Varje konstmuseum har sin egen struktur. Den sitter redan i arkitekturen av själva byggnaden. Det finns en väg till utställningsrummen, väggar är dekorerade eller inte dekorerade. Strukturen bestämmer till stor del hur man beter sig i ett museum. Därtill kan vi väl säga att det finns en viss historia av konstmuseumstrukturer som har skapat en norm hur man besöker ett museum.
I konstmuseer som Göteborgs Konstmuseum finns det en stor trappgata man måste kliva upp för att komma till entrén. Det skapar redan en upplevelse: med varje steg växer en förväntan av vad som kommer att möta en i museet. I själva museet finns det konst överallt. Museet är byggt som ett tempel som kräver respekt för konstens auktoritet. När man tittar upp och när man lämnar museet, fylld med intryck, kan man titta ner på Göteborg stad.
Kalmar konstmuseum har en annan struktur. Det finns en trappgata ute, men det ligger på nästan samma nivå som parken. Det finns ett trapphus inne, men det finns ingen konst som hänger på väggarna längs trappan. Istället är allt betong och har samma grå färg. Utställningsrummen syns inte från trappgatan. Att gå upp och ner blir nästan en meditationsövning. Man blir tömd.
När man träder in i utställningsrummet finns det en förväntan som borde fyllas. Besökare vandrar ofta runt med händerna på ryggen. Ibland med en broschyr klämd i en hand, sökande sig till en skylt med en text som förklarar vad konstverket är.
En utställning som Professor Balthazar utmanar hela konstupplevelsen. Mitt i rummet står en rutschkana, väggarna är fyllda av affischer med skrikande former och färger. Det formar en perfekt utgångspunkt för en workshop, tänkte jag och Anna Lindvall.
Under vår workshop om den Alliansfria rörelsen arbetade Anna och jag med rörelse och kontakt. Utställningsrummet förblev en lekplats för vuxna med installationen i mitten som central punkt. Vi dansade och sprang runt rutschkanan och skapade en kollektiv rörelse. ‘Varför får bara barn leka här?’, frågade en deltagare efter workshopen. Professor Balthazar öppnade en lycka av möjligheter.
Även Linnéuniversitets skrivverkstad Den magiska skrivande maskinen utmanade alla deltagare att använda rummet, att bli inspirerade, att leka med språk och narrativitet. Genom olika uppdrag blir alla deltagare uppmanade att gestalta Professor Balthazars värld i ord, form och färg.
Under båda workshopparna blev jag medveten om hur performativ konst är. Konst betyder att man måste göra någonting för att hålla konst levande. Skriva, berätta, skapa, dansa, vandra runt, röra – det är hur vi också kan engagera oss i konst. Skratta. Ett leende. Levande.
Framförallt utmanar workshopparna ett konstmuseums struktur. Jag vet inte precis om det handlar om Kalmar konstmuseums struktur eller ett konstmuseums struktur i allmänhet. Kanske båda. Viktigare är att en deltagare är tvungen att släppa känslan av att man måste tolka konst eller förstå. Att intellektuellt arbete inom konst också kan vara lekfullt och bryta med det vanliga, vardagliga. Konst kan öppna oss för någonting nytt. Och ett museum kan väl vara en lekplats för vuxna?
PS: Kommande tisdag 9/4 ska Cassandra Troyan (LNU) upprepa skrivworkshopen Den magiska skrivande maskinen för sina studenter. Alla besökare är välkomna att delta. Workshopen börjar 13.15.
Den 29/5 kommer vi att ha en poesiverkstad kring ekfras – dikter som tolkar konst. Workshopen börjar 17.30 och tar ungefär två timmar. Gratis för studenter, vanlig entré för alla andra.
Glöm inte vår föreläsningsserie kring Småland – idyll och irrvägar! Allt information finns på vår websida!