Besöksvärdarna

Julia Peirones verk väcker många tankar. På tjejer, på vuxenhet, på sexualitet. Personligen tänker jag på kropp.

Man kan säga att kroppen är en förpackning för vår själ och vår person. Kroppen skvallrar om våra vanor, ovanor och sysselsättningar. Vi nyttjar kroppen till att visa upp våra personligheter och grupptillhörigheter. Vi dekorerar den med kläder, smink och tatueringar. Man tycker också att det är viktigt hur kroppen presenteras, i vilket sammanhang den presenteras och mycket fokus läggs på hur den står sig i förhållande till andras kroppar. Det är en kapplöpning i att ha mjukast hy, bäst trimmade magrutor och snyggast kurvor.

Våra kroppar objektifieras, speciellt i media och många gånger i konsten. Kroppen innebär något, något som är skilt från personen den tillhör. Ofta handlar det om sex.

Både i media och i vardagen finns speciellt en skillnad i synen på mans- och kvinnokroppar. En manskropp får i större utsträckning ett värde utifrån vad den kan prestera. En kvinnokropp däremot är mer värdesatt efter hur den ser ut. Om du har rätt kläder och en fin figur så spelar det mindre roll om du är bra på att bryta arm eller kan göra många mål i fotboll. Det håller på att ändras, men det är fortfarande mycket påtagligt.

När jag själv gick i grundskolan var jag inte direkt den mest populära i min klass. Jag var den enda killen på skolan med hår ner till axlarna, min klädstil passade inte in i normen och jag var dessutom spelnörd. Och visst, jag fick glåpord och öknamn. Men aldrig från min klass. Varför?

Jo, för att jag hade idrott med dem. Och jag var bra på idrott.

Jag kunde hänga med i basketen, göra mål i bandyn och tävla med fotbollskillarna i löpning. Och därför fick jag inga gliringar från mina klasskamrater. Min kropp såg kanske lite märklig ut och var dekorerad på fel sätt, men det var en manskropp, och den gjorde vad den skulle. Därför blev den också accepterad.

Men hur ska man då se på kroppen? Vad är ”rätt”?

Om man tittar på kroppen ur ett designperspektiv får vi en intressant infallsvinkel. Inom design så pratar man nämligen om att en produkt måste uppfylla ett antal grundfunktioner för att få definieras som ett specifikt föremål. En stol som inte går att sitta på får till exempel inte definieras som stol, medan ett durkslag inte får definieras som gryta eftersom den inte kan ha vätska i sig. Kroppen är i grunden byggd som ett redskap, ett fortskaffningsmedel och en genbank. Strategier för att attrahera däremot finns bara i mycket enkel form i kroppens grundmönster, och har utvecklats olika från samhälle till samhälle. Frågan är om vi har börjat tumma på kroppens grundläggande funktioner för att ge plats åt artificiellt skapade funktioner. Om en kropp konstant är kall i brist på underhudsfett och har svårt att röra sig på grund av kirurgiska ingrepp eller brist på träning i viktiga muskelgrupper – får man i designmening fortfarande kalla det för kropp?

För att dra en parallell, så borde kanske inte klackskor, eller åtminstone stilettklacksmodellen, räknas som skor. De varken underlättar rörelse eller skyddar foten, utan gör det rakt motsatta. Som produkt skulle det efter sina kvalitéer lika väl kunna säljas som ”fotsmycken”. Och det kanske egentligen inte är så långt ifrån sanningen? Klackskor bärs trots allt inte för att man ska ha lättare att dansa eller springa, utan mer för att få festkänsla, eller inge en känsla av makt eller kraft – eller helt enkelt för att se snygg och sexig ut.

För mig skildrar Peirones verk, speciellt hennes ”Twisted Cherry”-serie, mänskliga kroppar i ett sammanhang där de inte hör hemma. De är hopsnörda i för tighta kläder, i obekväma positioner, nyss fallna efter att ha misslyckats balansera på felbyggda styltor. Det är något mer än tonårstjejer som snubblat på fyllan. På något sätt så skiner människokroppen igenom dekorationerna. I någon sekund så är de inte längre sexualiserade, kanske inte ens könsbestämda. Bara en människa som försöker ta sig upp. En kropp i rörelse. Ett hölje kring en person som vi av någon märklig anledning sällan ser för vad det är.

Det finns i drömmen ett visuellt uttryck som fascinerar mig. Det omedelbara och det fragmentariska. Olika bilder som överlappar varandra och som sammanförs i de märkligaste kombinationer. Bilder av något du sett eller trott dig se. Abstrakta berättelser som existerar bortom tid och rum och som också är fyllda av minnen och relationer till omgivningen och laddade med känslor och uttryck. Drömmen är inte en tydlig sammanhängande historia utan mer en diffus förnimmelse av en sådan.

Att se på en målning av Markus Åkesson kan vara som att hamna mitt i en sådan förnimmelse av en historia.

På andra våningen på Kalmar konstmuseum ser jag för första gången målningen Chesterfield Dreams (Homewreckers) av Markus Åkesson. Två schimpanser på mattan i ett rum. I bakgrunden skymtar en bit av en chesterfieldsoffa eller fåtölj. Mattans gröna, turkosa och gula färger blänker. Stämningen är tät och mörkret är tjockt runt omkring. Jag fascineras av detta mörker. I mörkret föds nya bilder. I mörkret vandrar tankarna iväg. I mörkret kan allt hända.

Jag förflyttas till min farmors gamla hus, hennes vardagsrum. Det är dunkelt och luften är fylld av damm. I fönstren hänger mörkgröna sammetsgardiner och på väggen, bredvid en oljemålning på en älg i ett skogsbryn, tickar ett gammalt gökur. Stora, tunga mahognymöbler med polerade ytor och virkade dukar. Under tv:n ligger en liten uppstoppad alligator. Är det inte så att den blinkar?

I farmors hus kan vad som helst hända. Allt är möjligt. Det knarrar på övervåningen. Där går rummen i en cirkel. Från dörr till dörr och så runt igen. Från hallen in i pappas gamla pojkrum till kontoret till sovrummet och så runt igen. I sovrummet står en gammal spinnrock. Ibland börjar den snurra av sig själv. Trampan går upp och ned. Man får akta sig för att inte sticka sig på sländan som hänger bredvid. Då blir du Törnrosa som sover i hundra år. I källaren bor en häxa. Det vet jag. Bland syltburkar i det innersta skafferiet huserar hon.

Det är katterna i huset som vet allt. De vet vad som händer i farmors hus och vad man kan förvänta sig att se och möta. Där inne finns ett ständigt närvarande mörker. Det är som om ljuset aldrig riktigt når in. Huset är som ett hölje där historier och händelser bevaras frusna i tid och rum.

Jag möter aldrig två schimpanser i farmors hus. Vad som är dröm och vad som är fantasi eller verklighet är oväsentligt. Det är en parallell verklighet. Som något naturligt onaturligt. Min upplevelse av Markus Åkessons målning tog mig på en personlig resa, kanske blir din resa en helt annan.

Jag lämnar nu varje besökare på Kalmar konstmuseum att upptäcka och skapa sin egen upplevelse av Markus Åkessons målningar i utställningen Sleeping Beauty.

Vissa utställningar inkluderar ett ljudspår/soundscore. När jag besökte David Lynch-utställningen på GL Strand i Köpenhamn 2010 var varje rum fyllt med ett upprepat, tungt ljud. Dronesound (släppt som The Air is on Fire 2007) avbröt alla andra ljud och man sögs in i David Lynchs värld av mörka, till en stor del abstrakta bilder – då och då med en kroppsdel. Fascinerande och otäckt – som en massage för en fantasiförmåga som kommit fel. Man skulle inte förvänta sig något annat från David Lynch.

De flesta människor har dock ett mer traditionellt perspektiv, som föreskriver att konstmuseer ska vara tysta. Frånvaron av ljud ökar koncentrationen – som om man ber eller mediterar – mot konstobjektet. Den moderna konst som ställs ut är för det mesta inriktad på ögonen och hjärnan – att se och förstå. De andra sinnena är uteslutna. Konst sägs ofta få oss att förstå vad som gör oss mänskliga, men varför ska det bara fokuseras på ögonen?

I sin bok Sinister Resonance (2010) skriver David Toop om platsen för ljudet i den ickemusikaliska konsten. Medan ickemusikaliska konstobjekt inte producerar ljud kan de bära på spår, referenser eller föreställningar av ljud. Ett helt kapitel diskuterar sshhh-ljudet i målningar av Johannes Vermeer när en avbildad person håller sitt finger mot sina läppar. En passage i Sinister Resonans beskriver också måleri av människor som knackar med sina fingrar mot ett fönster för att bli uppmärksammade. Och hur låter Edvard Munchs Skriet egentligen? Även i litteraturen kan vi hitta fall av ljud. Var skulle gotisk litteratur vara utan ett viskande spöke,  fladdret av fågelvingar och ett kusligt eko? Konst har alltid inkluderat ljud – vi behöver bara lyssna.

Kalmar konstmuseum har tre nuvarande utställningar med många möjligheter att utforska ljud. Först och främst finns Petri Saarikkos filminstallation Lullabies, där han komponerat en ny vaggvisa tillsammans med barn, och spelat in och filmat den. En vaggvisa inbjuder oss till en annan värld genom enkla melodier: en säng gjord av ljud vi kan sova i.

De andra två utställningarna – Sleeping Beauty och Med inbjudna gäster – är traditionellt tysta, men om man vill kan man hörsamma många ljud. Ta en titt på Markus Åkessons The Woods (Escape from Kopetania). Två barn som går i en trädgård där trädgården själv vänder sig till skogen. Här kan vi hitta barnen som leker i sin egen värld. Kan du höra dem fnittra, deras fotspår, deras rundspringande, ljudet av kvistar som bryts och av vissnade löv? The Passage, som visar en kvinna som flyter i en simbassäng, ber oss också att lyssna. Kvinnans öron ligger i vattnet medan hon stirrar i taket. Det är inte svårt att föreställa sig hur världens ljud runt henne förvrängs av vattnet.

Mitt favoritljud finns att hitta i Magnus Petersons verk i Med inbjudna gäster-utställningen, Stillbilder. Bilderna har tagits med sonar-ljud och visar vrak. Men det vi tittar på är inte bara en bild av ett vrak, vi tittar också på visualiseringen av ljudet.

Första gången jag såg stillbilderna av vraken hörde jag omedelbart ljudet av en radmaskin när jag som barn besökte det marina fartyg som min far arbetade på. Varje gång radarn svepte kunde ett kort ljud höras och bilden av fartygets omgivning uppdaterades på skärmen. Ljudet skapade en förväntan, men hypnotiserade också. Vad skulle visas på skärmen nästa gång? Pettersons bild av fartyget gör just nu mest ljud på Kalmar konstmuseum.

Det ligger lite ironi i det faktum att sonar-ljud inte kan höras. Inte av människor åtminstone. Vi kan bara märka av ultraljud genom att visualisera dem och vi använder endast ultraljud för att visualisera någonting vi inte kan se. Petersons verk påminner oss om att iakttagelse innehåller mer än att bara titta.

Man kan säga att ljudkonsten tillhör inspelad musik, förstås. Men det finns ett utrymme där skillnaden mellan bildkonst och inspelad musik försvinner. Det är där att se är att lyssna är att se är att lyssna. När man väl börjar gå genom Kalmar konstmuseum med sinnena inställda på ljud märker man att konst i sig aldrig är tyst.

I ett land på våra breddgrader så lär man sig leva med naturen – vare sig man vill det eller inte. På vintern blir det snö och halka. När det blåser blir vi strömlösa. Men vi förväntas fortfarande dyka upp på jobbet och i skolan dagen efter, oavsett hur många decimeter snö som ligger på vindrutan. Så man biter ihop och plockar fram frostskrapan ur handskfacket.

Som scoutledare så gäller detta så klart dubbelt för mig. I måndags blev jag sen till vårt veckomöte just eftersom jag var tvungen att gräva fram en bil ur en halvmeter snö och is. Väl bakom ratten funderade jag på om grävandet varit värt det – vi hade redan fått manfall bland ledarna på grund av vädret, så jag undrade om det skulle finnas några barn på plats över huvud taget när jag kom fram. Till min förvåning så fann jag att vi i vår åldersgrupp var fulltaliga – elva glada nioåringar med skyfflar var i full färd att bygga snöhyttor ute i minusgrader och mörker. Nu är ju vi scouter och vana att vara ute i alla väder, men Kalmar FF spelade trots allt också match ute i snön i helgen. När jag väl började tänka på det insåg jag att det när allt kommer omkring kanske är ganska normalt? Det där med att om väderförhållandena inte är direkt livshotande, så är de i Sverige inte ett hinder.

För jämförelsens skull, så har man i många delar av USA så kallade ”Snow days” – dagar då det snöar ger man eleverna ledigt från skolan. I andra länder ser man till att stanna inne när det regnar. I samma väderlek så ser vi här till att dra på oss en ordentlig jacka istället. Men det är inte bara vädret som vi lär oss leva med, utan naturen i stort. Man åker på picknick, man går på vandringar, tar barnvagnen eller rullstolen runt en slinga i skogen. I skolan så har man utflykter och friluftsdagar och håller barnen ute på rasterna. Naturen är liksom något självklart, samtidigt som vi också talar oss varma om hur vacker den är och hur skönt det är att vara ute. Vi inte bara har skog och vildmark, vi värnar också om dem.

Men vad är det egentligen som gör att vi håller naturen så högt?

Jag hörde Markus Åkesson säga i en intervju att ”den andliga upplevelsen av skogen fyller ett behov som saknas i ett sekulärt samhälle”. Och kanske är det sant. För visst är en vandring mellan snötunga granar, eller under tak av gröna boklöv, en andlig upplevelse? I ett land där majoriteten inte går på gudstjänst mer än möjligtvis till jul, så är vi kanske lite svältfödda på det andliga? Samtidigt så kanske det är vår avsaknad av religiösa vanor som gör att naturens skönhet får stå för sig själv och inte tillskrivs någon högre gudom.

I konsten har naturen i varje fall gjort sig påmind, både historiskt sett och i modern tid. I museets samlingar är den ständigt återkommande och i majoriteten av våra senaste utställningar har dess motiv också gjort sig påminda. Inte minst i ”Designarkivet A-Ö”s alla naturinspirerade tryck och i ”Mittlandsskogens mitt”s utforskande av skogen som utställningshall.

Skogen spelar också en roll i Markus Åkesson och hans inbjudna gästers verk. Något som särskilt har väckt min fascination är Ellen Ehks ”Natträd”, som står att finna bland de inbjudna gästerna på plan 4. De små blåaktiga, gjutna bronsskulpturerna ger när man tittar på dem intrycket av att vara fullvuxna granar. Färgtonen och de klumpar som delvis täcker grenarna kan liknas vid sjok av snö i vinterskogens skymningsljus och sättet som grenverket slokar på ger en oerhörd tyngd till hela skulpturen. De små träden representerar för mig två mycket påtagliga drag av naturen här i landet – skogen och natten. Skogen som tränger sig på ända fram till vägkanten på till och med de största av våra riksvägar, och mörkret som sveper in och håller vårt land i ett järngrepp om vintern.

Kanske är det naturens påtaglighet här i norr som lärt oss respektera och leva med den, kanske är det för att vi helt enkelt inte blir av med den. Kanske är det för att den är en så stor del av vårt kulturarv, i sagan och mytologin. Möjligtvis är det en gnutta av allting.

Vad vi däremot kan säga säkert är att den inte kommer att sluta blanda sig i våra liv, bara för att vi ber snällt. Så vi får helt enkelt bita ihop och göra det bästa av vintervädret tills naturen återigen väljer att bada oss i vårens och sommarens magi.

 

Att kliva in på vår våning 4 är som att ta steget in i en värld mellan dröm och verklighet. Hos sagan och magin. Bland skogens alla träd. 

Markus Åkesson är själv uppvuxen i de småländska skogarna och har spenderat mycket tid där. I sitt urval av inbjudna gäster – som ackompanjerar hans egna målningar i Sleeping Beauty två våningar ner – har Åkesson inspirerats mycket av naturen och det mystiska, mytiska, magiska; det urtida som vi människor förknippat skogen med och som vi fascinerats av. 

De utvalda konsthistoriska nedslagen är både gamla och nya och har gjorts i våra samlingar samt i andra, både museala och privata samlingar. 

Ett av de tidigaste verken i utställningsrummet är Marcus Larsons ”Smålandsmotiv”. Larson (1825-1864) är fortfarande en centralgestalt inom svenskt landskapsmåleri och var en nationalromantisk konstnär, känd för motiv med stormande hav, orörda vildmarker och vildvuxna skogar. Konstnären tillhörde Düsseldorfskolan, som vägleddes av föreställningen om ”den besjälade naturen”. 

Att skogen kan sägas ha en inneboende själ, är kanske något som du själv har upplevt. 

En vandring genom en mörk skog kan sätta fantasin i rullning. Det pyr omkring en. Knastrar under fötterna. Tisslar och tasslar. Viskar från skuggorna. Naturen besitter en slags stor inneboende kraft.

Enligt den svenska folktron var skogen full av väsen som antingen kan hjälpa oss eller som vi måste akta oss för.

På gårdarna fanns gårdstomten.

I skogsbrynet, och i dimman, dansade älvorna i gryning och skymning.

I skogen rådde skogsrået.  

Där, i skogen, eller i bergen, bodde också trollen. 

Och vem har haft större inflytande på vår bild av troll, än John Bauer?

Om vi fortsätter genom utställningsrummet – och genom landskapet – finner vi den storskaliga oljemålningen ”Freja” (1917), inlånad från Blekinge Museum, och den mycket mindre akvarellmålningen ”När kvällen kom, smögo trollmor och pojken ut ur berget”, inlånad från Jönköpings läns museum. 

Bauers sagoskog är hämtad från hembygden i Småland. Träden sträcker sig höga mot skyn. Trollens hud påminner om barken, och näsa, öron, ben och armar om knotiga grenar. Trollen fungerar inte som en separat enhet, utan som en del av skogens väsen.

Den nordiska fruktbarhetsgudinnan Freja är i Bauers tappning en kombination av en kraftfull, men erotiserad, krigare, och den guldlockiga sköna sagoprinsessa som Bauer använde i många andra sagor, som kontrast till de grovhuggna trollen.

När vi fortsätter på vandringen kommer vi även fram till nu verksamma konstnärer. Vi finner Stina Lindskog, verksam i Malmö. Oljemålningarna ”Skogen-Genom Puck” och ”Skogen-Templet” (2010-2017), är delar i en svit inspirerad av Shakespeares En midsommarnattsdröm. 

Ellen Ehk Åkesson låter sina drömmar om skogen komma till uttryck i ett antal skulpturer. ”Night Trees” (2017) är modellerade efter granplantor som, i sin färdiga form, kanske snarare för tankarna till en miniatyr av en vuxen gran. Med den blågröna nyansen som minner om hur granar framstår under en vandring i skymnings- eller månljuset. 

Men nu låter jag dig vandra vidare, och upptäcka, på egen hand.

Välkommen in till museet för att se och möta dessa verk, och många fler!

Med inbjudna gäster finns kvar till den 18 mars.

Väl mött!