Besöksvärdarna

Varje konstmuseum har sin egen struktur. Den sitter redan i arkitekturen av själva byggnaden. Det finns en väg till utställningsrummen, väggar är dekorerade eller inte dekorerade. Strukturen bestämmer till stor del hur man beter sig i ett museum. Därtill kan vi väl säga att det finns en viss historia av konstmuseumstrukturer som har skapat en norm hur man besöker ett museum. 

I konstmuseer som Göteborgs Konstmuseum finns det en stor trappgata man måste kliva upp för att komma till entrén. Det skapar redan en upplevelse: med varje steg växer en förväntan av vad som kommer att möta en i museet. I själva museet finns det konst överallt. Museet är byggt som ett tempel som kräver respekt för konstens auktoritet. När man tittar upp och när man lämnar museet, fylld med intryck, kan man titta ner på Göteborg stad. 

Kalmar konstmuseum har en annan struktur. Det finns en trappgata ute, men det ligger på nästan samma nivå som parken. Det finns ett trapphus inne, men det finns ingen konst som hänger på väggarna längs trappan. Istället är allt betong och har samma grå färg. Utställningsrummen syns inte från trappgatan. Att gå upp och ner blir nästan en meditationsövning. Man blir tömd. 

När man träder in i utställningsrummet finns det en förväntan som borde fyllas. Besökare vandrar ofta runt med händerna på ryggen. Ibland med en broschyr klämd i en hand, sökande sig till en skylt med en text som förklarar vad konstverket är. 

En utställning som Professor Balthazar utmanar hela konstupplevelsen. Mitt i rummet står en rutschkana, väggarna är fyllda av affischer med skrikande former och färger. Det formar en perfekt utgångspunkt för en workshop, tänkte jag och Anna Lindvall. 

Under vår workshop om den Alliansfria rörelsen arbetade Anna och jag med rörelse och kontakt. Utställningsrummet förblev en lekplats för vuxna med installationen i mitten som central punkt. Vi dansade och sprang runt rutschkanan och skapade en kollektiv rörelse. ‘Varför får bara barn leka här?’, frågade en deltagare efter workshopen. Professor Balthazar öppnade en lycka av möjligheter.  

Även Linnéuniversitets skrivverkstad Den magiska skrivande maskinen utmanade alla deltagare att använda rummet, att bli inspirerade, att leka med språk och narrativitet. Genom olika uppdrag blir alla deltagare uppmanade att gestalta Professor Balthazars värld i ord, form och färg.  

Under båda workshopparna blev jag medveten om hur performativ konst är. Konst betyder att man måste göra någonting för att hålla konst levande. Skriva, berätta, skapa, dansa, vandra runt, röra – det är hur vi också kan engagera oss i konst.  Skratta. Ett leende. Levande.  

Framförallt utmanar workshopparna ett konstmuseums struktur. Jag vet inte precis om det handlar om Kalmar konstmuseums struktur eller ett konstmuseums struktur i allmänhet. Kanske båda. Viktigare är att en deltagare är tvungen att släppa känslan av att man måste tolka konst eller förstå. Att intellektuellt arbete inom konst också kan vara lekfullt och bryta med det vanliga, vardagliga. Konst kan öppna oss för någonting nytt. Och ett museum kan väl vara en lekplats för vuxna? 

PS: Kommande tisdag 9/4 ska Cassandra Troyan (LNU) upprepa skrivworkshopen Den magiska skrivande maskinen för sina studenter. Alla besökare är välkomna att delta. Workshopen börjar 13.15. 

Den 29/5 kommer vi att ha en poesiverkstad kring ekfras – dikter som tolkar konst. Workshopen börjar 17.30 och tar ungefär två timmar. Gratis för studenter, vanlig entré för alla andra. 

Glöm inte vår föreläsningsserie kring Småland – idyll och irrvägar! Allt information finns på vår websida! 

Jag har rymt hemifrån

Jag har skolkat från skolan

Jag har tjuvrökt

Jag har fått mitt hjärta krossat

Jag har bråkat med mina föräldrar

Jag har tyckt mig vara vuxen innan de vuxna tyckt det

Jag har haft mardrömmar som liten som jag minns än idag

Jag har smitit ut på natten när resten av familjen legat och sovit

Jag har hängt med personer som kanske inte var det bästa för mig

 

Hur många gånger nickade du precis och tänkte ”jag också”? Om svaret är ”ingen gång”, läs igenom ovanstående rader igen och tänk efter noga. Samtliga påståenden stämmer för mig. Det kanske kan tyckas vara ganska personliga saker att säga, speciellt såhär i en officiell blogg för ett konstmuseum. Men är de verkligen det? Det är saker som finns i varenda ungdomsbok och biografi. Varför då? Jo, för att de allra flesta av oss har varit med om dem.

Det är många som känner igen sig i våra utställningar just nu. Det självklara är ju Småland – idyll och irrvägar, där många som är från trakten känner igen sina hembygder, eller Orreforsglaset, Döderhultarns figurer eller Björn Bergs Emil i Lönneberga-illustrationer. Det är också många som känner igen sin barndoms Balthazar på andra våningen. Men framförallt så känner man igen sig i verken. Bland Balthazars filmer känner man såklart igen Martin, den som ingen märker när han är på plats och alla saknar först när han är borta. Man känner igen musikerna som följer sin dröm, men har det svårt när ingen håller dem om ryggen. Eller lyckan när man, likt trafikpolisen och generalen träffar en själsfrände, där allt bara klickar.

När vi tittar på konst som föreställer människor, verkligen tittar och försöker förstå, sätter oss in i deras tillstånd, insuper deras ansiktsuttryck och känsloyttringar… Så börjar vi få en känsla för dem. En förståelse för ett livsöde, eller en personlighet. Eller så lär man sig något om sig själv. Det finns mycket som är allmänmänskligt och det går snabbt att tolka in sig själv i bilder av andra, bara man ger det chansen.

I USA bor en man som heter Daryl Davis. Han är en svart musiker, som har gjort det till sitt livs uppdrag att få så många KKK-medlemmar som möjligt att sluta engagera sig i organisationen. I dagsläget har han personligen fått fler än 200 att sluta. Hur? Genom att prata med dem. Ju mer han pratar med dem, desto mer gemensamma saker upptäcker de hos varandra – sportintressen, favoritmusik, mat och annat. De pratar också om förutfattade meningar. Till slut så blir det där med annorlunda hudfärg inte något annat än just vad det är – en del av ett utseende.

Jag tror att vi har mycket att lära oss av den animerade filmen, av Döderhultarns träfigurer och Lotte Lasersteins oljemåleri. Av alla sätt som man avbildat människor genom historien. Vi kan dels upptäcka det speciella med just en tid, en person eller en kultur. Men vi kan också se att vi trots alla skiftningar ändå kan känna igen oss i dem som avbildats. I våra gemensamma skönhetsfläckar, snedsteg, segrar och förluster – kort sagt, i det allmänt mänskliga.

De senaste veckorna har vi sett en hel del demonstrationer kring klimatförändringar. Över hela Europa tog människor sig ut på gatorna för att uppmärksamma att någonting i politiken måste genomföras nu, innan det är för sent. Det var inte bara vuxna som demonstrerade utan framför allt barn. När medvetenheten växer om hur vi förstör vår värld, är det barn som kommer att betala det största priset för klimatförändringarna. Vilka naturspår kan vi hitta i Kalmar konstmuseum när vi följer barnens demonstrerande röst? 

Redan i butiken kan vi hitta spår av naturen. Den här månaden började vi visa  ”månadens konstnär”. I en film på cirka 60 sekunder lyfter vi fem olika konstnärer som är del av konstikalmarlan.se. Det märks att naturen aldrig är långt bort i konst från den här trakten. Naturrealistiska bilder av djur i Bo Lundwalls verk väcker en behaglig känsla av en nästan idyllisk naturföreställning, medan Mats Tusenfot bilder har en mer kuslig riktning. Kanske är naturen det första konstverk vi upplever – det är i alla fall en oändlig källa av inspiration. 

På andra våningen kan vi hitta ett fotoprojekt av Behzad Koshravi Noori som är del av Professor Balthazar-utställningen. Fotoprojektet visar bilder av tavlorna som satts vid olika plataner som formar ett monument i en park i Belgrad. Efter den Alliansfria rörelsens första möte i 1961 planterade alla politiker ett platanträd med en tavla som visar namnet av landet. Träd är populära som monument och symbol. Redan i bibeln hittar vi ett berömt träd: kunskapens träd. Men vi kan också tänka på livets träd och släktträd. Träden fungerar som en metafor som återkommer i nästan varje kultur – ett sätt för att förmedla till oss att vårda trädet för livets, kunskapens och gemenskapens skull. Trädet ber oss att vara rädda om det.

I det andra stora utställningsrummet där vi visar Småland – idyll och irrvägar hörs ibland ljudet av en sågmaskin. På videoskärmen syns Lisa Tornell och Johanna Gustafsson Fürsts verk Riksväg 25, delar samhälle innebär en gemenskap skuld, ett videokonstverk som vill inte bara ifrågasätter vad en plats är, utan även hur en plats formas. Största delen av verket handlar om Skruv, en by i Småland som är omgiven av skog. Det är svart att missa hur isolerat Skruv är. Skogen avspärrar oss från samhället. I Björn Gidstams verk kan man även se hur växter tar över ett hus. Naturen är också en kraft som kan överta oss och som borde betvingas för att ge plats till människor.  

Samtidigt visar Louis Sparres Kol och koks in Kalmars hamn oss också industri. Sven Ljungbergs verk ger oss intryck av hur människor bor. Träden blir del av ett kulturlandskap – planterat med idén att ge platsen någonting naturligt. Planterat, ordentligt, för människors skull. Pauline Franssons verk När du inte längre är bärande – som Kalmar konstföreningen köpte efter Sydosten 2018 – verkar ifrågasätta just detta: hur förhåller vi oss till naturen och vad för plats ger vi den i vår värld? Försvinner figuren i bakgrunden eller träden figuren från bakgrunden? 

På detta sätt kan vi omformulera frågan om naturens plats: ska vi förena oss med eller bryta med naturen för att kunna leva i balans som kan vara en positiv förbättring för naturen och människan? Det verkar som att de demonstrerande barnen redan har hittat ett svar. Vi behöver bara följa dem. 

Bild: De sista löven, Torbjörn Zetterholm , 1973, ur Kalmar konstmuseums samling (inte med i Smålandsutställningen)

“På lingonröda tuvor och på villande mo där furuskogen susar susilull och susilo. Där kan du se dem en och en och stundom två och två på lingonröda tuvor komma dansande på tå…” 

Så lyder de första raderna i den svenska schlagern Flickorna i Småland som skrevs 1912 av Karl Williams (Kalle i Dalen) och Fridolf Lundberg. Sången blev en långlivad schlager och har spelats in i ett flertal versioner. Det sägs att Karl Williams fick inspiration till sången när han cyklade från Hamneda (en ort i Ljungby kommun) till en fest i Torpa. Han fick stanna cykeln för en punktering och fick då se tre flickor komma gåendes över ljungbackarna i närheten.  

På lördag den 9 mars öppnas vår utställning Småland – idyll och irrvägar. I denna utställning har Kalmar konstmuseum tagit sig an det som geografiskt ligger oss närmast och utforskar konst, artefakter och berättelser med anknytning till den geografiska sfär som bildar landskapet Småland. 

Om idén om den småländska idyllen bland annat syftar till de bilder som målas upp för ens inre – bilder med röda stugor, blomstrande ängar med gärdsgårdar, Astrid Lindgrens Bullerbynbarn som trär smultron på strån och sover på höskullen, flickor på ljungbackar och lingonröda tuvor i skymningen, glittrande sjöar och John Bauers gröna skogar – vad är då irrvägarna? Är det kanske bland annat den fattigdom som ändå präglat Småland genom stora delar av sin historia? Dåliga skördar och hungersnöd till följd som tvingat människor att bryta upp och lämna sina hem. Fattigdom, sjukdomar och sociala orättvisor. En verklighet som visar en annan sida av det pittoreska Småland. Det finns säkert många irrvägar att följa och i utställningen på Kalmar konstmuseum får vi ta del av dem i både dåtid och nutid. En resa genom ett urval ur samlingarna, en del inlånat och del samtida konstnärliga uttryck.  

Sången Flickorna i Småland tog också en irrväg då den amerikanska vokalgruppen Delta Rythm Boys som turnerade i Sverige plockade upp melodin och gjorde den till en stor hit. Och ofta är det faktiskt deras version som man just förknippar denna sång med. 

Hjärtligt välkomna att ta del av utställningen Småland – idyll och irrvägar som har vernissage nu på lördag den 9 mars kl. 14.00. 

 Bild: Gullabo 1898, akvarell av Axel Lekander 

Det är en bra fråga, eller hur? Men vad har den med animerade seriefigurer att göra? Jag kommer till det, så småningom.

Året jag började arbeta på museet gick jag på en massa guidningar av utställningarna för att få en uppfattning om hur man guidar samtidskonst. En av dessa var av Djupt minne, sommarutställningen 2017, som guidades av vår dåvarande pedagogiskt ansvariga Nathalie Marosan. I början av varje tur av utställningen ställde hon just denna fråga.

Hurdan är en bra människa?

Oavsett gruppens ålder, nationalitet eller språkkunskaper frågade hon alltid samma fråga. Och hon fick alltid samma svar:

Man är snäll.

En så enkel sak, men gemensam över hela denna planet. Du kan vara född i vilken kultur som helst. I vilken religion som helst. Med vilken bakgrund som helst. Men i slutänden, när man ska komma på vad som är absolut viktigast så är det snällheten som dyker upp. Även om det kanske inte alltid är det första som man tänker på så tror jag att vi alla kan enas om att just denna egenskap är central för den typen av människa man vill vara med. Den typen av människa man vill ha och hoppas att man har omkring sig.

Det kanske är på grund av just detta som program som Professor Balthazar har fått en sådan spridning världen över. Och inte bara han, utan nästan alla seriefigurer som är kända världen över har den kärnan. De kanske tydligaste är Stålmannen och Musse Pigg, som alltid gör det rätta och hjälper de svaga. Men även vildhjärnor som Kalle Anka och Pippi Långstrump har ett samvete som gör att de i slutänden vill vara snälla.

Låt oss kika lite extra på en av dessa karaktärer, på ytan Professor Balthazars klara motsats – Kalle Anka. Denne hetsiga anka är inte bara skapad och utvecklad i 1900-talets ultrakapitalistiska USA utan är dessutom mycket våldsam, och tar snabbare till nävarna än hjärnan när det gäller att lösa problem. På andra håll i världen, speciellt i USA, så är det Musse Pigg som är Disneys galjonsfigur. Han är genomgod, ordentlig och gör alltid sitt bästa. Men här i Sverige så hamnar han i skuggan av sin kompis Kalle. Varför?

Kanske är det för att igenkänningsfaktorn är så hög. Kalle är en karaktär med brister och börjar så gott som alla sina historier i underläge. Antingen jobbar han urtråkiga skift på Margarinfabriken eller sliter för slavlöner åt Farbror Joakim. Hans bil är konstant i behov av reparation och han ryker jämt ihop med tjänstemän av alla de slag. Hans förhållande med Kajsa är allt annat än stabilt och mellan allt detta måste han agera extrapappa åt sina tre brorsöner. Dessutom verkar han konstant otursförföljd. Även om hett temperament verkar gå i släkten så skulle man nog kunna säga att allt som öses över hans huvud är nog för att få vem som helst att brisera.

Kanske är det för att Kalle trots allt detta nästan alltid viker sig. Han tar med knattarna på den där konserten de ville gå på. Han erkänner till slut att han har gjort fel, eller så ger han upp något för någon annans skull. Även när det leder till att han får storstryk av andra karaktärer – typ Kajsa eller Joakim.

Kanske är det för att man i släkten Anka alltid ställer upp och sätter familjen först – oavsett om det är så att man behöver hjälpa till eller själv blir hjälpt. Det finns en tanke om att sätta andra först och hjälpa de i nöd. Och om man inte kan lösa det på egen hand kan man alltid fråga den finurliga uppfinnaren Oppfinnar-Jocke.

När allt kommer omkring så är kanske inte Balthazar och Kalle Anka så olika som man tror. Här i Sverige har många av oss växt upp med båda två, och benämner de båda som serier i sin egen rätt. Även om de är skapta i vitt skilda kulturer under oerhört olika förhållanden och visuellt och temamässigt ofta skiljer sig mycket åt. De har trots allt en gemensam värdegrund, en värdegrund som delas världen över:

Man ska vara snäll

Fastän TV-kultur har förändrats – från svartvit till färg, från analog till digital, från en central plats i vardagsrummet till en skärm fäst på väggen – tar TV fortfarande stor plats i vår kultur. Genom TV-program eller youtube-snuttar blir vi informerade, uppdaterade och världen kommer närmare oss genom en liten ruta utan att vi behöver röra oss.

Att ny media växer upp med en viss ängslan är ingenting nytt. Den engelska författarinnan Virginia Woolf var skeptisk gällande biobesök och den stora filmduken med högt ljud. I sin essä The Cinema från 1926 hävdar hon att biofilmer dödar vår fantasi och vår förmåga att förvånas. Men tänk också på skräckfilmer såsom Scream, där en mördare klädd i en Edvard Munch-”Skriet”-kostym dödar ungdomar. Hela Scream-franchisen är en samling hänvisningar till skräckfilmer. Media dödar genom TV och imitation. TV är farligt.

Farligheten ligger i hur man konsumerar visuell kultur. Det som syns på TV är sant eftersom man ser det. Det verkar som att i vårt nya ”post-fact”-samhälle så har det ändrat sig. Därtill konsumerar man nu verkligheten genom Youtube, bloggar och utvalda nyhetssnuttar på Twitter. Men det handlar egentligen om auktoritet och vem man kan lita på. Man kan inte längre ta in bilder utan ett kritiskt perspektiv.

Själva TV:n tar inte längre någon central plats i familjelivet. Pappa och mamma klickar sej hellre genom en internetsida. What you see is what you take yourself. Och barn? När jag besöker mina vänner som har småbarn så ser jag hur barn stannar framför den stora TV-skärmen och försvinner nästan helt och hållet in i en fluorescerande värld av färgglädje och passande, oändlig musik. Utan filter blir TV-världen en del av barnens egen värld. Därför finns det en viss kontroll på barn-TV för att inte skada dem, till exempel Statens Medieråd. Barn-TV borde vara opolitisk till en stor del och får inte skada barn.

Dock finns det ibland barnTV-skandaler. Minns ni när vissa personer sa att den stora, lila Teletubben var homosexuell? Och när Katy Perrys bröst visades på ”Mupparna”? De flestabarnTV-skandaler handlar om sex, sexuell identitet och den sexuella kroppen.

BarnTV-skandaler som har ett mer politiskt innehåll finns inte – och det är konstigt. Alla 80-tals HasbroTV-serier, tillexempel, handlar om rädslan för att bli ockuperad. GI Joe kämpar mot Cobra, en terroristorganisation som vill härska över hela världen. Transformers är i en oändlig strid med Decepticons för att hitta energi för att kunna leva. Jem and the Holograms skivbolag är under ett ständigt hot av att bolaget tas över av Eric Raymond och hans punkgrupp The Misfits. Alla Hasbro-serier passar i 1980-tidens sista Kalla kriget-suck, där USA skapar sitt SDI system, hela världen var i krig om olja och början av en aggressiv global företagsmarknad. Kort sammanfattat: en stor ”vi-mot-dem”-känsla med å ena sidan de goda amerikanerna och å andra sidan allt som motsätter dem. Men med undantag av kommentar på våldet fanns det ingen stor diskussion. Hasbro-leksaker säljs fortfarande och Transformers har till och med blivit en stor biosuccé.

Professor Balthazar är fjärran Hasbro-serierna, ändå fungerar vår nya utställning Professor Balthazar och monumentet över den osynliga medborgaren som en forskningsplats, inte minst eftersom den hänvisar till ett politiskt sammanhang. Hur upplever och minns vi barndomen och politik? Och i en större sammanhang kan vi även fråga hur vi konsumerar den lilla rutan? Jag är säker på att ni kan dyka djupare i denna fråga varje gång ni glider ner för rutschkanan.

Ja, jag vet att det bara är februari, men här på museet är vi redan igång.

Man kanske inte tänker på det när man går i utställningshallarna, men det är en himla massa som ska städas efter varje utställning. Väggar ska rivas, podium ska flyttas, tv-apparater och projektorer ska plockas ner. Sedan ska det som inte går att återanvända slängas, golven ska sopas och sedan skuras, ibland ska det till och med målas om. Allt detta innan vi kan välkomna nästa utställning. Just nu är vi i full färd med att städa plan 2 där Madness and Civilization plockades ner i början av veckan. Idag, lördag, spelades D-moll är ljusgrönt för sista gången på fjärde våningen och drar nu ut på turné med scen och allt. På söndag så är det sista chansen att se modeskisserna på plan 3 innan de åker tillbaka till Designarkivet i Pukeberg.

När alla utställningar slutar samtidigt så blir det alltså som att vi vårstädar hela huset. Det blir lite likadant som när man röjer hemma. När ett rum är nystädat så ser man det i ett nytt ljus. Man märker hur möblerna förhåller sig till varandra, man ser kontrasten mellan tapeten och parketten och hur ljuset faller genom de nyputsade rutorna. Det blir liksom en annan rumslighet utan alla saker som ligger överallt. Kalmar konstmuseum är inget undantag, och det är kanske först när huset är tomt som man på allvar kan uppskatta Thamm och Videgårds prisbelönta arkitektur. Med detta i åtanke så kommer vi under hela vecka 7 bjuda in till visning av museets arkitektur, helt gratis! Oavsett om du brinner för form och byggnadskonst eller är en av dem som ännu inte vant sig vid vår svarta kub i stadsparken, så kom in och ta en visning! Kanske upptäcker du något du gillar i vår vindlande spiraltrappa och våra ljusa rum. Det kostar dig ingenting förutom din tid.

Den 16 februari har vi återigen utställningar i huset, denna gång om Professor Baltazar som gjort vår nya chef Bettina Pehrsson sällskap ner från Marabouparkens konsthall i Stockholm. Vad denne barnfilmsfigur har att göra med den Alliansfria rörelsen och varför barn från Iran och Irak växt upp med samma tv-program som oss i norr får du veta då. I mars får professorn sällskap av Småland: Idyll och Irrvägar, en utställning som utforskar småländsk konst – historiskt sett och i samtid. Medan denna gör oss sällskap in i sommarmånaderna så kommer det dyka upp ännu mer konst ju närmare vi kryper mot solen och värmen.

Varmt välkommen in för att tjuvstarta våren med oss här på museet!

Nu är den kritiska månaden februari här – eller ”vabruari” som den ofta kallas av småbarnsföräldrar. Februari är den månad då flest föräldrar är hemma med sjuka barn. En tung månad då många går på sparlåga och längtar till våren. Men var kan vi hämta energi i brist på sol och värme? Hur tar vi hand om oss för att orka? 

Självklart är ju det ju bra att boosta sitt immunförsvar med både det ena och det andra i vitaminväg men kanske är det så att vi också behöver fylla på med något annat? Kan kanske ett museibesök få dig att känna dig lite bättre till mods….i alla fall för dagen? Forskning visar att kultur kan bidra till förbättrad hälsa och livskvalitet. Självklart är detta något som verkar i ett långsiktigt perspektiv. Men låt oss nu pigga upp februari! 

På Kalmar konstmuseum har vi en spännande månad framför oss. I helgen sa vi hej då till vår fantastiska utställning Madness & Civilization av Kudzanai Chiurai. Denna utställning har varit med oss sen 20/10 – 2018. Utställningen har fått mycket medial respons och uppmärksammades bland annat av P1 Kultur Sveriges Radio. Den 16/2 – 2019 slår vi upp dörrarna till Professor Balthazar och monumentet över den osynliga medborgaren av Behzad Khosravi Noori. En utställning som vi verkligen sett fram emot eftersom det även innebär att vår nya museichef Bettina Pehrson är på plats i huset. Men innan dess anordnar vi den 6/2 en workshop utifrån Designarkivets utställning Vem är du? Mode och Poesi. Vår besöksvärd Niels Vonberg håller i workshopen som bär titeln Bär Karin Boye Prada? Mer information om detta evenemang finns på hemsidan. Den 19 – 24/2 erbjuder vi ett sportlovsprogram för lediga barn. Utifrån utställningen Professor Balthazar och monumentet över den osynliga medborgaren jobbar vi med temat uppfinnarstaden. Tillsammans konstruerar vi en uppfinnarstad med hjälp av fantasin.  Mer information om exakta tidpunkter och anmälning finns på vår hemsida. 

Så visst finns det väl hopp för februari! Välkomna in och besöka våra utställningar och ta en kopp kaffe i entrén där vi nu även erbjuder Kafé Nejlikans goda biscotti till försäljning.  

Bild: Kalmar Slott av Axel Lekander. Finns i vår samling.

 

Musik är ljud

Ljud är musik

Att knäppa på ett stålrör eller knacka på en bordskiva, eller att tappa ett glas i golvet. Det låter kanske inte så frestande, men om man befinner sig i närheten av en skicklig musiker kan vanliga oljud snart bli musik. Eller rättare sagt, man inser att de är musik.

Det har väl inte undgått någon att Peder Nabo spelar sin avslutningsföreställning på plan 4 på museet just nu. Det faktum att det har fått sättas in extraföreställningar för att möta efterfrågan säger väl sitt. Utan att avslöja för mycket så kan man väl säga att Nabo utforskar och tänjer på alla möjliga gränser när det gäller musik. Han har sitt eget sätt att se på musik och skalor och har påpekat att det finns människor på vår planet vars skalor låter helt dissonanta för oss västlänningar, samtidigt som våra toner låter märkligt i deras öron.

Just det där med klara toner och dissonanta… kan man verkligen använda ett sånt uttryck om vi har så olika sätt att se det? Är det inte snarare ”vad jag är van vid” och ”vad jag inte är van vid”? Att slänga in ett främmande ljudspår i en annars bekant tonföljd skapar ju trots allt intresse. Queen är ett exempel. Glitch-hop genren är en annan. Men sådana grepp är inte unika för musiken.

Konst, framförallt samtidskonst, utnyttjar det dissonanta och det kanske är det som gör det så intressant… Man skulle kunna säga att konst gör ett speciellt visuellt ”ljud” som väcker något hos oss. Vissa konstverk, som en målning med ett proportionsenligt och behagligt motiv slår en ”klar” ton som oftast får oss att känna behag och bekvämlighet. Det är jämförbart med populärmusik och kända folkvisor – det är bekant och tryggt och upplevs därför som vackert. Andra konstverk gör ett dissonant ljud som får oss att lyfta på ögonbrynen, rynka på pannan och fundera.

Är det inte just det som är samtidskonst? Ett försök att göra dissonanta ljud och tonskalor? Något som sticker ut och som gör att man reagerar. Något som nästan är bekant men ändå inte, eller något som är så långt bortom vår fattning eller så påfrestande på vårt jag att det väller upp känslor vi inte visste vi hade, eller som vi inte låtsas om. Därför är det väl väldigt passande att vi har musikföreställningar på fjärde våningen, även om det inte normalt brukar ske på museum.

Sen finns ju så klart den konsten som utnyttjar just ljud – det har vi på andra våningen. Kudzanai Chiurais videoverk We live in silence nyttjar många former av experimentellt ljud och musik och The library of things we forgot to remember består av vinylskivor och grammofoner. Det är historiska inspelningar, ett arkiv av musik och tal som man kan botanisera i för att lära sig om det som varit. För att vi kollektivt inte ska glömma bort och göra samma misstag igen.

I slutänden har all kultur samma uppdrag, oavsett om den är behaglig eller dissonant eller använder ljud eller ljus som medium:

Att slå an en sträng hos dig som ser och hör.

Hur förhåller vi oss till bilder som är skapade under vissa historiska perioder? Bilder som inte direkt är en del av vårt vardagsliv? Vad gör historia med oss – även om vi inte direkt känner till historien? Jag ville gärna leka med de här ämnena och undvika att en utställning som Madness and Civilization blir en historisk-edukativ utställning där konst reduceras till information.

Tillsammans med Cassandra Troyen och Zeenath Hasan, båda föreläsare på Linnéuniversitet, samordnade jag Positiv Besatthet: en skrivworkshop kring empati och konst. Workshopen genomfördes 18 februari och leddes av Cassandra och Zeenath.

Inspiration för workshopen var Octavia Butlers roman Parable of the Sower från 1993, där Lauren Oya Olamina är huvudperson. Olamina har förmågan att känna dubbel smärta, både sin egen och den hos människor i sin närhet. Olamina lever dessutom i ett samhälle genomsyrat av ekonomisk ojämlikhet och klimatförändringar.

I workshopen återkommer hennes empatiförmåga tre gånger. Först valde varje deltagare ett verk av Kudzunai Chiurai och fick tid för att kunna ta in verket och bli inspirerad. Därefter hade vi vår första skrivövning. Alla deltagare skrev om en personlig erfarenhet av marginalisering. Med alla detaljer vi samlade skapade vi ett grundnarrativ som alla deltagare bearbetade till en skiss i tredje person. Sista skrivövningen var en reflektion över skissen i tredje person.

Workshopen var en intensiv upplevelse. Det innehöll inte bara att känna igen marginaliserade positioner i Chiurais verk utan även i våra egna liv. Därtill måste vi också koppla det till själva konstverket. Konst på detta sätt kommer att fungera som en spegelbild – någonting som återkommer i Chiurais verk. Men det var också ett sätt att komma in i konstverket, att skapa linjer från den personliga upplevelsen till den andras upplevelse.  Särskilt att reflektera i första person till någonting man har skrivit i tredje person – ja, det känns en smula schizofrent, men det är givande när man är tvungen att se på sig själv.

Att jobba med ord och narrativ tvingar oss att benämna saker som annars blir osagda när vi tittar på konst. Särskilt när vi skriver i första person om någonting som har hänt – fiktivt eller äkta – använder vi empati för att kunna uppleva saken igen. Historien blir del av oss själva genom konst.

Kalmar konstmuseum ser gärna att besökare engagerar sig med konst på olika sätt. Just nu planerar vi olika workshopar kring den kommande utställningen Professor Balthazar och den osynlige medborgaren. I februari har vi en workshop kring Vem är du – en läskväll om Karin Boye, mode och identitet och till våren börjar Fred Johansons konstföreläsningar igen (mer info om dem har vi i receptionen). Vi har många aktiviteter för barn under sportlovet, KanKan och till och med barnvagnvisningar, men vem säger att inte även vuxna människor behöver utrymme för lek och utveckling?