Besöksvärdarna

Så heter sista delen i Douglas Addams bokserie ”Liftarens guide till galaxen”.

I hans böcker utforskar han universums hemligheter genom ögonen på britten Arthur Dent, världens kanske enda kvarvarande människa. Vad som börjar som en liftares omtumlande resa genom det okända blir med tiden mer existentiell och i slutet av serien har Addams behandlat de flesta av livets stora och små frågor. Men så är ju ”Liftarens guide till galaxen” också en komedi och science fiction-serie, skriven på författarens eget lekfulla sätt. Boken använder logik som att fåglar flyger genom att ”missa marken” när de faller och att man kan färdas i överljushastighet genom att skapa så mycket osannolikhet att farten blir rimlig i jämförelse. Men ovanpå detta så ges i böckerna ofta en förklaring som i sig själv och utifrån bokens ton känns logisk. Som att det finns en speciell kroppsställning du kan stå i för att bli helt osynlig – för annars skulle ju orangea tigrar inte kunna jaga i den gröna djungeln.

Det finns en koppling att göra mellan Addams resonemang och barns gränslösa fantasi. Deras försök att förstå världen är så starkt filtrerade genom tankar kring lek och magi att allt är möjligt. Begreppet ”Snabba skor” känner du kanske igen – barn säger inte att ”de här skorna är bra att springa i” utan ”de här skorna är snabba”. Som om företaget som gjort dem lagt in ett visst mått ”snabbhet” i skorna som gör att man springer snabbare.

På museet har vi ett verk i utställningen ”Såsom ovan, Så och nedan” som står i motsats till rummets alla alkemiska objekt. Verket, som heter ”Den universella cirkeln”, sitter längst in i hörnet och utgörs av en 13 minuter lång animation där en 5-årig pojke, representerad av en lysmask, sitter och förklarar sina tankar om just universum. Eftersom han har bred kunskap om hur just universums lagar ter sig har han ett väldigt speciellt synsätt på saker och ting. Han lägger sakligt upp vad han har lärt sig om hur atomer fungerar och hur planeter blir till och berättar sedan om sina teorier kring liv på andra planeter. Han dividerar om huruvida han skulle vilja åka i ljusets hastighet och kommer fram till att han gärna skulle vilja det, fast inte i en raket, eftersom tiden förvrängs när man åker så fort. Han säger att han inte vill åka tillbaka i tiden och bli ”ett barn i en raket”. Självklart så blandar han personliga antaganden med fakta längs vägen, eftersom han trots allt är ett barn, men just på grund av detta så finns det en slags visdom i det han pratar om.

Albert Einstein sa en gång att fantasi är viktigare än kunskap, och det är något som jag hört många forskare och matematiker upprepa. Förr eller senare kommer du att komma till en gräns där kunskapen tar slut, där utforskandet av ny mark börjar och där måste man ha ett öppet, snudd på naivt sinne för att komma någon vart. Man kan se det tydligt när barn ger oss färska perspektiv på saker och ting eftersom de inte har så många referensramar att förhålla sig till. Ett naivt, fantasifullt tänk hjälper att hitta nya vägar.

När allt kommer omkring så är vetenskap inte så annorlunda från konst. Både konstnärer och forskare rör sig på gränsen till det okända och letar efter något nytt – en ny infallsvinkel, ett nytt ämne eller en ny kunskap. Likaså alkemisten, som försöker skapa en mening och hitta ett samband mellan allt, där varken magi eller gudsvarelser är ute ur ekvationen. Och vem vet? I framtiden kanske vi hittar bevis för detta som till och med den etablerade vetenskapsvärlden kan godkänna.

Fram till dess får vi värna om vår fantasi.

Under sommaren på Kalmar konstmuseum började jag städa och organisera biblioteket på museet. Jag fann ett överskott av dubbletter. En mängd  vägledningar och kataloger. Två hyllor om Anders Zorn och Rembrandt som gjorde att de två konstnärerna kändes överrepresenterade. Hur länge förblir en konstnär viktig? Det finns en hel del konstindustri som producerar egna hjältar och bestämmer att andra konstnärer inte är viktiga. Behöver vi behålla all information om den? Vad behöver ett bibliotek representera?  Det känns också naturligt att saker kommer försvinna – och att en konstnär blir bortglömd. Jag var tvungen att ställa mig tidigare nämnda frågor: varför? Hållbarhet? 

Vi kan inte spara allt. Det låter trist, men tänk på vad som kommer att hända när vi sparar allt, när varje spår måste behållas, registreras, sparas. I vår utställning Transfashional finns det ett verk av Manora Auersperg, Transcription – Untitled (2017). På en duk broderar hon varje layout av varje Transfashional–utställning som har ägt och äger rum. Verket är en slags av dokumentering. Men tänk på vad som kommer att hända om Transfashional bli utställd 100 gånger. Då blir duken broderat helt och hållet och ingenting kan ses längre. För mycket information är ingen information. Dubbletterna från biblioteket sålde vi under Stadsfesten, men Zorn och Rembrandt stannar kvar.  

Vad ska vi göra med alla böcker som fortfarande finns? Jag tänker att vi borde ställa ut dem i biblioteket och ifrågasätta arkiv och arkivering. Vad gör vi med information om konst? Det kan inte bara handla om att samla information.

Konstkritikern Hal Foster identifierar bland annat arkivering som ett tema i samtidskonst i sin bok Bad New Days: Art, Criticism, Emergency (2015). Arkivering syns i installationskonst som ofta vill ifrågasätta hur vi minns på ett kollektivt sätt eller vad information egentligen är. Särskilt efter 9/11 dykte arkivering upp som installationskonst som handlar om det kollektiva minnet, men arkivering är fortfarande ett tema i en snabb föränderlig värld. Kanske kan vi se Så som Ovan Så och Nedan som en installationsutställning som handlar om arkivering. Objekten i utställningen får oss inte bara att undra, de sätter också gammal vetenskap i en ny kontext: vad kan vi göra med alkemi nu anno 2018? Alkemi utmanar oss att se på jorden från ett icke-kapitalistiskt perspektiv, där vi lever med jorden i stället av jorden. Alltså, aktivering erbjuder oss ett visst perspektiv, ett sätt att titta till världen.

För några veckor sedan höll jag och Oscar Söderström i ett konstkollo för unga i Emmaboda. Konstkollot arrangerades av Kalmar konstmuseum, Emmabodabygdens konstförening, Sveriges Konstföreningar Kalmar län och Emmaboda kommun. I en vecka arbetade vi med ett fantastiskt gäng barn och ungdomar som sprudlade av idéer och kreativitet.

Utifrån loppisfynd och återvunnet material skapades skulpturer och andra objekt. Vi hade rätt så fria ramar men arbetade mycket med materialen glas och trä, detta för att lyfta fram bygdens mest kända näringsverksamheter. Vi jobbade även med att väcka idéer kring ljus och ljud i våra verk.Vad händer med glas och prismor när vi tar materialen utomhus? Kan vi få våra skulpturer att låta med hjälp av vinden?

Vi höll till på Mötesplats Emmaboda i Emmaboda Folkets hus. Mötesplats Emmaboda är en mötesplats för alla i Emmaboda där det finns möjligheter till både schemalagda aktiviteter och spontan verksamhet. Utanför Folkets hus fick vi också tillgång till att arbeta i en park där det fanns en önskan från Emmaboda konstförening och kommunen att det skulle skapas ett verk som skulle få stå kvar fram till skolstarten i augusti.

Jag är så imponerad av de kreativa processer som sattes igång denna vecka. Hur ungdomarna samarbetade och samtalade om sina idéer och tankar. Vilken kunskap och insikt som fanns om skapande och material.

En deltagare uttryckte det – det är så skönt när det inte finns något som är rätt eller fel och man är fri att göra det som känns bra.

 

 

Under sommaren har vi börjat med att städa och alfabetisera biblioteket på museet. I biblioteket har vi många gamla uppslagsböcker och broschyrer om utställningar från 1900-talet. Men också spännande böcker om glömda konstnärer, beskrivningar av performances och essäer om samtidskonst.

Jag hittar även John Cages Silence: Lectures and Writings (1961) – en bok med essäer om ljudkonst. I en av de första essäerna skriver John Cage: ‘’Ny musik: nytt lyssnande. Inte ett försök att förstå något som sägs, för om något skulle sägas skulle ljuden visas i ordens former. Bara en uppmärksamhet på ljudets aktivitet.’’ När jag tittar ut genom fönstret mot Guldpaviljongen inser jag att det är precis vad de gör bakom Kalmar konstmuseum: de lyssnar till ljudets aktivitet.

Bakri Wazzan, en 25-årig syrisk konstnär, har hållit på med konst i omkring åtta år och leder Guldpaviljongens workshop tillsammans med Elin Woksepp Åleheim, som tidigare har ställt ut på museet i Vår plats balanseras längst ut. Bakri berättar: ‘’Jag har studerat bild och form på Aleppo universitet med inriktning på design och grafik. Därtill har jag jobbat med olika projekt under 2012 med andra unga konstnärer. Art camping var ett stort projekt som jag också har deltagit i. I detta projekt försökte vi att reagera mot kriget. Vi försökte skapa fred med vår konst helt enkelt.’’ När jag frågar om skillnaden mellan konst i Sverige och Syrien säger han: ‘’Det finns en ganska stor skillnad mellan Sverige och Syrien. Det finns mer frihet i Sverige, mer demokrati och mer samtidskonst!’’

Under workshopen jobbar Bakri och Elin med att skapa ljudskulpturer. ‘’En ljudskulptur är en skulptur som pratar med oss, den är naturens röst, den är vindens berättelse. Elektronisk kan den också vara. Genom skulpturen kan vi  förmedla vår berättelse och det enklaste sättet att förklara denna process är att säga att skulpturen är ett instrument.’’

Men hur definierar man ett instrument? John Cage är berömd för sina experiment med ljud. Han byggde skulpturer i olika former eller installationer som producerade ljud. När jag frågar vad ett instrument är svarar Bakri: ‘’För mig blir något ett musikinstrument när vi kan stämma det, spela olika toner på det och när det används och behövs i samhället! Jag tror att allt som är nytt är konst, men när det används och behövs av oss blir det instrument. Alla de här instrumenten har varit skulpturer, men nu är de musikinstrument, som brukas av alla musiker och alla lyssnare.’’

Barn kör hårt under Guldpaviljongen. James byggde en skulptur som kan skrämma bort rådjur. ‘Den är till farmor. Hon bor på jordgubbslandet och det finns många rådjur.’ Molly, däremot, byggde en ljudskulptur för att kunna visa att hon finns. Man måste skrika i skulpturen för att förstora sin röst.

Jo, ljud som larm eller markering. Det är någonting annat än skulpturerna som hänger runtomkring paviljongen. De klingar mestadels mjuka och erbjudande.  Men barn upptäcker ofta spännande och oväntade saker. ‘’Det svåraste är att förklara ljudkonst och instrument för barn och ungdomar, men det är imponerande att se alla kreativa tanker och idéer, det var jättespännande att se skulpturernas utvecklingsprocess’’, säger Bakri.

Tillbaka i biblioteket städar och alfabetiserar jag vidare. Ibland tittar jag ut genom fönstret och ser hur barn jobbar med sina instrument. Ljudet av skulpturerna blandar sig med fågelkvitter och motorljud, men vad lyssnar barn till? Och vad berättar skulpturer? Alla barn är ganska tysta och fokuserade på sina verk eftersom för att lyssna krävs tystnad.

Hur låter du? Workshopen med Bakri Wazzan och Elin Woksepp Åleheim finns kvar till 22 juli i Guldpaviljongen bakom Kalmar konstmuseum

Det är en fråga som jag har fått många gånger, i många olika former och i många olika situationer. Jag vågar nog påstå att jag är erfaren, i alla fall för min ålder, att jag har gott om kunskap och att jag faktiskt är medveten om riskerna med vad jag gör – även om de som ställer frågan inte riktigt brukar tycka samma sak. Men vi är alla överens om att riktigt klok, det är jag nog inte.

Så vad är då klokhet? Det är mer än att vara erfaren, mer än att ha kunskap – det är en slags livsvisdom. När vi pratar om att vara klok så tänker man ofta på en äldre person, och i Sverige har vi historiskt sett anförtrott oss till just dessa när vi behövt råd. De som vi kallat för just kloka gummor och kloka gubbar har varit våra läkare, psykologer, relationsrådgivare och livscoacher. Det är först i modern tid när vi fått dessa nya specialistyrken som de alltomfattande ”kloka” börjat försvinna. Men att lyssna på de som är äldre och klokare är knappast en enbart svensk tradition.

I antik grekisk filosofi kan just visdom delas upp i två huvuddelar; Sophia, som betyder förvärvad visdom, närmare vårt begrepp om kunskap, och Phronesis, som står för en praktisk, erfarenhetsbaserad visdom. Aristoteles, som grundlade detta synsätt, talade om att vi oftast inte ser en ung person som vis, även om denne har mycket kunskap. Detta eftersom personen i fråga saknar livserfarenhet och därför har en begränsad förmåga att se hur saker och ting kommer att utveckla sig. Kort och gott så är det skillnad på att läsa sig till något och att uppleva det. Det är skillnad på att grotta ner sig i ett smalt ämne och att ha kunskap om livet i stort.

Inom den katolska kyrkan införlivade man senare just visdom i form av Phronesis som en av de sju kardinaldygderna – som står i motsats till de sju dödssynderna. Jakten på denna visdom, eller klokhet, är alltså så högt aktad i kristen tradition att det anses vara en linje att följa för att komma till himlen.

 

Så varför allt detta snack om visdom och klokhet? Visserligen är det ett intressant ämne, men hur härleds det till konst, eller mer specifikt, de utställningar vi visar?

Det är enkelt – det handlar om alkemi. Alkemi är en utav våra äldsta vetenskaper, en slags urtidsforskning från vilket många av våra moderna discipliner har kommit. Det är en vetenskap som kretsar kring att uppnå Phronesis, en visdom om hur saker och ting ter sig, snarare än en specifik expertkunskap. Medan en biolog inriktar sig på att veta allt om till exempel grodsorter, fotosyntes eller skandinaviska lövträd så intresserar sig alkemisten för astronomi, astrologi och medicin och försöker att hitta ett samband mellan dem alla. Alkemin blir på så sätt ett andligt sökande samtidigt som det är en jakt på påtagliga vetenskapliga resultat, vilket leder till att kunskapen man får ligger närmare klokheten. Alkemisten strävar efter att lösa samma gåtor som de kloka gummorna och gubbarna gjorde förr i tiden, och det skulle kanske inte vara så långt ifrån sanningen att säga att de kloka själva var en slags alkemister. För på vad bättre sätt uppnår man klokhet än genom konstant utforskande och experimenterande?

Man kan ta lärdom av detta sätt att tänka och arbeta. Var nyfiken. Utforska dina omgivningar och se det ovanliga i det vardagliga. Ägna en tanke åt hur allt hänger ihop och hur dina handlingar påverkar och påverkas av din omgivning. Du behöver inte brygga magiska elixir för att påverka din omvärld och du behöver inte memorera planeternas rörelser för att finna kunskap i världen omkring dig.

Men om det ändå skulle kännas svårt att hitta magi och större mening i tandborsten, morgontrafiken och den missade flighten till Turkiet, så ta en tur förbi museet och se ”Så som ovan, Så och nedan”. Det är inget fel med att uppsöka hjälp hos de kloka.

Under sommaren visar Kalmar konstmuseum Så som Ovan Så och Nedan – en spännande utställning om alkemi. Jag samtalade med Peter Forshaw, chef på biblioteket The Ritman Library i Amsterdam, som har en stor samling av bland annat alkemiska böcker. Lisa Jeannin och Rolf Schuurman, konstnärer och alkemister som medverkar i Så som Ovan Så och Nedan, använder olika alkemiska recept som kommer bland annat från The Ritman Library. Peter Foreshaw och jag pratade om Ritman-arkivet, alkemi och kreativitet i alkemi. Hur förhåller sig den alkemiska vetenskapen till konst?

Arkiv som konstnärligt projekt

”Huvudfokus ligger på vad jag kallar den tidiga moderna perioden. Rosenkreutzaren sparkade ut som ett fenomen med manifest i början av 1700-talet”, berättar Peter Forshaw. ”Familjen Ritman är ganska intresserad av Rosenkreutzare. De har en fantastisk samling böcker och manuskript. Biblioteket själv finns i en byggnad som heter Huset med Huvudena som visar på ett sätt hur biblioteket är. Det visar bland annat huvud av de grekiska gudarna Hermes och Athena, respektive guden av hermetiska och hemligheterna och visdomens och kunskapens gudinna. Arkivet, byggnaden, har omedelbart dessa bilder som refererar till kunskap. Själva arkivet är visuellt på olika sätt”.

bild från Så som Ovan Så och Nedan utställning

Vi pratar mer om böcker och om böckernas funktion och utseende i den tidiga moderna perioden. Vi diskuterar arkivet som ett levande arkiv och Peter Forshaw berättar mer om de idéer han har med vad man ska göra med Ritman-biblioteket och hur man gör det mer interaktivt. ”Du vill ta med det in i det 21:a århundradet genom att bearbeta materialet så att vi kan prata om bilder från 1600-tal och texter i arkivet”.

Från Guds verk till människans verk

Jag frågar Forshaw om han kan berätta något mer om kreativitet i alkemi och experimenterande i de förmoderna vetenskapsperioden.

”Det beror på individen och den historiska perioden. Alkemi dyker upp i Europa på 1200-talet, när texter översätts av tjänstemän mestadels. Dessutom värderar folket en text mer när den är gammal”.

Men det finns också andra faktorer. ”Även om texterna själva är hedniska är tjänstemän religiösa forskare och så finns det alltid en religiös myndighet som tittar över axeln. Tjänstemän hänvisar därför alltid till Gud som den ultimata skaparen. Du kan inte säga att du själv har all kraft att skapa något. Alkemisten är ofta diplomatisk och säger: ”Se, skapelsen är alkemisk, men jag försöker att reproducera den på någon slags lokal nivå”.

Det finns ingen kult runtomkring alkemister som individer. ”På 1500-talet förändrades det. De första alkemisterna försökte göra olika metaller till guld. Men senare försökte alkemister göra läkemedel med metaller. Paracelsus, som är en revolutionär alkemist från 1600-talet, håller inte med den dåvarande medicinska världen. Han vill förändra hur man tänker på läkemedel och bryter med den medicinska världen. Han är väldigt populär och orsakar splittring. Hans arbete sponsras av kungarna, aristokraterna, vilket också för många konstnärer till alkemistens värld. Alkemi börjar byta perspektiv på förändringar inom naturen till hur människor kan omvandla sig själva”.

Heinrich Khunrath, Amphitheatrum Sapientiae Aeternae (1595)

Konst och alkemi

”Under medeltiden finns ingen kreativ stor kreativ produktion av  alkemikerna, det är först runt 1400-talet som visuella konstnärer börjar arbeta med att visualisera alkemi så människor förstår vad det handlar om. Men namnen på konstnärerna är aldrig citerade, det handlar mer om namnen bakom idéerna.”

”Det var definitivt kända alkemister. Paracelsus är ett fenomen. Han är antingen älskad eller hatad. John Donne skrev om honom som huvudet av giftgruppen”.

Jag berättar om Lisa Jeannin och Rolf Schuurmans och hur de använder recept för att brygga olika elixir. Jag märker att det gäller alla sinnen och inte bara vetenskapen.

”Berömmelsen med vissa bilder händer i slutet av 1500-talet. Michael Maier var en illustratör som gjorde en bok med 50 bilder om alkemi, tillsammans med 50 beskrivningar och 50 musikaliska kompositioner. På detta sätt gjordes alkemi välsmakande för en bredare publik samt visade att alkemi är om allt”.

”Det har alltid varit ett mål, ta tillexempel filosofin eller elixiren. Jag tror att målet är viktigt på ett sätt. Alkemisten sitter inte bara i sina laboratorium och ser vad som händer. Det tjänar ett visst syfte”.

Följa regler eller inte?

Peter Forshaw förklarar hur alkemistarbetet hänger ihop med religiöst tänkande. Samtidigt producerar den alkemiska processen några oväntade biprodukter som krut. Experiment leder till upptäckten. Inom den här upptäckten ligger något mörkt och dolt, fortsätter Forshaw att förklara. ”Det finns många saker som produceras på ett oväntat sätt. Det fanns många områden inom alkemi där människor kunde bryta reglerna. Ändå hade de regler, men alkemister som Paracelsus bröt dem eftersom de bara var där”.

Jag förklarar hur konst och vetenskap är mycket nära besläktade inom kulturvetenskapen. Perfomancekonst kan bli del av kulturteori, många konstnärer är också vetenskapsmän.

”Det finns en avvikande norm inom alkemi. Michael Maier skriver i en av sina böcker för att riva upp dina böcker! Det är felaktigt eftersom det är skrivet i en bok som är dedikerad till religiösa institutioner och det ber läsaren att glömma vad myndigheterna säger. Det handlar om forskning och experiment – deras är en vilja att destabilisera sig själva som alkemister. Alkemister tänjer på gränserna”.

Vill du veta mer om The Ritman Library, följa länken här.