händer och min själ(!) spottade ur sig allehanda verk dagarna i ända. När jag var barn, ungdom och konststudent.
Det kreativa gav eftertänksamhet och magiska stunder. Det fattas mig nu, av den sorten i alla fall.

Nu är jag en tidspressad arbetande mor (till världens bästa barn, partner (till en fantastisk man), livspusselfixare som längtar och drömmer om att låta det tala inifrån mig genom mina händer.
Låta hjärna och intellekt vila lite. Rensa och fylla på.
Kreativitet är ett slitet använt ord. Att vara kreativ är närande – för mig. Och jag vet att många andra längtar också.

Jag vill tala med mina händer.
I jorden med växterna jag målar med, med tyger, krukor, pensel, kall lera och med allt annat som blir fint och fult under mina händer.

Nu stundar sommar och ledigt.
Jag styr min egen tid – det bästa av allt.
”Att vara ledig är en konst”, skulle jag kunna säga.
Stanna upp, låta huvet vila från rutor, scheman och klockslag. Kanske händer något då. Om jag vågar slappna av, låta hända och släppa taget. Kanske kittlar det i fingrarna efter färger, kompositioner och uppenbarelser. Det kanske finns tid för det då, om jag struntar i renovering och tvätt. Det får vara och bli hur onödigt som helst.

Fast det kommer det inte att bli. För sådant blir aldrig onödigt, det är bara livet i sina bästa stunder.

Medan jag är ledig önskar jag dig välkommen till konstmuseet, själv ska jag lägga mig i famnen på min egen tid.

…sa en av de kvinnliga konstnärerna i utställningen Djupt Minne, när hon fördjupade sig i Sara Makatemeles öde. Hon läste inte historien om Sara som kuriosa, det var på riktigt och hon grät. Hon kunde identifiera sig.

Sara, troligtvis den första svarta personen i Kalmar. 1800-tal.

Ensam, uttittad, bestulen sin identitet. På en främmande kontinent, i ett nytt land, i en annan kultur – allt annat än hemma, bland familj, vänner, lika.
Det finns inget att romantisera om i ett sådant öde.

I en tid där vissa i Sverige tog lotten att ha hembiträde och andra människor bar lotten att vara hembiträden.
Hur ser det ut i dag förresten?

Sara var såld. Sara var köpt. Bestulen. Människan Sara togs till Sverige, till Kalmar.
Vilket var hennes verkliga namn?

Sara, vem var du? Hur klarade du dig? Frågorna snurrar i mitt huvud.                    
”I would kill my self”. Kommentaren från den kvinnliga samtida konstnären tog mig.

Du ligger begraven på en av Kalmars kyrkogårdar, Sara. Lite malplacerad sådär. Sådär som det kanske passade in i kyrkogårdens form i en annan tid, i en annan kontext. Det är just det. För nu är det andra tider med en ny kontext.

”Kafferkvinnan Sara” står det på din nötta gravsten i mörk granit, nästan helt dold av vildvuxen murgröna, en spenslig nyponros och gamla gulnade höstlöv.

Går det att ge någon upprättelse och frid efter så lång tid?

Det skrevs en sång om dig för hundra år sedan. En väckelsesång med 10 verser, ”Lilla svarta Sara…”
Du ska få nya sånger nu, med andra verser i.                                                  
Konstnärerna från Djupt Minne hjälper oss att kanske förstå djupet av din berättelse.

Vi ska göra vad vi kan, för att berätta Saras historia, så långt vi kan förstå, så länge vi kan och också fråga oss; Vad har vi för liknande samtida berättelser? Hur kan den privilegierade någonsin kunna förstå, identifiera sig och känna ärlig empati med den ickeprivilegierade? Vad kan vi lära oss?